Hej.
Fick idag reda på att vår lilla bebis dött, v 13+5 
är fortfarande i chock men tankarna på att försöka igen kom fort. Är man knäpp som tänker och känner så när man precis fått reda på att den som är i magen dött? Får panikkänslor av skuldkänslor och saknad just nu.
Tack för era svar <3
Idag var vi på ett andra utlåtande och fick verkligen bekräftelse på att den lilla bebisen är död ville mest fly därifrån men stannade. Fick en bild som minne med <3 hon tittade efter nån infektion eller annat uppenbart som kunde förklara varför men hittade inget. Vill nog egentligen inte veta...
Fast det upptäcktes ett myom. Aldrig haft det tidigare. Tankarna maler nu på om det kan påverkat något....?
Imorgon ska vi tillbaka till sjukhuset och få igång allt känns både skönt och förbannat jobbigt. Ett totalt slut...
Kan man se könet nu?
Läste lite bakåt nu och det gör ont i mig att läsa om era historier
Nått som gnagt mig är att bebis ska behandlas som avfall. Så de kan kremera och sprida litens aska även om det bara är från v 13? Skulle ge viss sinnesro isf. Vill se vad det skulle blivit. Dels för egen skull men även för syskonens skull. Lättare att säga att lillebror eller lillasyster inte finns med oss längre. Hoppas vi kan se imorgon.
Myomet gnager i mig med. Googlade om det och med tanke på hur det sitter så kan det vara orsaken. Har bild men känner mig inte redo att dela den än.
Massa kramar till er alla i tråden. Glad att jag lyckades hitta den bland alla tårar
Känner också att denna tråd gav mig lite ro.
Här i Sthlm verkar det iaf vara standard med kremering. "Nykär15" bor ju i Gbg och där verkar det vara samma?!
Vad har de sagt om ditt myom? Kommer det att göras något åt det efter?
Allt är påbörjat nu. Nål i handen, cytotec på plats och smärtstillande. Nu bara att vänta
Har inte hänt nånting fått en andra omgång cytotec men knappt molande. Börjar bli frustrerad.
Fick tredje omgången cytotec nu småblödningar och lite molande...
Tack för era peppande ord och uppmuntran <3
Strax efter 22 var det över. Fick hjälp av läkare att få ut liten för att de tyckte jag blödde lite för mycket. Var ganska väck på morfin med. Fick en sinnessjuk smärta i ryggen som släppte först efter andra sprutan morfin som jag fick både intravenöst och i låret. Tyvärr är den värken tillbaks nu men vill inte ha mer morfin :-/
Spontant så tyckte jag att det var en liten pojke men blev osäker sen. Bm var också osäker
Så trött nu. Blev tvungen att stanna kvar på sjukhuset inatt för de vill ha koll på blödningar och imorgon blir det ultraljud för att kolla ev rester + myomet.
Ska försöka vila.
Kram på er 
Varit hemma ett dygn nu. Ultraljudet gick bra, inga synliga rester iaf och det misstänkta myomet hade minskat vilket tydde på att det var något annat som inte påverkat den lille pojken. Vilket inte gjorde det enklare heller....
Blödde ganska mycket så fick nån medicin nu jag ska ta en vecka, 2 tabletter om dagen för att dra ihop livmodern. De tyckte väl att ca 1 liter var nog.
Känns så tomt allt nu. Brottas med skuldkänslor över att han är helt ensam
Usch, varför blev det såhär?
Hur går det för dig? <3
Förstår dina tankar och känslor. Tänker ofta på henne och undrar hur och varför det blev såhär...
Letar efter svar i allt känns det som..
Hoppas att kroppen repar sig fort.
Kram
stora sömnproblem och får mardrömmar där jag hör hans svaga skrik i mörkret men kan inte hitta honom... Krossar mitt hjärta varenda gång