Äggdonation - Kvinnans tankar/funderingar & beslut.

Vi valde bort det, då jag aldrig skulle se barnet som mitt, faktiskt. Det skulle kännas som min man har barn med en annan, och att barnet har halvsyskon nånstans. Personligen borde donationer inte vara tillåtna, då det väcker så mkt frågor hos både "föräldrar" och barn. 

Det är barnets framtida funderingar kring ett sådant upplägg, som är det väsentliga.

Måste tillägga att jag tycker hon som var gravid är barnets riktiga mamma oavsett genetiken,
För övrigt har jag läst någonstans att barnet och mammans DNA blandas, vet någon hur det ligger till?

Jag har en underbar liten dotter som tillkommit genom äggdonation. Hon är 100% min och så har känslan alltid varit sedan dagen jag gjorde ett positivt graviditetstest. Hon har växt i min mage, vi har delat blodomlopp och jag har ammat henne och funnits hos henne från hennes första sekund och nu lär henne att upptäcka världen. Det är det som är att vara mamma tycker jag, inte att dela gener. Givetvis som Anonym (barnet) säger att det är barnets behov man ska sätta först. Jag har svårt att tro att man kan se någon annan än den man vuxit upp med och som uppfostrat en som sin mamma. Jag hoppas och tror att min dotter också kommer resonera så när hon blir större. Det är självklart för oss att berätta för dottern hur hon kommit till så tidigt som möjligt, på hennes nivå och i hennes takt så det ska bli en naturlig del av henne och inget konstigt. Tror benhårt på att vara öppen mot henne med det.

Esoada, googla på epigenetik. Det handlar om hur fostret påverkas under tiden i livmodern.

Tack löparnörden för ditt fina inlägg och beskrivning.

Måste fråga, tvekade du någongång?

Cecal:

Jag har också en dotter genom ÄD och hade först liknande tankar som du. Men iom graviditeten mm så kändes hon mer o mer som min. Det är ju inte ett färdigt barn som doneras utan en äggcell, in i din kropp. Du som är gravid och påverkar och präglar barnet. Min dotter är lik sin pappa till utseendet men har mina färger och mitt hår. Dessutom väldigt lik mig på många sätt och vi har ett väldigt starkt och speciellt band, så jag tror min sambo ist känner sig lite utanför ibland. Genetiken kommer ju från ngn annan men du är ju ditt ev barns biologiska mamma, det finns liksom ingen annan som tex vid adoption etc, där ngn annan burit och fött barnet. Go for it, tycker jag ????????

Haha det skulle vara en "tumme upp" vet inte varför det blev en massa frågetecken! :)

Jag/vi tvekade aldrig. Min situation är i och för sig lite annorlunda jämfört med din. Jag har ett kromosomfel som gör att jag inte har fungerande äggstockar och ägg, detta har jag vetat om sedan innan jag var tonåring så jag hade redan hunnit tänka alla tankar innan jag ens var vuxen. Det skulle säkert ha känts annorlunda att få det beskedet i vuxen ålder. Men min känsla har alltid varit att det kommer vara mitt barn även fast vi inte delar gener.

Precis som Vinterprinsessa säger får du ju inte ett färdigt barn utan en enda liten cell som i din mage växer till att bli en egen liten individ.

Vi kände också att äggdonation är "enklare" process än adoption och för oss var det viktigt att få vara med ändå från barnets början.

Löparnörden och Vinterprinsessa ni skriver precis hur jag känner/tycker. Så jag behöver inte skriva mer än att jag aldrig tvekade ang ÄD.