Äggdonation - Kvinnans tankar/funderingar & beslut.

Jag har en underbar liten dotter som tillkommit genom äggdonation. Hon är 100% min och så har känslan alltid varit sedan dagen jag gjorde ett positivt graviditetstest. Hon har växt i min mage, vi har delat blodomlopp och jag har ammat henne och funnits hos henne från hennes första sekund och nu lär henne att upptäcka världen. Det är det som är att vara mamma tycker jag, inte att dela gener. Givetvis som Anonym (barnet) säger att det är barnets behov man ska sätta först. Jag har svårt att tro att man kan se någon annan än den man vuxit upp med och som uppfostrat en som sin mamma. Jag hoppas och tror att min dotter också kommer resonera så när hon blir större. Det är självklart för oss att berätta för dottern hur hon kommit till så tidigt som möjligt, på hennes nivå och i hennes takt så det ska bli en naturlig del av henne och inget konstigt. Tror benhårt på att vara öppen mot henne med det.

Esoada, googla på epigenetik. Det handlar om hur fostret påverkas under tiden i livmodern.

Jag/vi tvekade aldrig. Min situation är i och för sig lite annorlunda jämfört med din. Jag har ett kromosomfel som gör att jag inte har fungerande äggstockar och ägg, detta har jag vetat om sedan innan jag var tonåring så jag hade redan hunnit tänka alla tankar innan jag ens var vuxen. Det skulle säkert ha känts annorlunda att få det beskedet i vuxen ålder. Men min känsla har alltid varit att det kommer vara mitt barn även fast vi inte delar gener.

Precis som Vinterprinsessa säger får du ju inte ett färdigt barn utan en enda liten cell som i din mage växer till att bli en egen liten individ.

Vi kände också att äggdonation är "enklare" process än adoption och för oss var det viktigt att få vara med ändå från barnets början.

Min man har inte alls haft några funderingar eller bekymmer runt äggdonation. För honom har det alltid varit naturligt att ett barn som har hans gener och som legat i min mage är vårat barn.

Synsättet att det skulle vara som att han fick barn med en annan kvinna känns helt främmande för oss bägge.

Vilken tur att vi har vettiga karlar:)

Tänkte mest på Anonym (nej)'s kommentar igår att det skulle kännas som att hennes man hade barn med en annan.