Äggdonation - Kvinnans tankar/funderingar & beslut.

Min man har inte alls haft några funderingar eller bekymmer runt äggdonation. För honom har det alltid varit naturligt att ett barn som har hans gener och som legat i min mage är vårat barn.

Synsättet att det skulle vara som att han fick barn med en annan kvinna känns helt främmande för oss bägge.

Jag ser det väldigt naturligt. En kvinna bidrar med sina ägg till en annan kvinna som inte har några själv, man bidrar inte med ett barn till en annan kvinna utan bara en cell.

Jag var 14 år när jag fick reda på att jag hamnat i förtidigt klimakterie och att mina ägg var slut. Min enda utväg till att kunna få vara med om ivrats stora gåva var genom äggdonation.

När jag sedan blev 24 år bestämde jag och sambon för att vi var redo för ett barn i vår lilla familj. Vi ställde oss då i äggdonationskö där vi stod i 14 månader innan vi fick det fantastiska samtalet om att de äntligen hade hittat en donator åt oss. En enormt osjälvisk och godhjärtad kvinna ville dela med sig utav sina ägg för att kunna hjälpa oss!

Det tog sig på första försöket och jag blev gravid på en gång!

Självklart är det jag och min sambo som väntar barn, ägget skulle aldrig ha blivit ett barn utan min kropp, det är min kropp som fått bebisen att stanna kvar och växt till en bebis. Bebisen Vad livnär sig genom mig och det är jag som bär på barnet.

Det är 100% mitt och min sambos barn, bara att vi fått hjälp av en helt underbar kvinna som ändå inte ville ha sina ägg. Men bara för att vå får en cell från henne så är det inte hennes barn, hon köpte oss bara lite på traven :)

I juli kommer vår efterlängtade lilla bebis <3