Ni som gjort abort för er killes skull

om man gör abort bara för killens skulle men egentligen inte vill själv så tror jag tyvärr inte att relationen fungerar efteråt

Har du inte fått lära dig att leva för din egen skull och inte för andras?

Har svårt att tänka mig att förhållandet någonsin kan bli bra efter en sån grej. När killen ställer ultimatum om abort har han i princip sönder relationen samtidigt.

Vad säger din kille? Vill du egentligen behålla?

Idag är det en vecka sedan jag tog första tabletterna för min abort, började blöda i onsdags.

Vi har varit ett par i sex år snart och har tillsammans två barn, upptäckte för 3veckor sedan att jag var oplanerat gravid. Sämsta tajmingen iom att han precis sagt upp sig för att göra något annat och det förra jobbet gav en riktigt bra lön dvs nu blir inkomsterna radikalt minskade (första tiden). Jag förstod ju självklart hans resonemang att det inte passade just nu men det var ju det som var, att det var just då jag råkade bli gravid.

Det var jobbiga veckor innan aborten, jag full i hormoner och han med sina känslor och åsikter. Hade han sagt att "vi behåller" hade jag gjort det med glädje, men jag kunde inte sätta ett barn till världen utan hans "tillåtelse" jag vet att det inte var optimalt just nu men när man väl var gravid blev det otroligt jobbigt att ta beslutet. Värst var att jag och min åsikt var den avgörande, måndagen dagen då jag tog första tabletten var hemsk. Grät så ögonen var rödsprängda och sov i 14h. Nu drygt en vecka senare börjar jag bli människa, skönt att alla graviditetssymtom är borta då jag var helt utslagen av trötthet, hunger, illamående, yrsel osv. Nu börjar jag kunna prata med min sambo utan att omedvetet "hugga" mot honom. För nog alt har detta tärt på oss båda. Vår största oro var min, att bli ensam med tre barn och hans, att bli ensam med två barn dvs jag var orolig att om vi hade behållt att det skulle leda till att vi gick isär och hans oro var att aborten skulle tära på oss att vi går isär, han stöttade mig i vilket beslut jag än tog men vela själv till 99% att det blev abort. Nu återstår att se hur vi tillsammans ska ta oss igenom detta för nog allt kommer det att krävas en hel del jobb från oss båda.

Jag kan inte älta i historia, men det gör mig så ledsen att tänka på syskonet vi aldrig fick. Och alla nära vänner som ska ha i samma veva som man skulle ha varit föräldraledig med samtidigt. Först efter en vecka som jag orkar ut bland folk och umgås med vänner, jag har blivit väldigt hemmakär och vill inte umgås med folk, eller dom som står mig nära och som gör mig glad går bra men tanken på att sambons familj eller gemensamma kompisar ska kika förbi får mig att vilja låsa in mig i sovrummet. Förstår din situation och lider med dig, jag tänker aldrig någonsin igen sätta mig i denna sits :( många kramar till dig TS.

Jag har gjort det. Min man ville ej ha ett till barn. Vi har varit tillsammans i 12 år och har barn sen innan tillsamman. Han hotade att lämna mig, jag gjorde abort,fick inget stöd av mannen, var ledsen i flera månader och vi var nära att separera. Sen hittade vi tillbaka till varann efter ca 3-4 månader men jag är fortfarande depremerad och tog det hela hårt. Min man förstår mig inte fortfarande men jag kämpar på.

Hur lnge sedan var det? Hur gammal är ert barn som ni har? Tycker så synd om dig, det är fan inte en lätt situation för oss tjejer. Männen har det så enkelt :/ hur mår du nu idag? Vill ni inte ha något syskon till ert barn i framtiden heller? Kram.

Det var i Januari detta år, mådde dåligt hela våren men mådde bra i sommras men nu i höst kom depressionen, kanske med mörkret men också för att många i min omgivning har blivit gravida eller fött barn och det hugger till i mitt hjärta varje gång jag måste umgås med dessa gravida/nyförlösta, lyckliga människorna som inte talar om nått annat än sin lycka. Då gör det ont och jag har svårt för att vara glad för andras skull även om jag försöker. Det är sorgligt att köpa babykläder till nån annan när jag vet att jag kunde ha handlat till min bebis. Jag försöker undvika att gosa med bebisar för det gör ont. Det kommer inte bli mer barn för oss och jag försöker att acceptera det.

Mitt råd till TS är att följa sitt hjärta,

I mitt fall är jag i en väldigt ny relation och graviditeten var därav väldigt oläglig. Pappan tycker vi ska göra abort. Hans tankar kring det är vettiga och jag håller verkligen med honom om det mesta. Men hjärtat håller inte med. Jag har en tid bokad för abort i övermorgon, jag vill verkligen inte utföra detta. Pappan vet att om jag gör detta är det bara för hans skull, vilket han inte tycker känns så bra. Han försöker finnas som stöd hela tiden. Men vi bor idag i olika städer vilket gör det hela väldigt svårt. För han finns där men inte fysiskt som jag mer behöver. Behöver mer en kram nu när man är ledsen än att bara höra hans röst. Han följer med på alla läkarbesök jag ber om. Jag har svårt att se att jag ens kommer åka till min abort tid om han inte är med. Men vet inte hur jag kommer reagera mot honom när den väl är påbörjad heller. Har en känsla att jag kommer känna sånt avsky och hat mot honom att det inte kommer bli en trevlig situation alls. Men vad ska man göra och vad ska man aäga? Det här är verkligen det svåraste jag någonsin behövt göra i hela mitt liv. För å ena sidan vill jag inte göra en abort gör min skull. Men å andra vill jag inte tvinga honom att bli pappa till ett barn han inte vill ha, och starta som ensamstående till detta barn med mer eller mindre ingen chans till ett riktigt familjeliv tillsammans.

Det hade kunnat vara jag som skrev det dära, förutom att vi varit tillsammans i sex år och har två barn. Men känslorna och tankarna din kille har var samma som för min och det du känner kände jag. Jag valde tillslut att ta tabletten och när den väl var svald fanns det ingen återvändo. Varje blödning nu påminner om aborten, det är ju ännu rätt nytt ännu men för varje dag som går nu så känns det lättare.

När jag läser det som "lilaa" skriver blir jag så ledsen :( jag har själv sagt till min sambo att någon gång i framtiden så vill jag ha ett tredje barn och är det inte det han vill så har vi nog tyvärr ingen framtid ihop. Vi är inte så gamla ännu, mellan 25-30 så vi har ju tid på oss för ett tredje barn men visst kommer det alltid finnas en sorg för barnet som aldrig fick komma till. Kärleken till mina barn är för mig tusen gånger större än till min sambo. När vi pratade med kuratorn sa jag att en abort gör jag till 90% för min sambos skull iom det tyckte hon inte att jag var redo för abort. Jag mådde inte bra i graviditeten främst då jag var ledsen mycket, det var psykiskt påfrestande. Jag tror att det kändes tusen gånger värre iom att vi har två fina friska barn ihop, jag vet vad ett barn innebär och jag älskar det.

Jag tror att "man ångrar aldrig ett barn, men man kan ånga en abort hela livet ut!" Jag kände mycket "hat" och avsky första dagarna. Var bara trött på honom, myste med mina barn sen värdesatte jag egentid. Nu börjar det ljusna vilket känns skönt. Var orolig för kommande julen länge :/

Jag var i din situation för ett år sedan. Vi är inte tillsammans idag, det började med att jag blev lämnad (som om inte aborten var svår nog). Sedan ångrade han sig och ville ha mig tillbaka men då hade chocken gått över för min del och jag förstod att jag aldrig skulle kunna förlåta hur han behandlade mig då.

Hur jag mår idag... det gör mindre ont, jag tänker på det varje dag men har lärt mig leva med det. Jag måste fortfarande bita ihop när jag träffar någon som är gravid eller har ett barn i åldern där vårt barn skulle varit.

Nu är det ett år sedan jag blev gravid och allt med julen påminner om den pressade situation jag var i, kroppen reagerar med ångest och sömnlösa nätter. Om det var värt det... nej det var det inte, hade jag kunnat göra annorlunda så hade jag gjort det, jag önskar jag varit starkare där och då. Det går att leva vidare men sorgen finns alltid kvar. Såklart reagerar alla olika men detta är min historia.

Jag behöll mot pappans vilja, men jag hade bra stöttning från mina föräldrar och jag hade bra jobb och bostad.
Om du ändå väljer att göra abort är det pappans plikt att stötta dig när helst du vill under resten av livet.

Hej alla. Är så fruktansvärt det här!! Jag har gått igenom en sen abort i vecka 16!! Det var mitt första barn och jag höll ut till sista sekund!! Hamnade i trans för han lämnade mig ensam och åkte iväg och bodde hos sina föräldrar. Där blev jag ensam kvar i flera veckor. Orkade inte upp ur sängen, tillslut gav jag upp och gjorde aborten för honom. Älskade lilla livet i magen mer än något annat och önskar att jag hade varit starkare, för jag hatar min kille idag samtidigt som jag älskar honom. Det var inte rätt, det kan inte bli som förut. Det hade kunnat och jag behöll barnet, istället hyser jag agg mot min livs kärlek. Jag förlorade båda då jag tog tabletten. Gör inte samma misstag som jag...

Har aldrig stött på en enda kvinna som inte har hyst agg mot mannen och som har ångrat aborten när den har gjort p g a att han ville det.

Det tog jag till mig och valde, mot hans vilja, att behålla mitt barn. Vi var bara KK. Jag sa till honom att "jag förstår om du inte vill vara en del av det här. Nu bestämmer jag över ditt huvud, och jag kommer inte kräva något som helst av dig".

När barnet var fött så frågade jag hur han vill göra. Ha kontakt eller inte? Oavsett beslut så skulle jag respektera det så klart. Han ville träffa sonen, och vi kom överens om hur umgänget skulle se ut den första tiden. Det gick över förväntan smidigt faktiskt.

Vi blev faktiskt ett par nåt år senare och fick fler barn. Han ångrar idag att han ens ville att jag skulle göra abort, men ganska förståeligt med tanke hur vår relation såg ut då. Han fick panik helt enkelt. Men hade jag tvingat mig själv att göra abort för att han ville det, så hade jag aldrig någonsin velat se honom igen.

Jag resonerade som så att oavsett hur många man är att tillverka ett barn så är det alltid kvinnan som får leva med konsekvenserna. Oavsett om det är fysiska komplikationer eller ett samvete som plågar en. Alltså kan det bara vara en person som måste ta det avgörande beslutet och sen känna att hon kan leva med det för resten av sitt liv.

Kramar
M

Jag som egentligen hade hoppats på några solskens historier. Men känner mig bara mer fast besluten att jag vill ha kvar barnet. Killen vet om att jag troligen inte kommer klara av att göra aborten i morgon, och han både förstår det och inte. Och att han nog kommer behöva lite tid om jag inte gör den, vilket jag verkligen kan förstå. Vet någon här hur bm reagerar om man kommer till tiden men inte slutför det. Alltså att man ångrar sig på plats. Tycker de man bara är besvärlig eller har ni varit med om det någon gång?

Varför skulle du känna hat mot honom för? För att DU gör en abort? För att han inte vill ha barn?

Konstigt anledning att hata någon, för att de inte vill samma sak som en själv.

Kom ihåg att du har en fri vilja. Använd den klokt. Valet står i värsta fall mellan "barnet" och killen. Vem vill du ha mest?

När jag var hos kuratorn sa hon att det är lättare att boka en tid för abort och sedan avboka om det inte känns helt rätt, än att dra sig för att ringa samtalet och boka tid för abort fast man egentligen inte vill.

När jag förra veckan besökte gyn-mottagningen för att ta första tabletten satt jag och grät mängder, min sambo var med och såg hur tufft det var för mig. Hon tittade på mig flera gånger och frågade "och du är säker på detta nu?" jag hade ju lika gärna kunnat säga att jag inte vela, tror inte att hon hade sagt något illa om det, snarare bättre att jag gjorde som jag isf kände för.

Nu var jag bara less på situationen, att må dåligt i en graviditet som dessutom är väldigt oönskad av pappan gjorde ändå att jag valde (mot min egen vilja) att göra abort. Jag har som sagt, en vecka efter idag, fortfarande jobbiga med att träffa folk, vill gärna bara sitta inne i tryggheten i mitt hem eller umgås med mina vänner som gör mig glad, jag har fortfarande svårt att inte snäsa mot min sambo och känner fortfarande en stor besvikelse på honom.

Behåller du får du ju ha i åtanke att du kanske blir ensam med hela ansvaret och är du beredd på det? i mitt fall hade jag kunnat bli ensamstående med tre barn ifall det skulle bli så illa. Nu kan ju även denna abort gå så illa att vi faktiskt inte hittar tillbaka och istället separerar med två barn, lika hemskt men ekonomiskt sett bättre ensam med två barn än tre. Det var nog det som ändå gjorde att jag valde aborten i mitt fall :/