Ni som gjort abort för er killes skull

Idag är det en vecka sedan jag tog första tabletterna för min abort, började blöda i onsdags.

Vi har varit ett par i sex år snart och har tillsammans två barn, upptäckte för 3veckor sedan att jag var oplanerat gravid. Sämsta tajmingen iom att han precis sagt upp sig för att göra något annat och det förra jobbet gav en riktigt bra lön dvs nu blir inkomsterna radikalt minskade (första tiden). Jag förstod ju självklart hans resonemang att det inte passade just nu men det var ju det som var, att det var just då jag råkade bli gravid.

Det var jobbiga veckor innan aborten, jag full i hormoner och han med sina känslor och åsikter. Hade han sagt att "vi behåller" hade jag gjort det med glädje, men jag kunde inte sätta ett barn till världen utan hans "tillåtelse" jag vet att det inte var optimalt just nu men när man väl var gravid blev det otroligt jobbigt att ta beslutet. Värst var att jag och min åsikt var den avgörande, måndagen dagen då jag tog första tabletten var hemsk. Grät så ögonen var rödsprängda och sov i 14h. Nu drygt en vecka senare börjar jag bli människa, skönt att alla graviditetssymtom är borta då jag var helt utslagen av trötthet, hunger, illamående, yrsel osv. Nu börjar jag kunna prata med min sambo utan att omedvetet "hugga" mot honom. För nog alt har detta tärt på oss båda. Vår största oro var min, att bli ensam med tre barn och hans, att bli ensam med två barn dvs jag var orolig att om vi hade behållt att det skulle leda till att vi gick isär och hans oro var att aborten skulle tära på oss att vi går isär, han stöttade mig i vilket beslut jag än tog men vela själv till 99% att det blev abort. Nu återstår att se hur vi tillsammans ska ta oss igenom detta för nog allt kommer det att krävas en hel del jobb från oss båda.

Jag kan inte älta i historia, men det gör mig så ledsen att tänka på syskonet vi aldrig fick. Och alla nära vänner som ska ha i samma veva som man skulle ha varit föräldraledig med samtidigt. Först efter en vecka som jag orkar ut bland folk och umgås med vänner, jag har blivit väldigt hemmakär och vill inte umgås med folk, eller dom som står mig nära och som gör mig glad går bra men tanken på att sambons familj eller gemensamma kompisar ska kika förbi får mig att vilja låsa in mig i sovrummet. Förstår din situation och lider med dig, jag tänker aldrig någonsin igen sätta mig i denna sits :( många kramar till dig TS.

Hur lnge sedan var det? Hur gammal är ert barn som ni har? Tycker så synd om dig, det är fan inte en lätt situation för oss tjejer. Männen har det så enkelt :/ hur mår du nu idag? Vill ni inte ha något syskon till ert barn i framtiden heller? Kram.

Det hade kunnat vara jag som skrev det dära, förutom att vi varit tillsammans i sex år och har två barn. Men känslorna och tankarna din kille har var samma som för min och det du känner kände jag. Jag valde tillslut att ta tabletten och när den väl var svald fanns det ingen återvändo. Varje blödning nu påminner om aborten, det är ju ännu rätt nytt ännu men för varje dag som går nu så känns det lättare.

När jag läser det som "lilaa" skriver blir jag så ledsen :( jag har själv sagt till min sambo att någon gång i framtiden så vill jag ha ett tredje barn och är det inte det han vill så har vi nog tyvärr ingen framtid ihop. Vi är inte så gamla ännu, mellan 25-30 så vi har ju tid på oss för ett tredje barn men visst kommer det alltid finnas en sorg för barnet som aldrig fick komma till. Kärleken till mina barn är för mig tusen gånger större än till min sambo. När vi pratade med kuratorn sa jag att en abort gör jag till 90% för min sambos skull iom det tyckte hon inte att jag var redo för abort. Jag mådde inte bra i graviditeten främst då jag var ledsen mycket, det var psykiskt påfrestande. Jag tror att det kändes tusen gånger värre iom att vi har två fina friska barn ihop, jag vet vad ett barn innebär och jag älskar det.

Jag tror att "man ångrar aldrig ett barn, men man kan ånga en abort hela livet ut!" Jag kände mycket "hat" och avsky första dagarna. Var bara trött på honom, myste med mina barn sen värdesatte jag egentid. Nu börjar det ljusna vilket känns skönt. Var orolig för kommande julen länge :/

När jag var hos kuratorn sa hon att det är lättare att boka en tid för abort och sedan avboka om det inte känns helt rätt, än att dra sig för att ringa samtalet och boka tid för abort fast man egentligen inte vill.

När jag förra veckan besökte gyn-mottagningen för att ta första tabletten satt jag och grät mängder, min sambo var med och såg hur tufft det var för mig. Hon tittade på mig flera gånger och frågade "och du är säker på detta nu?" jag hade ju lika gärna kunnat säga att jag inte vela, tror inte att hon hade sagt något illa om det, snarare bättre att jag gjorde som jag isf kände för.

Nu var jag bara less på situationen, att må dåligt i en graviditet som dessutom är väldigt oönskad av pappan gjorde ändå att jag valde (mot min egen vilja) att göra abort. Jag har som sagt, en vecka efter idag, fortfarande jobbiga med att träffa folk, vill gärna bara sitta inne i tryggheten i mitt hem eller umgås med mina vänner som gör mig glad, jag har fortfarande svårt att inte snäsa mot min sambo och känner fortfarande en stor besvikelse på honom.

Behåller du får du ju ha i åtanke att du kanske blir ensam med hela ansvaret och är du beredd på det? i mitt fall hade jag kunnat bli ensamstående med tre barn ifall det skulle bli så illa. Nu kan ju även denna abort gå så illa att vi faktiskt inte hittar tillbaka och istället separerar med två barn, lika hemskt men ekonomiskt sett bättre ensam med två barn än tre. Det var nog det som ändå gjorde att jag valde aborten i mitt fall :/