SNABB FÖRLOSSNING

Bra fråga, detta har jag med undrat över många gånger...

Jag räknar från första känningen

Jag blev igangsatt men raknar fran forsta varken som jag kande av och som gjorde ont.. Jag gick fran att inte kanna nagot till att det svartnade for ogonen och jag skakade helt okontrollerat och trodde att jag skulle svimma. Sonen mosade svanskotan.. AJ sager jag bara. Skrek efter epiduralen pa en gang haha, Sa fran det till att krysta var det 2 timmar (sov en av dom efter att epiduralen tagit bort smartan). Sen krystade jag i tva timmar (det gar segt nar man saknar muskler haha) plus att han satt fast lite men sen tog jag i ordentligt for att jag blev forbannad och sonen flog ut :)

Ja jag har också funderat på när man börjar räkna. Men jag har alltid tänkt att det är från första känningen. Så för mig gick ju andra på 4,5 timme och det kanske inte är så jättesnabbt i jämförelse med många andra, men just det där att öppna sig sex cm på en timme och sedan direkt krysta kändes väldigt snabbt och intensivt.

Jag blir alltid så förundrad när andra kvinnor pratar om att de hinner bada, guppa på pilatesbollar och lösa korsord innan ungen kommer ut. För mig har det varit tre steg:

1. Hmmm, det känns lite i magen...

2. Aaaaaaaj, fan vad ont det gör!

3. "Plupp" ungen är ute.

Enligt 1177.se varar en normal förlossning för förstföderskor 12 - 16 timmar, för omföderskor 4-8 timmar. "Detta räknas från det att värkarna blivit kraftiga och regelbundna och från att livmoderhalsen blir kortare och börjar öppna sig."

Så en snabb förlossning borde väl, enligt dem, vara om det går snabbare än så. Men det innebär ju också att man kan ha en tre dygns lång latensfas och sedan föda barnet snabbt. Då räknas det som snabbt, men jag har svårt att tro att det känns så.

Jag räknar på deras vis. Hade jag räknat tid på förlossningsavd. hade andra förlossningen bara tagit åtta minuter... Jag är otroligt glad att vi hann in! Första barnet åkte vi in pga en blödning. Värkarna kom först efter ett par timmar i undersökningsrummet. 8 timmar lång förlossning, ca 10 timmar på förlossningsavd.

Båda mina förlossningar har vart blandade kan man säga. Första gick vattnet på natten men inget hände efter det, på dagen började jag känna av lite grann och vid 15,35 bedöms jag fortfarande vara i latensfasen, 16.25 är jag fullt öppen. Sen avtog värkarna och jag fick värkstimulerande och hon är inte ute förrän 19.25. Den andra började små värkar på natten och med tanke på förra förlossningen åkte vi in så fort det började kännas lite mer så vid nio var vi inne endast tre cm öppen. Vid två efter promenad endast sex men 14,25 börjar krystvärkarna. Bebis står fortfarande högt upp så jag får trycka ner honom innan han är i bäckenet så han kom först 15.05 men de räknar med endast tre krystvärkar. Ska tilläggas att jag har nästan fem min mellan värkarna så bara ett få tal värkar tar lång tid för mig.

Så även om det gått fort under tiden så har alltihopa tagit lite längre tid.

Det där känner jag igen! Jag hann aldrig trycka på ens. De klippte av mig byxorna, hivade upp mig på sängen och sa "tryck så kommer din bebis!". Inte hann jag trycka något, plötsligt såg jag bara hur bm räckte min bebis mot mig.

Jag är, som sagt, glad att det här var min andra förlossning. Annars hade jag nog blivit mer chockad av förloppet.

Jag tänker väldigt mycket på min förlossning. Födde för exakt en vecka sedan. Jag går igenom den i huvudet och vill berätta för alla. Min tog 10 timmar men var på väg att bli en supersnabb om jag inte tagit Eda. Kände mig också oförberedd, det stämde liksom inte med min föreställning. Gick in i rejält värkarbete redan från värk ett men ville inte acceptera det. Man skulle ju gå och pinas hemma i 20 timmar först, eller?

Min förlossning gick jättebra men jag kan fortfarande inte förstå att jag i denna stund krystade ut henne förra veckan. Skulle lika gärna kunnat drömt det.

Att älta och fastna i känslor är ju ett sätt att bearbeta det som hänt, huvudsaken är att man inte fastnar i det som var negativt, utan kan gå vidare och se det positiva i händelsen.

Min första förlossning tog 3 och en halv timme och jag var helt borta pga smärtan. Mådde illa av lustgasen så ville inte ha den och Eda hann inte sättas. Efteråt tyckte jag att det gått lite väl fort och kände mig snuvad på upplevelsen. Men jag är jättenöjd och tyckte jag hade en toppenförlossning när jag tänkte på den efter en tid. Det blir inte alltid som man tänkt sig och jag tror man måste acceptera att det är så det är.

Födde mitt andra barn i torsdags och det blev en störtförlossning efter igångsättning. Från 4 cm öppen tills han var ute tog det 20 min. Smärtan var fruktansvärd (hann inte med bedövning), sambon skräckslagen pga att hjärtljuden gick i botten vid varje värk, folk och läkare överallt. Ändå är jag skitnöjd, vi mådde toppen bara han var ute och alla är friska och pigga. ???? Man får lite respekt för allt som kan gå fel då jag känner mig mest tacksam att allt gick bra.

Jag hoppas känslorna kommer ikapp snart för dig och att du kan ta ditt barn till dig. Känner du att förlossningen står i vägen i relationen till ditt barn och att du inte kommer vidare, prata med BVC, en kurator kan hjälpa dig att sortera tankarna och må bättre. Vänta inte för länge, det är inte värt att kasta bort tid på att må dåligt.

Kram!

Min förlossning gick rätt snabbt. Började med vattenavgång kl 06.30. Vid kl 10 när vi fick träffa läkaren var jag öppen 8 cm. Hon kom kl 12.05. Både jag och sambon var väl lite chockade att det gick så fort. Men skönt att slippa ha ont så länge.

När dottern föddes kände jag mig snuvad på förlossningen. Nu blev det visserligen akutsnitt men det gick fort. 8.00 gick vattnet hemma och 10.32 förlöstes hon med snitt. Jag hann knappt vara inne på förlossningen och hann inte få en enda värk. Kändes som jag hade förberett mig i 9 månader i onödan. Tog tid innan jag hann smälta förlossningen men kom ändå över det fort eftersom jag hade i vetskap att vi planerade fler barn i framtiden och risken att det skulle bli exakt lika var inte stor.

Med barn nummer två som föddes för 2 månader sedan så blev det en vaginal förlossning. Öppningsfasen var lång, där kände jag att jag fick förbereda mig och "få" dom värkar jag missade med första förlossningen. Dock gick det riktigt snabbt när den aktiva förlossningen startade. Hade haft värkar i 1,5 dygn som inte gett mer än 3 cm öppet, men från att jag var öppen 4 cm tog det 30 minuter innan jag fick krystvärkar och var öppen 10, och efter 2 krystvärkar och på totalt 6 minuter föddes lillebror. Från 3 till 4 cm tog det en timme, jag vad om EDA med narkosläkaren var upptagen. Fick inte till lustgasen och hade riktigt ont. Från 4 cm till 10 cm känns allt som en dimma. Ingen koll alls på hur värkarna kom utan det kändes snarare som en 30 minuter lång värk där jag mest låg och blundande och emellan åt skrek och grät av panik för jag fick aldrig någon paus, det gjorde verkligen ont HELA tiden. Hade nog krystat ut sonen på 1 krystvärk om inte barnmorskan hade sagt åt mig att pausa och andas, vilket var tur att hon gjorde för jag sprack en del och hade nog spruckit ännu mer om jag hade tryckt på som kroppen ville.

Jag känner på ett sätt att förlossningen var OK. Direkt efteråt hade jag lite ångest över den fruktansvärda smärtan den sista halvtimmen och ville inte ens tänka tanken på fler barn. Jag är nöjd över öppningsfasen, där fick jag som jag "ville" dvs förbereda mig hemma och andas genom värkarna, men känner mig liiiiite snuvad på den aktiva förlossningen eftersom att även denna gång hann vi knappt vara inne i förlossningssalen innan bebisen kom. Men idag, 2 månader efteråt känner jag mig nöjd ändå i det hela. Jag har accepterat att det gick snabbt och skaffar vi en tredje lär det inte direkt ta längre tid så lika bra förbereda sig för en till snabb förlossning då ;)

Ett tips är att prata om din förlossning med alla möjliga. Barnmorska, nära & kära, på forum etc. På så sätt känner iaf jag att förlossningarna har känts bättre efteråt :)