liljah33 skrev 2014-09-04 14:02:47 följande:
Mitt barn har nu hunnit bli 2 månader och jag kan fortfarande inte smälta min förlossning. Det gick jättebra och bm var jättegullig, men rent mentalt för mig känns det här jättejobbigt nu på senare tid och ibland känner jag mig rent sagt nedstämd för allt gick så fort och jag blev "snuvad" på att ens förstå vad som hände den dagen jag skulle få träffa mitt barn! Jag tappade tid och rum pga så intensiva värkar. Hela dagen är så luddig att det känns jobbigt att tänka tillbaka, fast det är bästa dagen i mitt liv. Jag är som fast i dagen då barnet föddes och känner mig arg på mig själv som inte njuter och är i "nuet" med mitt barn som utvecklas och växer för var dag som går. Jag tror att jag drömt att jag fött barn och jag förstår inte att bebisen jag håller i är min.
Är det någon annan här som också fått en snabb första förlossning som inte hängt med mentalt? Kom detta "ikapp" er efteråt? Hur gjorde ni för komma över känslorna?
Absolut! Min förlossning var snabb och intensiv och jag hann inget annat än att hålla i mig och rida ut stormen. Det stannade upp lite grann när huvudet var på väg ut, då fick jag andas några gånger och bestämma mig för att trycka till. Hann tänka att vad skönt att jag får vara närvarande vid finalen, snart får jag trycka ut resten av kroppen och veta vad jag håller på med... typ... och då lägger de en nyfödd bebis på min mage, och jag förstår inte varför!
Det var ju en söt bebis de kom med, men jag håller ju på att ska föda fram min egen bebis som bara är någon minut bort. Vad ska jag med den här till?
Jag insåg väl snart, intelektuellt, att det måste vara min bebis utifrån rent intellektuella uträkningar om att jag befann mig i ett stängt rum med ett begränsat antal människor och ingen som kom och gick. Den känslomässiga förståelsen tog många veckor på sig och underlättades av att bebisen såg ut som en kopia av min man och därför var lätt att ta hand om.
Nu har det gått ett par år och jag känner fortfarande att själva förlossningen var "fusk" och inget jag kan delta i samtal med andra kvinnor kring. Jag har fött barn vaginalt, helt utan smärtlindring, och minns knappt något av det... det låter ju mest som provocerande skryt, och de problem jag upplevt kring det är av känsligare natur som är svårare att lyssna på.
