Gör jag fel?

Trivs ni? Jag har en sjuåring och en på 51/2 år idag, vår dotter var också 18 månader när lillebrorsan föddes. Vi har då inte haft några problem för att vi har följt barnen, hittat en balans vi trivs med. När du säger skjuta på problemet, vad menar du mer exakt?

Om du trivs med det tycker jag att du kan fortsätta. Om du tycker att det är jobbigt ska du vänja av det som känns jobbigt!

Tack! Med att skjuta upp det menar jag att vänja av honom vid våra nattningar i soffan eller samsovningar tills han är 1, 1½, 2 år osv. Blir det jobbigare ju längre vi väntar med det? Är det nåt som kommer av sig själv med åldern? Att somna själv?

Jag tycker inte att nåt av det är jobbigt. Samsova upplever jag att han sover bättre = jag sover bättre, plus att det är så mysigt. Läggningarna går lätt utan gråt, på dagarna kan det vara lite svårare så då går jag och vaggar längre. Kanske 10 min. 

Han tycker inte om att sova själv, men det kanske är mitt fel för att jag inte vant honom vid det tidigare?

Jag tycker att det är jobbigt när mammor kommenterar att han borde sova själv och att jag ska natta honom i hans säng. Vi har försökt men han gråter tills han blir andfådd.

Jag gjorde samma sak med första barnet, vaggade i famnen, tog honom till mig på natten osv. När han var runt 1,5år ville vi få honom att somna i sin säng, och det var tufft! Han skrek så hjärtskärande med ryckningar i hela kroppen av allt gråt, trotts att jag var inne i rummet och buffa på honom. Fick ge upp och försöka på nytt när han blev 2år, samma sak igen men denna gång gav jag inte upp. Bytet ut han säng till en vanlig 90 säng, så låg jag bredvid honom och läste mm. Med tiden gick det bra men det var tufft. Det jobbiga var att i början så vagga man en kort stund, 5-10min men ju äldre han blev (och tyngre) så kunde det ta upp till 2timmar och vagga runt på 17kg.. Var helt slut!

Så när barn 2 kom, så sa jag direkt att hon ska vänjas vid sin säng. Vi hade avslutade kvällen i sovrummet, jag vagga lite och myste och sedan la henne i sängen medan hon var vaken. Sen la jag mig i vår säng och låtsas sov. Hon blev van att sova i sin säng, och somna själv. Vi har alltid haft en sängmobil som spelar låtar och lyser upp taket, så när hon flytta till sitt rum vid 7mån så var det samma ljud/ljus och säng så det var inga problem.
Hon är nu 2 år och somnar fortfarande inom 5min i sin egna säng. Det är väldigt skönt.

Så vad jag skulle ge för råd, gör små förändringar. Ex börja vagga till sömns i sovrummet, så barnet vänjer sig vid att det är här jag ska sova. Sen att soman bredvid dig i sängen, så att han kan somna utan att bli vaggad osv. små förändringar som kan underlätta längre fram, för det blir svårare med en till baby som också ska vaggas och matas i famnen osv.

Vi har somnat våra barn vid bröstet eller i famnen så länge de har visat att de behöv. Yngsta blir snart 14 månader och somnar antingen ammandes eller i sjal eller bärsele. Jag ammar oftast till sömns. Hans pappa bär honom till sömns. Vi gjorde på samma sätt med våra två äldre barn. Det gick fint att bara ligga bredvid våra äldre pojkar när de var runt 16 månader. Får se om det blir samma sak med vår lilla trea .

Sedan tillhör vi dem som samsover länge. Till för ett par veckor sedan sov vi med tre barn i stoooooor säng. Vi har breddat vår dubbelsäng allteftersom det har behövts. Vi hade en säng som var 390-bred. När vi renoverade inför flytt så började vår 5- och 6-åring sova i eget rum. Totalt okomplicerat. Vi sa godnatt och så sov de där hela natten. När vi väl flyttat så fick de varsitt eget rum. Lika okomplicerat det. Ibland kommer de stora på natten och vill ha sällskap i sin säng när de somnar om. Då tänker jag vad fantastiskt skönt det var när de hade sin säng bredvid vår och man slapp springa upp på nätterna .

Min erfarenhet är alltså att trygghet föder trygghet och om man trivs med sin situation så ska man strunta i alla andras fåniga kommentarer. Vi har aldrig övat att somna själv eller sova själv. Det har liksom aldrig behövts .

Förresten: Är han 9 månader och vaknar två gånger så låter det ju som han sover fantastiskt bra mitt i separationsfasen .

Det blir inte svårare ju längre man väntar - däremot kan barnet tillfälligt komma in i en period där det är i behov av extra mycket närhet och trygghet, och under just dessa perioder kan det förstås bli svårare. Då får man ju vänta tills perioden går över och det passar bättre att ändra rutinerna, såklart. Det man också ska tänka på är att om man "lär barnet somna själv" och får in bra rutiner när det är litet så ändras det ofta när barnet blir sjukt eller under dessa "närhetsperioder" jag nämnde. Då är man tillbaka på ruta ett igen (=mer jobb totalt än om man hade väntat).

Om det kommer av sig själv är olika för olika barn (eller snarare, när det kommer av sig själv. Det är ju inte så många vuxna som fortfarande måste dricka välling och vaggas till sömns, oavsett hur föräldrarna gjort när de var små, så förr eller senare kommer det absolut). Min son var sen med att vilja somna själv, han var nog runt 6 år (vi behövde ju självklart inte vagga och ge honom välling så länge, men han ville vara nära oss så från två års ålder fick han somna på en madrass på golvet i vardagsrummet och sedan bar vi in honom till hans eget rum där han oftast sov hela natten). De flesta av mina vänners barn har självmant valt att somna i sitt eget rum, på egen hand, ganska mycket tidigare.

Summa summarum: Ändra inget så länge allt fungerar bra, utan ta problemen när de kommer, om de kommer.

Att ett barn ska somna själv tycker inte jag är något självändamål egentligen. Vi har en pojke på drygt 3,5 år som vi hela tiden har följt när det gäller sömn och insomningssätt.
När han var bebis somnade han av amningen. Därefter fick vi ligga intill och buffa lätt i rumpan tills han somnade. En period mellan ca 1 års ålder till knappt 2 års ålder så somnade han faktiskt själv (då blev han mer stimmig om vi var i rummet). Men sen ville han återigen att vi skulle ligga bredvid tills han somnade, vilket vi självklart gör. Och så är det fortfarande. Och han har alltid sovit oerhört bra på nätterna.

Vissa tycker att det är jätteviktigt att barn ska somna själva. Vi tycker inte det. Om något fungerar bra, så tycker jag att det är vettigast att köra på det, och strunta i andras tyckande och åsikter. De där mammorna som tycker si och så ser antagligen bara sitt eget barn och tror att deras metod är den bästa.
Ni skämmer absolut inte bort ert barn! Ni har ju lyssnat på hans behov och ger honom den trygghet och närhet just han behöver. Och det kommer ni att ha igen sen. Och ni gör det inte svårare längre fram. Inget är hugget i sten.

Tack för alla svaren, jag är otroligt tacksam. Vi kommer inte ändra nåt nu då, han har precis avslutat en jobbig utvecklingsfas och ska väl snart in i nästa, plus tänder och en långdragen kamp med maten så då låter vi honom ha sin trygghet med nattningen.

Han är inte tung, endast 8,6kg lätt så vi lider inte än. Eller jag, det är bara jag som kan natta dag och natt. 

Är det nåt man ska träna bort eller det är också nåt som släpper av sig själv efterhand?

Han vaknar bara om han sover själv i sin spjälsäng, kl 21 för tröst och så mitt i natten för mat. Och halvvaknar för nappen.

Vet inte om det räknas som vakna när han börjar vakna till och jag ger mat när han halvsover? Det är när vi samsover iaf. Så det är klart bäst att samsova eftersom vi båda får bra sömn. 

Låter som ni har världens sömntuta . Alla mina tre har vaknat sådär varje timma i den åldern....trots samsovning, nattamning och hela baletten. Njut kvinna, njut!

Det är mycket en vana från barnets sida.....att somna vid bröstet (ingen negativ vana, men viktigt att vara medveten om om fler ska natta som inte kan just amma ).

Om du tycker att det är jobbigt att alltid natta och barnets pappa faktiskt skulle vilja natta (mysigt för honom med och säkert inget han egentligen vill gå miste om) så kan man "öva" på barnets villkor, eller kanske snarare ge barnet fler insomningsvanor . 

Här har det börjat med att pappa somnat dagtid först. Mina har varit rätt tuttiga så kvällar och nätter har kommit sist, men dagtid har pappa somnat barnen tidigt i bärsele. Vi sjalar våra barn (eller jag sjalar och pappan bär i ergonomisk bärsele). Dagtid har både jag och deras pappa burit och då har de somnat av bara farten ute.  Yngstas (snart 14 månader) pappa nattar alltid honom på det sättet. Tar en sväng ute i bärsele. Det är en väldigt mysig stund för dem då de är kroppsnära och bara är de två. Viktigt tycker jag då han arbetar heltid och inte har lika mycket tid som jag med honom. Men man måste ju inte göra förändringar under skrik och gråt utan ta det i lugn och fin takt .