Dig känner jag också igen!:)
Alltså dessa fert. Utredningar... Det kan ta hiskelig tid! Jag tycker att ni ska ligga på dem allt vad ni orkar! Det var vi tvugna till, och tjatade till oss en kortare utredningstid!
Jag förstår att detta är jobbigt-jag har varit exakt där du är! Vi hade (med första) försökt i 1,5 år
JOLI skrev 2015-02-10 19:32:23 följande:
Många som håller igång denna tråden fortfarande, så roligt... Önskar alla som plussat grattis och lycka till, och till er andra kämparna, jag håller tummarna för er. Kanske inte så många som minns mig, var ett bra tag sedan jag var inne. Det går inte så bra för oss. Vi försöker fortfarande, sedan ett och ett halvt år tillbaka, men vårt första barn.
Påbörjade utredning för några månader sedan, blev lovade svar om mannens simmare i slutet av november men har fortfarande inte hört något. Legat på och ringt men fått till svar att dom hör av sig, så jag behöver inte ringa fler gånger. Lite trist när man får ett datum då besked ska ges, och det istället hinner gå ytterligare tre månader med försök, besvikelse och gråt. Nu har mannen lyckats tjata till sig telefontid med läkaren vi får hjälp av imorgon förmiddag, aldrig varit nervösare.
Hoppet är väl i stort sett borta, vardagen blir mer och mer deppig, Tankarna ligger vid bebis hela tiden. Men för att få lite glädje i vardagen surfade jag mig in här för att iallafall få läsa om alla som faktiskt lyckas, är så himla glad för er skull.
Det finns ingen önskan i världen som är större än vår önskan om en liten bebis.
Tänk, tänk, tänk om vi någon dag kommer få vara med om den lyckan. Tänk den dagen då det dyker upp det där efterlängtade plusset på stickan. Tänk den dagen då jag inte kommer gråta pga att vi inte lyckas.Tänk den dagen då jag kommer få kämpa som en galning med förlossningen. Tänk den dagen då jag får upp vårt alldeles egna, nyfödda barn på bröstet. Åh som jag längtar!! Men sen kommer mitt "tänk om jag aldrig kommer få uppleva det". Och där kommer tårarna igen. Ja drömma får man iallafall göra.