BF Mars 2015! :) Någon som vill följas åt?

Vänta tills femte barnet ;)

Hinkar? Fylla med vatten innan och använda vid spolning?

Om arbetsgivaren inte kan erbjuda en lämplig omplacering så kan man faktiskt bli avstängd från sitt arbete tidigare än 60 dagar före bf och då får man också graviditetspenning. Men det ska in en ansökan från arbetsgivaren utöver den egna. Jag har bf 11/3 men har varit avstängd sedan 18/8 och är avstängd till 1 mars pga hot och våld på arbetsplatsen. Dock är jag ju sjukskriven för blödningar och sjukskrivning går före graviditetspenning.
För min del är det ekonomiskt bättre att vara sjukskriven -upptäckte jag vid månadsskiftet då min arbetsgivare betalar 10% av lönen under sjukskrivning vilket inte sker vid graviditetspenning och gravpenning och sjukskrivning är ju på samma nivå i princip, alltså förlorar jag inte lika mycket på att vara sjukskriven som när jag är avstängd. Lurigt sånt där. Och surt, för i mitt fall blev jag avstängd fast jag kunde jobba pga säkerhetsskäl. Då kändes det extremt surt att själv få stå för inkomstbortfall trots att jag inte gjort något fel.

Man kan få det tidigare, men gravlängden måste bestämmas, vilket det redan i regel görs vid KUB för oss som gör det, eller vid RUL. Jag fick graviditetspenning redan från v 11+0 och de fick in moderskapsintyget/gravidintyget som gjordes i v 12+0. Men barnmorskemottagningens rutin är att ge det vid besöket kring v22-23.

Var på bm-kontroll idag.
Kändes inte så bra, men nya bm känns mycket bättre än den jag bad få utbytt. Dock har jag ju inte träffat denna bm innan och då kändes det lite olustigt att få en barnmorskestudent som skulle hålla i besöket. Hade en del saker att ta upp som jag nu struntade i, kring mitt mående för det kändes inte bra och jag har tyvärr inga goda erfarenheter i bagaget av vården. Förutom bemötandet kring mina blödningar i den här graviditeten och då av gynakuten och alla berörda läkare.
Studenten var även väldigt grön och behövde mycket stöttning av bm i vad hon skulle göra och fråga. Jättetrevlig men det kändes helt enkelt inte alls bra, för jag vill bygga lite förtroende för den jag ska gå hos framöver.
Mitt Hb är fortfarande skit trots dubbel dos järntabletter och ligger på 103, vilket beror på mina blödningar -trodde dom.
Har även samlat på mig en hel del vätska i kroppen och har ont i mina ben trots stödstrumpor och åderbråcken jag fick förra grav gör rejält ont -liksom foglossningarna. Syntes på vågen att jag har vätska för jag har gått upp 8 kg sedan hälsosamtalet i v7.
Hjärtljuden var bra och hon snurrade och vred på sig inne i magen så tog en stund att hitta dom. Men 145 låg dom på.
Mitt sf-mått är dock högre än översta kurvan, de räknar ju hela fullgångna veckor så mitt mått är 25 cm för v.22.
De ville ha samtycke för att komma åt mina övriga journaler exvis vårdcentral etc. men jag sa nej. Där blev det diskussion men svarade bara att  pga tidigare erfarenheter kring min bindvävssjukdom så har jag lågt förtroende för sjukvården. Hon tjatade en stund men jag sa nej. Räcker med gynjournalen och sa att jag faktiskt tog illa vid mig när förra bm redan på hälsosamtalet diskuterade mina tidigare förlossningar/missfall/gynbesök utan att kollat med mig vad jag tyckte var ok.

Fick dock tid till läkare pga sjukskrivningen för blödningarna 24/11 och ny bmtid 8/12.

Trots att mötet egentligen gick bra så känns det inte bra och nu känner jag mig mest ledsen. Trött, ont och ledsen. (men just det problemet som poppar upp med känslan att inte vara trodd osv kom tillbaka. Men så fick jag slåss i många år mot sjukvården innan man faktiskt upptäckte min ovanliga bindvävssjukdom, jag var 28 då jag fick diagnosen och sjukdomen är man ju född med.) Sånt vill jag inte älta med en massa extra folk som det blev idag. Dessutom så av mina fyra barn så har ju inte bm + förlossning riktigt varit top noch, utan de har missat ganska viktiga saker, vilket faktiskt höll på att kosta första barnet livet redan på förlossningen)

De pratade också om föräldrautbildning, som numera är öppna föreläsningar och inte föräldragrupper som det var då jag gick med första barnet. Sa att njae tror inte jag behöver gå det och frågade sambon hur han såg på det hela eftersom det är hans första barn. Nej sa han, undrar jag något så kan jag få svaret hemma sa han. Då tjatade dom om det. Grejen är ju att de pratar inte om kejsarsnitt och det måste jag ha, så vad har vi för nytta att gå och lyssna på en föreläsning om vaginal förlossning och smärtlindring. Jag har fött 4 barn under narkos pga min sjukdom samt har ett gäng operationer utöver det, så där finns inga frågetecken om smärtlindring.

Känner mig bitchig och otacksam idag och besöken hos bm som jag från början ändå såg fram emot känns som ett nederlag och kontrollerande tvång och inte den glädje jag hoppats på.

Ja du, det är spec.mvc jag går på!!! Så det finns inget bättre och det känns lite tungt.
Barnmorskan ringde faktiskt upp i em så vi pratade en kvart på telefon och efter det så kändes det bättre.

Hon ringde för att berätta att provsvaren var klara som vi tog några timmar tidigare pga mitt Hb, på så vis uppfattar jag henne som seriös vs den bm jag bytte bort. Men när hon ändå ringde så pratade vi lite till, om pressen vi upplever nu och att ingen vet eller just nu kan ge oss besked mer än att bäbis verkar må bra. Men hon trodde inte det räcker med bara ett ultraljud till. Sen pratade vi om placenta accreta, då vi är i riskzonen, men hon menade på att det kan man inte se på ultraljud utan bara ev få en föraning om. Så det känner jag att jag behöver ta upp på nästa besök igen, för finns misstanken så ska man gå vidare med fler undersökningar och Växjö verkar inte ha den praxis. Alltså ser man inte till att vara så förberedd som man kan. Förklarade också för henne att det är jobbigt för mig med ultraljuden då läkarna inte ger raka besked och det bottnar i att jag har stor ultraljudsvana på häst vilket medför att jag ser ganska snabbt och kommenterar och frågar läkaren direkt när jag ser något jag uppfattar som ev avvikande. Detta har resulterat i att överläkaren vänder bort skärmen så han får titta själv innan jag får titta och det är stressande, samtidigt som de blir stressade när jag säger saker som de själva är osäkra på.. ond cirkel ;) grejen är väl också att det är sambons första barn och mitt femte, han är lugn och trygg då jag är det, vilket medför att jag biter ihop en del. Han vet också att jag inte är den som hetsar upp mig i onödan när det kommer till allvarliga saker, går inte i mitt jobb och man måste psykiskt tåla extremt mycket att jobba med det klientelet jag gör. Så det blir oxå en fälla, men den hade bm listat ut, att jag biter ihop och behåller lugnet för att lugnet ska fortsätta råda.

Tyvärr har jag bara en nära vän att bolla detta med öht och givetvis jobbar hon natt, så vi går nu om varandra mest hela tiden. Mina andra vänner tampas med egna bekymmer och är inte så mottagliga, den ena är ofrivilligt barnlös och klarar inte graviditetsdiskussioner öht. Nästa har sonen blivit allvarligt sjuk så hon åker in o ut på sjukhuset och den jag bollar bäst med hade en lång uppläxning på att nu får det räcka med barnafödande för min del osv osv. Bottnar givetvis i oro med tanke på sjukdom och nu graviditetskomplikationer, men nu råkar jag vara den som har mest baskunskaper om båda delar samt att jag gärna bestämmer sådant i samråd med min man och sjukvården,att få rent ut höra att man är dum i huvudet pga att man vill ha ett barn utöver de som redan finns och att det bästa vore att operera bort livmodern nu tycker inte jag vare sig är omtänksamt eller passande att häva ur sig även om personen valt att inte skaffa barn själv. Även min mamma som jag inte har så mycket relation med tyckte det är lika bra de tar livmodern. Hallå det är inget jag vill diskutera med andra än min man o sjukvård och ett beslut jag vill fatta själv oavsett om vi funderar på fler barn eller inte. Antar det sägs i bästa välmening, men det blir lite fel.

så det känns både ensamt och pressande just nu... Tror bm kanske snappade upp lite av det även om vi inte gick in på min livmoders varande eller icke varande eller ej heller nämnde bristen på stöd i min omkrets. Blir väl så då man är den starke i gänget, den som alla är vana att gnälla och gnata till, den som fixar allt själv. Men känns lite som: vem ska trösta knyttet, typ.

Usch, låter jobbigt att det är så, för det blir ju en stress att inte veta om du ens får gå hem 60 dagar innan. Men sjukskriva dig kan du ju alltid göra, gäller bara att läkaren skriver ett bra intyg, för graviditet är ju ingen sjukdom och ibland är inte relaterade besvär det heller enligt vissa på försäkringskassan, suck.

Hmm, nja vagn är inget måste i början, även om vi kommer köpa en. Av mina fyra tidigare barn är det bara när jag fick 4e barnet som jag använde tvillingvagn men det var ju för att 3an bara var 14 månader. Men de två första ungarna så kom inte vagnen till användning alls första halvåret. Nu avskyr jag ju att ut och gå, bor på landet, tar bilen till affären etc och bar således barnet i bilstolen eller satte stolen i kundvagnen. Sambon som dock gärna motionerar vill gärna ta tillfället i akt att putta barnvagn, så därför köper vi en direkt.
Filt är något jag inte heller använt, luddar osv.
Däremot köpte jag ett lite halvtjockt täcke  och några roliga påslakan. Blev bra att ha dubbelvikt på golvet.
Babysittern har varit en av mina bästa vänner. Bärsele har dock varit sekundärt, men har införskaffat en beg baby björn via tradera för 51 kr. Bra om man får en klängapa.
Annars så har nog amningskudden varit en av mina bästa vänner.

Jag bär inte några längre stunder oavsett sele, pga min bindvävssjukdom, men den selen vi hade sist (yngsta är ju 9 i år) fungerade bra. Jag ser selen mer som något som är bra att ha i bilen om man måste göra nåt snabbt typ.
Hade nog tur att fått fatt i en ett år gammal sele :)