BF Mars 2015! :) Någon som vill följas åt?

Jag hoppas nästan att Selina får någon tand snart (antar att mina bröstvårtor inte håller med haha). Hon dregglar något kopiöst nu och tuggar på händerna konstant.

Jag är jättenojig angående att lämna bort Josefin. Jag trodde inte att jag skulle fundera så mycket över det, mina svärföräldrar är fantastiska och har fyra barnbarn sen tidigare, så de vet ju hur man gör.

Men varje gång (!) vi är hos min mamma eller mina svärföräldrar blir Josefin hysteriskt ledsen och det tar lång lång tid att trösta henne. Så här har det varit sen hon var pytteliten. Jag misstänker att det beror på att de ska bära henne hela tiden, att det blir för mycket intryck för henne att processa och hantera. Det har nämligen gått bra hos min mormor, hon kan inte bära pga en skadad arm.

Svärföräldrarna är ovilliga att lämna över Josefin när hon är ledsen, vilket ju gör situationen värre. Det här stressar mig otroligt mycket, och senast tyckte jag att de bagatelliserade Josefins känslor, det gör mig ännu mer ovillig att låta dem ha henne själv (annat än promenader med vagnen, det är ok).

Jag fattar också att Josefin inte har ont, eller att någon varit elak mot henne. Men hur fåniga utbrotten än skulle vara för en frisk vuxen människa så är de rimliga för HENNE, för henne är det allvar och då tycker jag man ska bemöta det så.

Inte förstora upp det, men heller inte säga "så är det med barn, hon blir nog snart tyst".

Hur resonerar ni? Är jag onödigt blödig? Måste vi träna mer på att vara borta? Går det över av sig självt?

Jag har fortfarande 3.6 kilo kvar till före graviditeten och de sitter som berget. Helt omöjligt att få bort. Ändå tränar och går jag så mycket jag hinner. Förra veckan gjorde jag 8 timmar promenad och 3 styrke/konditionspass.

Jag längtar tills gravid/ammningshjärnan har gett sig och blivit normal. Idag drog jag iväg till gymmet och sen duschade jag och skulle klä på mig, rätt snopet när jag står där med två bhar men inga trosor. Hur tänkte jag när jag packade....

Jag brukar kunna glorifiera grejer och haka upp mig på det. "Om jag hade stannat kvar i Australien hade jag minsann haft det SÅ bra med vännerna, solen, bruncher och havet. Jag hade haft ett häftigt konstnärligt jobb och bott i ett mysigt hus." I själva verket är jag ganska rädd för havet, gillar inte att sola, gillar inte extrem värme, har få vänner som faktiskt bor där, tyckte det var jobbigt att behöva prata engelska precis hela tiden, och jag hade haft ett uselt jobb och inga pengar till ett mysigt hus. Jag är inte konstnärligt lagd.

"Om jag hade pluggat juridik som jag hade tänkt mig hade jag minsann varit förmögen och framgångsrik nu, jag hade haft ett spännande liv!" Nej, jag hade haft ordentliga studieskulder, suttit på kontor hela dagarna, och i övrigt hade mitt liv sett ungefär likadant ut.

Kanske är det lite så för dig också? Att du saknar ett drömscenario, men i själva verket skulle det kunna bli en svår graviditet, ett barn med handikapp som gör att du har svårt att räcka till, sämre ekonomi, och de logistiska problem du redan räknat upp. Eller kanske blir det där fjärde barnet det som hamnar i trubbel, som mår dåligt och orsakar oro och sorg (över att hen inte mår bra) från ung ålder. Personligen tycker jag det hjälper om jag tänker ut ett trist scenario som är ungefär lika troligt som mitt drömscenario, men det kanske inte är samma sak när man känner sorg över ett barn som aldrig blir till...

Jag har lyxen att ha ett till att se fram emot (om det blir som vi hoppas och vill). :)

Måste vara något fel på mig:(

Idag har min bästa vän fått sitt andra barn. Jag är förstås jätteglad för hennes skull men nu kommer den där gnagande sorgen tillbaka. Jag fattar inte varför jag känner som jag gör. Visst att det känts trist de andra två gångerna när jag lagt bort de minsta kläderna men det har gått över lika fort igen och så har jag liksom känt mig nöjd med att de blivit större och att bebistiden passerar.

Nu känner jag en ENORM sorg över att aldrig mer få vara med om det här och det går inte över:( det är lätt att säga att "det är väl bara att skaffa ett fjärde barn då", men nu kommer det inte bli så. Sambon känner att han börjar bli för gammal (har nyss fyllt 40), med tre barn får vi plats i vanlig bil och alla tre barnen kan få varsitt rum. Det är ju perfekt nu!

Ändå är det en sån gnagande sorg som hänger över mig:( kanske är det känslan av att det stora i livet redan är gjort (bli tillsammans, förlova sig, köpa hus, skaffa barn) och nu har jag inget mer att se fram emot i mitt liv. Sambon verkar inte vilja gifta sig så jag känner mig liksom "fast" i livet.

Djupa funderingar här på kvällen:(

Jag tycker också att det är sorgligt att lägga undan kläderna. Jag har sagt hela tiden att vi är klara men något längst inne i mig vill inte släppa tanken på en till om något år. På något vis saknas det en tjej. Vi har en av var men jag var nog så inställd på en tjej nu så jag kan inte få det ur huvudet. Jag sa innan tvåan kom att nu skulle jag sälja av alla kläder eftersom men det går inte. Jag blir gråtfärdig när jag sitter med 50-56 lådan och ska sälja av de små små kläderna.

Jag har jobbat och bott i stad, levt studentliv i en annan stad, totalrenoverat ett hus provat på flera av mina drömyrken, gift och två barn. Vad har vi kvar då? Se barnen växa upp men sen då?'?

Jag trodde också jag skulle få en tjej - bägge gångerna var det en pojke. Kan också tänka att det vore kul att få uppleva att ha en dotter kanske fånigt men så är det.