Fick förresten frågan från självaste svärmor i dag på ett kalas om hur många kilo jag har gått upp... Frågar människor verkligen om sånt??? Har inte problem med klappar på magen osv för det är ju med kärlek, men antalkilofrågan - den är väl jävligt onödig?
När jag satte mig på tunnelbanan idag upptäckte jag att kvinnan bredvid mig satt med ett barn i knät som hade spytt ner hela sig. Såg att det var lite på mitt säte också. Jag fick panik, drog upp sjalen över mun och näsa och klev av vid nästa hållplats utan att ta i något. Har nu tvagat och spritat mig. Kräksjuka ska inte smitta luftburet, så jag hoppas att mina åtgärder funkar. Eller att det bara var nån vällingspya, utan sjukdom. Jag har ingen kräkfobi annars, men just nu vill jag bara vara frisk och stark. (Eh, ja, givet.)
Ännu en nackdel med foglossning: man blir ett enkelt offer för stans alla säljare av el- och mobilabonnemang, välgörenhetsambassadörer för Rädda Barnen, Amnesty, Läkare utan gränser etc och alla andra som livnär sig på att haffa oss som inte kan fly fältet och tvinga oss till dåligt samvete och ogenomtänkta köp. Ursäkten "jag har bråttom" godtas liksom inte i rullatortempo.
Igår trodde jag en stund att jag brutit nacken av bäbisen - på toa. Var så förstoppad att jag fick ta i som på en förlossning och plötsligt knäckte det liksom till. Sen kunde jag inte få en enda reaktion från bäbisen på en halvtimme. Usch, vad läskigt. Och hur skulle jag förklara det här för folk? Att han dog för en bajskorvs skull...? Men han sov visst bara. Puh!