Om jag inte kan uppmuntra till umgänge

Jag vet inte var du fått det där ifrån.

Så här står det i föräldrabalken:

"Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt möjligt tillgodoses."

Jag skulle tolka det som att du har ett ansvar att inte försvåra umgänget (eller barnens relation till sin far) medans pappan har ett ansvar att genomföra själva umgänget.

Men eftersom du är ensam vårdnadshavare är du också ensam ansvarig över barnens välbefinnande.

Mer ur föräldrabalken:

"Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda.

Barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge."

Vid bedömningen av vad som 

Det sätter rätt höga krav på dig. Du som vårdnadshavare ska se till att barnens behov blir tillgodosedda (bland annat umgänge med den andra föräldern) utan att de far illa (av exempelvis kränkande behandling från faderns sida). Då gäller det väga det bra och det dåliga. Och då handlar det bara om barnen. Hur vårdnadshavaren påverkas spelar ingen roll.

Ännu mer ur föräldrabalken:

"Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid

- risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och

- barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna."

Vilket innebär att vårdnadshavaren själv inte förväntas stå ut med vad som helst för barnets umgänges skull. Risken för att barnen och/eller vårdnadshavaren ska fara illa ska vägas emot barnets behov av den andra föräldern.

Tunga krav på en förälder som är vårdnadshavare med andra ord.

Tack för ett väldigt långt och övergripande svar. Jag vet att jag är en bra mamma till mina barn och ställer alltid upp för dom, kanske ännu mer än andra som inte har barn med särskilda behov. Men då tolkar jag ju det som att jag inte har någon skyldighet att planera in något umgänge alls utan det hänger egentligen enbart på pappan och sen så ska jag då försöka se till så att det genomförs utifrån vad jag anser är lämpligt. Men om barnen säger att dom inte vill åka trots att vi bestämt ett umgänge en viss helg till exempel, har jag då rätt att avboka i sista stund?? Jag anser ju att dom börjar att bli så pass stora nu att dom måste få göra sin röst hörd och vem är då jag som förälder om jag bara kör över dom och bestämmer allting ovanför huvudet på dom? Jag vill ju vara den som dom alltid kan lita på och som inte tvingar dom att göra saker mot deras vilja. Dessutom måste jag säga att då jag levt med denna man i många år och vet vad han är kapabel till då han utövat både fysisk och psykisk misshandel på mig och fortfarande trycker ner mig fysiskt så fort han får chansen inte är någon person som jag inte vill att varken jag eller mina döttrar ska ha kontakt med. Jag mår konstant dåligt och kan inte njuta av lite "frihet" när dom är iväg hos honom utan slappnar först av när dom är hemma igen. Dessutom så märks det allt tydligare ju äldre barnen blir att dom inte uppskattar att åka iväg på samma sätt längre som när dom var yngre utan tycker att det är väldigt skönt att komma hem igen. Något som jag även tycker är intressant att dom ytterst sällan frågar om när dom ska iväg vilket jag tar som ett tecken på att dom inte direkt längtar och saknar honom.

Men hur ofta är det mest ideala då eller det finns inga riktinjer alls för enligt honom så har "alla andra" varannan helg umgänge men det är på tok för ofta för våra barn. Det finns inget som helst intresse i att sätta sig in i diagnoser och få en förståelse för hur jag resonerar heller när jag tycker att det är för ofta. Bara det agerandet att han ger mig full vårdnad för att slippa medverka vid Bup-utredningar, extra skolmöten etc säger en hel del om hans synsätt på föräldraskapet. Han vill bara ha de roliga bitarna, lägger mer än gärna över allt ansvar på mig och blir sen arg när inte han alltid får igenom sin vilja.

Föräldrabalken:

"Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad."

Självklart ska man lyssna på och respektera ett barns vilja ju äldre och mognare det blir. Men det gäller att som vårdnadshavare att både ha självinsikt och känna sitt egna barn väl för att veta om barnet fattar ett välinformerat beslut.

Dina barn verkar lite smått avogt inställda till umgänget och du undrar om du ska ta det på allvar. Då uppstår frågan hur har deras inställning uppstått? Det finns egentligen två möjligheter. Den ena är att du med din egna negativa inställning till deras far lyckats smitta av dig till dem. Den andra är att deras far inte behandlar dem så väl. Om det handlar om det första alternativet tycker jag inte man ska lyssna till barnen och låta dem slippa umgänge. Om det handlar om det andra alternativet tycker jag att deras åsikter har större tyngd.

Vad tror du själv är anledningen till deras inställning?

Och

Det kan nog vara en kombination av de båda. Barnen har alltid vetat vad jag tycker om honom och att det han gjort är fel men det är nog först nu som dom verkligen börjar att förstå innebörden av vad han har gjort emot mig tidigare och mot en annan tjej han hade (misshandel). Sen att han har fortsatt att bete sig illa spär ju bara på vilken människa han är. Sen så detta eviga lovande och lockandet av saker som han sen inte fullföljer och vad jag har förstått så låter han gärna barnen sköta sig själv när dom är där medan han själv sitter vid datorn etc. Det är i princip bara när farmor och farfar eller kusinerna vill att dom kommer över som dom lämnar lägenheten. Sen så verkar han aldrig anstränga sig heller för jag vet att han kan laga helt ok mat men det enda man alltid hör är att dom ätit typ fiskpinnar med pasta eller färdiga köttbullar med ketchup. Vi lägger ganska mycket tid på att laga ordentlig och nyttig mat hemma så jag begriper inte att man inte vill göra det trevligt när man träffar sina barn så sällan utan det känns som om han bara vill träffa dom för ATT.

Med tanke på tidigare misshandel så förstår jag din inställning till umgänget. Men i normala fall så är det inte ett hinder för umgänge att man sitter inomhus två dagar i rad eller att man bara ger barnen helfabrikat, inga barn har dött av några dagars stillasittande och dålig mat. Så den biten behöver du sortera bort som argument mot umgänget. Likadant när det gäller att tvinga barnen till sånt de inte vill, hur gör du med tandborstning och läggningstid, slipper barnen borsta tänderna bara för att du inte vill tvinga dem till något?

Så länge pappan inte misshandlar barnen så har du som ensam vårdnadshavare ett stort ansvar för att de får möjlighet att bygga upp en nära relation till sin andra förälder, dvs du behöver uppmuntra barnen till att träffa pappan istället för att vara negativ inför umgänget.

Nej, självklart så förstår jag att vissa delar inte är något argument för att inte låta dom åka men,när man ser till det så förstår jag varför dom inte är så sugna på att åka dit. Vi har ganska mycket fasta rutiner och regler och självklart så slipper dom inte undan vanliga basic-saker utan det jag menade var att jag aldrig kommer att tvinga dom att göra frivilliga saker mot deras vilja som t.ex att åka till pappan. Umgänget är ju till för dom och är ingenting som han kan kräva utan att vända sig till domstol. Hos pappan har dom inga rutiner, inga regler utan får göra precis hur dom vill. Om dom vill sitta uppe halva natten och titta på barnförbjudna filmer så får dom göra det och vi har fått vid ett flertalet tillfällen se konsekvenserna av det i form av mardrömmar och att dom inte vågat sova med lampan släkt eller vågat somna överhuvudtaget. Sen att låta någon som är extremt sockerkänslig ha fri tillgång till godis är också helt oförståeligt speciellt eftersom det även ligger diagnos bakom där läkaren avråder från stora mängder sockerintag. Att jag gång på gång påpekar detta för honom skiter han fullständigt i och kallar mig sjuk i huvudet som blandar mig i vad dom gör men det han gör ger ju konsekvenser i vardagen och lärarna har vid flera tillfällen påpekat att det varit extra jobbigt när dom varit iväg. Sen det värsta av allt är ju egentligen att han inte vill sätta sig in i/ få kännedom om diagnoserna utan gör bara som han själv vill och kallar mig för allt möjligt när jag försöker förklara och sätta lite riktlinjer. Jag kommer aldrig någonsin att uppmuntra dom till att åka till den hjärndöda idioten, dom har absolut ingenting att hämta där.

Jag reagerar på det sista du skriver. Det visar på helt fel inställning från din sida. Och du respekterar inte dina barn med din inställning.

Mannen är dina barns far. Oavsett hur kass han än må vara. Och dina barn har ett behov av att lära känna sin far och tillbringa tid med honom.

Som det är just nu ger barnens reaktioner inte någon rättvis bild av hur umgänget med pappan fungerar eftersom de är färgade av dina tankar och känslor om honom. Innan du ens börjar fundera på att göra förändringar i umgänget bör du därför göra en bedömning först när du slutat påverka barnen medvetet/omedvetet.

Jag tycker personligen inte att en boendeförälder i vanliga fall behöver uppmuntra umgänge. Det räcker att vara neutral. Barnen kommer nämligen själv vilja åka på umgänge så länge umgängesföräldern är normal. Och det kommer helt naturligt (med lite stöttning för mindre barn). Barn VILL umgås och lära känna båda föräldrarna.

Du är medveten om att du påverkat barnen i negativ riktning gällande pappan. Det är fel eftersom barnen har rätten att bilda sig sin egna uppfattning om båda föräldrarna. I ditt fall tycker jag därför att du borde uppmuntra till umgänge. Och anstränga dig för att ha en neutral inställning om pappan inför barnen. Kanske till och med klämma fram med någonting positivt om honom (någonting positivt finns det trots att han är ett as) i ett försök att sudda bort tidigare misstag.

Nej tyvärr så finns det ingenting positivt att säga om honom så det blir svårt att komma på något utan att ljuga. Så hemskt som han har betett sig... Jag tycker ändå att jag varit samarbetsvillig under många år då vi varit separerade i. 6,5 år men nu när barnen t.o.m tvekar inför umgänget och har fått reda på att han misshandlat tjejen han haft efter mig så är det inte min uppgift att uppmuntra anser jag. Jag litar inte på honom och hans humörsvängningar och det här att han inte vill ta ansvar och göra det som anses bäst för sina barns utan bara ska ha den lätta biten är för mig helt oförståeligt!!? Vi pratar i princip aldrig om honom då han bara får mig att må dåligt. Jag har samarbetat men han gör ju i princip hela tiden tvärtemot vad man ber honom om och med inställningen att jag ska ge fan i vad dom gör när dom är där. I vanliga fall så hade jag inte brytt mig men när han går emot läkarens råd så blir jag asförbannad. Nej, jag kan inte i mitt liv förstå komma på något positivt att säga om honom då jag själv oftast tyckt att han har varit dum i huvudet. Jag träffade honom som ung (innan studenten) då jag hade en megakonflikt och hängde ihop med honom enbart för att slippa mina föräldrar. Sen när han gjorde att jag hamnat i trubbel så kunde jag inte gå till mina föräldrar och be om hjälp utan kände mig tvingad att stanna kvar hos honom.