Anonym (abc)

Äldre 28 May 21:11

38 svar

Om jag inte kan uppmuntra till umgänge

Jag vet inte var du fått det där ifrån.

Så här står det i föräldrabalken:

"Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt möjligt tillgodoses."

Jag skulle tolka det som att du har ett ansvar att inte försvåra umgänget (eller barnens relation till sin far) medans pappan har ett ansvar att genomföra själva umgänget.

Men eftersom du är ensam vårdnadshavare är du också ensam ansvarig över barnens välbefinnande.

Mer ur föräldrabalken:

"Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda.

Barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge."

Vid bedömningen av vad som

Det sätter rätt höga krav på dig. Du som vårdnadshavare ska se till att barnens behov blir tillgodosedda (bland annat umgänge med den andra föräldern) utan att de far illa (av exempelvis kränkande behandling från faderns sida). Då gäller det väga det bra och det dåliga. Och då handlar det bara om barnen. Hur vårdnadshavaren påverkas spelar ingen roll.

Ännu mer ur föräldrabalken:

"Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid

- risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och

- barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna."

Vilket innebär att vårdnadshavaren själv inte förväntas stå ut med vad som helst för barnets umgänges skull. Risken för att barnen och/eller vårdnadshavaren ska fara illa ska vägas emot barnets behov av den andra föräldern.

Tunga krav på en förälder som är vårdnadshavare med andra ord.

Anonym (abc)

Äldre 28 May 22:55

#4

Föräldrabalken:

"Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad."

Självklart ska man lyssna på och respektera ett barns vilja ju äldre och mognare det blir. Men det gäller att som vårdnadshavare att både ha självinsikt och känna sitt egna barn väl för att veta om barnet fattar ett välinformerat beslut.

Dina barn verkar lite smått avogt inställda till umgänget och du undrar om du ska ta det på allvar. Då uppstår frågan hur har deras inställning uppstått? Det finns egentligen två möjligheter. Den ena är att du med din egna negativa inställning till deras far lyckats smitta av dig till dem. Den andra är att deras far inte behandlar dem så väl. Om det handlar om det första alternativet tycker jag inte man ska lyssna till barnen och låta dem slippa umgänge. Om det handlar om det andra alternativet tycker jag att deras åsikter har större tyngd.

Vad tror du själv är anledningen till deras inställning?

Anonym (abc)

Äldre 29 May 22:58

#8

Anonym (Vårdnadshavaren) skrev 2014-05-29 22:29:34 följande:

Nej, självklart så förstår jag att vissa delar inte är något argument för att inte låta dom åka men,när man ser till det så förstår jag varför dom inte är så sugna på att åka dit. Vi har ganska mycket fasta rutiner och regler och självklart så slipper dom inte undan vanliga basic-saker utan det jag menade var att jag aldrig kommer att tvinga dom att göra frivilliga saker mot deras vilja som t.ex att åka till pappan. Umgänget är ju till för dom och är ingenting som han kan kräva utan att vända sig till domstol. Hos pappan har dom inga rutiner, inga regler utan får göra precis hur dom vill. Om dom vill sitta uppe halva natten och titta på barnförbjudna filmer så får dom göra det och vi har fått vid ett flertalet tillfällen se konsekvenserna av det i form av mardrömmar och att dom inte vågat sova med lampan släkt eller vågat somna överhuvudtaget. Sen att låta någon som är extremt sockerkänslig ha fri tillgång till godis är också helt oförståeligt speciellt eftersom det även ligger diagnos bakom där läkaren avråder från stora mängder sockerintag. Att jag gång på gång påpekar detta för honom skiter han fullständigt i och kallar mig sjuk i huvudet som blandar mig i vad dom gör men det han gör ger ju konsekvenser i vardagen och lärarna har vid flera tillfällen påpekat att det varit extra jobbigt när dom varit iväg. Sen det värsta av allt är ju egentligen att han inte vill sätta sig in i/ få kännedom om diagnoserna utan gör bara som han själv vill och kallar mig för allt möjligt när jag försöker förklara och sätta lite riktlinjer. Jag kommer aldrig någonsin att uppmuntra dom till att åka till den hjärndöda idioten, dom har absolut ingenting att hämta där.

Jag reagerar på det sista du skriver. Det visar på helt fel inställning från din sida. Och du respekterar inte dina barn med din inställning.

Mannen är dina barns far. Oavsett hur kass han än må vara. Och dina barn har ett behov av att lära känna sin far och tillbringa tid med honom.

Som det är just nu ger barnens reaktioner inte någon rättvis bild av hur umgänget med pappan fungerar eftersom de är färgade av dina tankar och känslor om honom. Innan du ens börjar fundera på att göra förändringar i umgänget bör du därför göra en bedömning först när du slutat påverka barnen medvetet/omedvetet.

Anonym (abc)

Äldre 29 May 23:10

#9

Jag tycker personligen inte att en boendeförälder i vanliga fall behöver uppmuntra umgänge. Det räcker att vara neutral. Barnen kommer nämligen själv vilja åka på umgänge så länge umgängesföräldern är normal. Och det kommer helt naturligt (med lite stöttning för mindre barn). Barn VILL umgås och lära känna båda föräldrarna.

Du är medveten om att du påverkat barnen i negativ riktning gällande pappan. Det är fel eftersom barnen har rätten att bilda sig sin egna uppfattning om båda föräldrarna. I ditt fall tycker jag därför att du borde uppmuntra till umgänge. Och anstränga dig för att ha en neutral inställning om pappan inför barnen. Kanske till och med klämma fram med någonting positivt om honom (någonting positivt finns det trots att han är ett as) i ett försök att sudda bort tidigare misstag.

Anonym (abc)

Äldre 30 May 09:37

#11

Anonym (Vårdnadshavaren) skrev 2014-05-30 07:11:11 följande:

Nej tyvärr så finns det ingenting positivt att säga om honom så det blir svårt att komma på något utan att ljuga. Så hemskt som han har betett sig... Jag tycker ändå att jag varit samarbetsvillig under många år då vi varit separerade i. 6,5 år men nu när barnen t.o.m tvekar inför umgänget och har fått reda på att han misshandlat tjejen han haft efter mig så är det inte min uppgift att uppmuntra anser jag. Jag litar inte på honom och hans humörsvängningar och det här att han inte vill ta ansvar och göra det som anses bäst för sina barns utan bara ska ha den lätta biten är för mig helt oförståeligt!!? Vi pratar i princip aldrig om honom då han bara får mig att må dåligt. Jag har samarbetat men han gör ju i princip hela tiden tvärtemot vad man ber honom om och med inställningen att jag ska ge fan i vad dom gör när dom är där. I vanliga fall så hade jag inte brytt mig men när han går emot läkarens råd så blir jag asförbannad. Nej, jag kan inte i mitt liv förstå komma på något positivt att säga om honom då jag själv oftast tyckt att han har varit dum i huvudet. Jag träffade honom som ung (innan studenten) då jag hade en megakonflikt och hängde ihop med honom enbart för att slippa mina föräldrar. Sen när han gjorde att jag hamnat i trubbel så kunde jag inte gå till mina föräldrar och be om hjälp utan kände mig tvingad att stanna kvar hos honom.

Jag förstår att pappan är ett praktarsel. Men det är inte din uppgift att informera era barn om det. Det är deras sak att upptäcka det på egen hand.

Problemet som du drabbas av om du inte lyckas ha en neutral inställning inför barnen är att du aldrig kommer att kunna veta om barnens negativa inställning gentemot pappan beror på dig eller på pappan eller på en kombination.

Anonym (abc)

Äldre 30 May 13:20

#22

Anonym (Vårdnadshavaren) skrev 2014-05-30 10:57:39 följande:

[quogjorts 39341][quote-nick]Anonym (abc) skrev 2014-05-30 09:37:23 följande:[/quote-nick]Jag förstår att pappan är ett praktarsel. Men det är inte din uppgift att informera era barn om det. Det är deras sak att upptäcka det på egen hand. Problemet som du drabbas av om du inte lyckas ha en neutral inställning inför barnen är att du aldrig kommer att kunna veta om barnens negativa inställning gentemot pappan beror på dig eller på pappan eller på en kombination.

Som jag skrev så pratar vi nästintill aldrig om honom, vill inte att allt det negativa om honom ska påverka våran familj för mycket men det gör det ju ändå. Jag får ofta säga till barnen att jag inte vill höra om allting som gjorts när dom varit iväg, att dom gärna får tycka att det och det har varit bra men att jag inte vill höra om det. Dom vet ju som sagt att jag inte gillar honom och varför. Det som jag irriterar mig mest på är hans nonchalanta inställning till allting, att han aldrig någonsin frågar hur det går för barnen i skolan etc utan bara gnäller på mig så fort han får chansen och ignorerar mina uppmaningar. Det här att han tror att han har så mycket att säga till om när han gett upp vårdnaden.[/quote]

Du är vårdnadshavare vilket innebär ett stort ansvar. Du har inte rätt att försumma dina barns känslomässiga behov av att få prata av sig om stort och smått hemma. De behöver att du lyssnar, visar intresse och förståelse för sånt som de berättar.

Det är uppenbart att du inte lyckats bearbeta din relation till pappan och lägga det bakom dig med tanke på hur du reagerar. Som det är nu prioriterar du konsekvent dina egna behov före barnens i diskussioner gällande exet/pappan. Inte alls ok. Om du inte klarar av att vara en accepterande och igenkännande vuxen för dina barn så behöver du söka hjälp för det.

Anonym (abc)

Äldre 31 May 21:16

#28

[/quote] Tro mig, dom vet hur han är, redan när äldsta var 2,5 år gick hon emellan oss och sa: Du får inte slå min mamma. Hon såg även honom slå mig när jag var gravid med det yngre syskonet och när puttade mig ner för en trappa bl.a. Det yngre barnet har fått en lättare hjärnskada troligtvis till följd av denna behandling. Han låste även in den äldsta (då omkring 2 år gammal) när han tyckte att hon var jobbig och blev rasande om jag släppte ut henne innan han gett lov om detta. När jag ville separera redan när jag var gravid med tvåan så var jag sjuk i huvudet och åkte på ännu mer stryk men ingenting av det var ju hans fel utan det var ju jag som retade upp honom. När jag sen på nytt står med en fyra månaders bebis i famnen och han står med dels en kniv, dels en kofot, vandaliserar delar av mitt hem pga att jag inte orkar längre, då har han inte en tanke på att han kan skada även sitt barn utan går bara på som en ångvält. Polisen som kom sen sa, Ta dina barn och fly och släpp aldrig honom nära igen. Där är lite bakgrundshistoria till varför jag inte kan släppa allt hat emot honom och inte litar ett smack på honom. Sen när jag får höra att historien upprepat sig med nästa tjej också så är det väl inte så konstigt att jag blir väldigt skeptisk till att släppa iväg mina flickor till honom?? Om jag som vårdnadshavare nu har ett så genomgripande ansvar så borde jag ju få skydda dom emot en så här ambivalent människa?? Vad jag förstår på barnen så är det bara kul att åka dit för att dom får göra som dom vill men dom efterfrågar aldrig mer umgänge än vad vi har i nuläget. Jag kan inte låta någonting hända mina barn och jag tror tyvärr att dom en dag kommer att uppleva hemskheter på ett eller annat sätt.[/quote]

Jag inser till fullo att exet/pappan är ett stört as. Men det är trots det inte din uppgift att upplysa dina barn om det. Barnen har rätten att lära känna honom och bilda sig sina egna uppfattningar om honom på egen hand och utan påverkan utifrån.

Om du lyckas hålla dig neutral som du ska så kommer barnen uppfattning om deras far vara den korrekta. Om du däremot inte lyckas hålla dig neutral kommer barnens uppfattning vara färgad av din och inte längre sanningsenlig.

Dina barn kommer att få en mer eller mindre negativ bild av sin far med tiden (om de inte redan har det). Men om du spär på det så kommer deras uppfattning av vara överdrivet negativ och inte spegla verkligheten.

Angående ditt ansvar som vårdnadshavare. Om du har en stark misstanke om akut fara hos pappan ska du givetvis inte skicka dit dem på umgänge. Om det bara rör sig om en ostrukturerad vardag med skräpmat och film hela natten ska du givetvis inte göra det.

I sverige har föräldrar rätten att ta hand om sina egna barn efter eget huvud så länge man håller det över en viss lagstadgad miniminivå. Ditt ex har samma rätt som alla andra. Och han är inte ovanlig på något sätt. Det finns en massa barn som har kassa föräldrar som inte förlorar sina barn. Så länge han håller sitt föräldraskap över miniminivån har du med andra ord ingen rätt att göra nåt förutom i tysthet banna den dagen du blev gravid med ett as som han samt framföra dina ödmjukaste önskemål till en man som säkert bara ignorerar det ändå.

Anonym (abc)

Äldre 31 May 21:59

#30

Anonym (Vårdnadshavaren) skrev 2014-05-31 21:29:39 följande:

Ja, det är verkligen en hemsk situation vi har hamnat i men som du skriver så kan jag väl inte göra ett skit. Frågan kvarstår än dock om jag ska tvinga iväg barnen om dom säger att dom inte vill? Om dom nu upptäckt vilken typ han är så ska dom väl inte tvingas dit?

Men du har själv medgivit att du medvetet/omedvetet påverkat barnen gällande pappan. Och därmed är deras "upptäckter" vatten värda. Du har satt dig själv i skiten då du inte längre kan lita på barnens omdömen. För du kan ju inte veta i vilken utsträckning deras omdömen nu speglar verkligheten och vad som bara beror på din påverkan. Förstår du?

Om du tidigare skulle varit mer neutral kunde däremot tagit barnens ord mer på allvar nu.

Om du inte misstänker akut livsfara eller fara för övergrepp hos pappan skulle jag rekommendera dig att du intar en fullständigt neutral hållning från och med nu och ett tag framåt. Även om du inte tycker om pappan i sig kan du säga saker som "ha det roligt hos pappa nu i helgen!" och "det låter kul att ni ska spela tv-spel hos pappa". Och du kan lyssna intresserat och ställa följdfrågor när de berättar om umgänget med pappan. Och absolut aldrig säga någonting negativt om pappan. Efter ett tag kan du göra en utvärdering och se vad barnen då tycker. Är de fortfarande lika negativt inställda? Har deras inställning ändrats till mer positiv inställning? I vilket fall borde barnens inställning vara mer och mer sanningsenlig ju längre tid du lyckas vara neutral.

Hänger du med i hur jag tänker?

Anonym (abc)

Äldre 31 May 22:07

#32

Anonym (Vårdnadshavaren) skrev 2014-05-31 21:29:39 följande:

Ja, det är verkligen en hemsk situation vi har hamnat i men som du skriver så kan jag väl inte göra ett skit. Frågan kvarstår än dock om jag ska tvinga iväg barnen om dom säger att dom inte vill? Om dom nu upptäckt vilken typ han är så ska dom väl inte tvingas dit?

I vilket fall tror jag inte (säker kan jag dock inte vara) att barnen totalsabbas av att umgås med opedagogiskt oempatiskt ostrukturerat as varannan helg. De är ändå såpass gamla liksom. Och de skulle i vilket fall förmodligen skadas av inställt umgänge också. Det finns liksom ingen bra lösning hur man än gör när man skaffat barn med ett as.

Så länge du klarar av att vara en trygg, kärleksfull och empatisk förälder så kommer dina barn klara sig.

Jag känner dock lite orolig för att du inte klarar av att barnen är öppna med sin relation med sin far. Känner du dig fortfarande traumatiserad av det förhållandet? Och sedan undrar jag om dina barn fått möjligheten att bearbeta allt våld de fått bevittna och utstå i hemmet när de var små?

Anonym (abc)

Äldre 31 May 22:41

#35

Anonym (Vårdnadshavaren) skrev 2014-05-31 22:33:49 följande:

Jag kan säga som så att jag hade bearbetat det rätt bra och när pappan utan någon egentligen anledning stod för omkring ett år sedan och sa att han skärpt till sig och betedde sig ordetligt numera så kändes det så skönt för jag hoppades ju så innerligt att det var så. Sen när det inte hinner gå mer än ett par månader efter det då hans ex hör av sig och berättar i detalj att han utsatt henne för exakt samma behandling som mig så blev jag som tokig. Fanskapet stod och ljög mig rakt upp i ansiktet helt utan anledning. Hon berättar även om att hon inte gillat mycket av det dom gjort när barnen varit där men att han blivit jätteförbannad på henne när hon påpekat att man inte gör vissa saker med så pass små barn. Det hade även hänt att han dragit in henne i deras sovrum och smält till henne. Just det med att dom gick in i sovrummet och att flickvännen sen kom ut ledsen och gick ut genom ytterdörren hade barnen redan bekräftat. Nu har han en ny tjej sen ett tag och jag tror att det fortfarande försigår våld innanför deras väggar och om inte så är det väl bara en tidsfråga. Usch förlåt, här babblar jag bara på men det känns skönt ändå att få utomståendes åsikter.

Jag tycker ju i och för sig att ett hem med våld inte är ett lämpligt hem. Som det är nu när han precis gått in i en ny relation lär det ju inte finnas så mycket våld med i bilden än. Men vid minsta indikation på våld skulle jag göra en orosanmälan till socialtjänsten. Och rådfrågat dem samtidigt om de tycker att det är lämpligare att fortsätta med umgänget eller ställa in det.

Anonym (abc)

Äldre 31 May 22:43

#36

Anonym (Vårdnadshavaren) skrev 2014-05-31 22:33:49 följande:

Jag kan säga som så att jag hade bearbetat det rätt bra och när pappan utan någon egentligen anledning stod för omkring ett år sedan och sa att han skärpt till sig och betedde sig ordetligt numera så kändes det så skönt för jag hoppades ju så innerligt att det var så. Sen när det inte hinner gå mer än ett par månader efter det då hans ex hör av sig och berättar i detalj att han utsatt henne för exakt samma behandling som mig så blev jag som tokig. Fanskapet stod och ljög mig rakt upp i ansiktet helt utan anledning. Hon berättar även om att hon inte gillat mycket av det dom gjort när barnen varit där men att han blivit jätteförbannad på henne när hon påpekat att man inte gör vissa saker med så pass små barn. Det hade även hänt att han dragit in henne i deras sovrum och smält till henne. Just det med att dom gick in i sovrummet och att flickvännen sen kom ut ledsen och gick ut genom ytterdörren hade barnen redan bekräftat. Nu har han en ny tjej sen ett tag och jag tror att det fortfarande försigår våld innanför deras väggar och om inte så är det väl bara en tidsfråga. Usch förlåt, här babblar jag bara på men det känns skönt ändå att få utomståendes åsikter.

Hur behandlar han barnen tror du?

Om jag inte kan uppmuntra till umgänge

INNEHÅLL