Om jag inte kan uppmuntra till umgänge

Tack för ett väldigt långt och övergripande svar. Jag vet att jag är en bra mamma till mina barn och ställer alltid upp för dom, kanske ännu mer än andra som inte har barn med särskilda behov. Men då tolkar jag ju det som att jag inte har någon skyldighet att planera in något umgänge alls utan det hänger egentligen enbart på pappan och sen så ska jag då försöka se till så att det genomförs utifrån vad jag anser är lämpligt. Men om barnen säger att dom inte vill åka trots att vi bestämt ett umgänge en viss helg till exempel, har jag då rätt att avboka i sista stund?? Jag anser ju att dom börjar att bli så pass stora nu att dom måste få göra sin röst hörd och vem är då jag som förälder om jag bara kör över dom och bestämmer allting ovanför huvudet på dom? Jag vill ju vara den som dom alltid kan lita på och som inte tvingar dom att göra saker mot deras vilja. Dessutom måste jag säga att då jag levt med denna man i många år och vet vad han är kapabel till då han utövat både fysisk och psykisk misshandel på mig och fortfarande trycker ner mig fysiskt så fort han får chansen inte är någon person som jag inte vill att varken jag eller mina döttrar ska ha kontakt med. Jag mår konstant dåligt och kan inte njuta av lite "frihet" när dom är iväg hos honom utan slappnar först av när dom är hemma igen. Dessutom så märks det allt tydligare ju äldre barnen blir att dom inte uppskattar att åka iväg på samma sätt längre som när dom var yngre utan tycker att det är väldigt skönt att komma hem igen. Något som jag även tycker är intressant att dom ytterst sällan frågar om när dom ska iväg vilket jag tar som ett tecken på att dom inte direkt längtar och saknar honom.

Men hur ofta är det mest ideala då eller det finns inga riktinjer alls för enligt honom så har "alla andra" varannan helg umgänge men det är på tok för ofta för våra barn. Det finns inget som helst intresse i att sätta sig in i diagnoser och få en förståelse för hur jag resonerar heller när jag tycker att det är för ofta. Bara det agerandet att han ger mig full vårdnad för att slippa medverka vid Bup-utredningar, extra skolmöten etc säger en hel del om hans synsätt på föräldraskapet. Han vill bara ha de roliga bitarna, lägger mer än gärna över allt ansvar på mig och blir sen arg när inte han alltid får igenom sin vilja.

Och

Det kan nog vara en kombination av de båda. Barnen har alltid vetat vad jag tycker om honom och att det han gjort är fel men det är nog först nu som dom verkligen börjar att förstå innebörden av vad han har gjort emot mig tidigare och mot en annan tjej han hade (misshandel). Sen att han har fortsatt att bete sig illa spär ju bara på vilken människa han är. Sen så detta eviga lovande och lockandet av saker som han sen inte fullföljer och vad jag har förstått så låter han gärna barnen sköta sig själv när dom är där medan han själv sitter vid datorn etc. Det är i princip bara när farmor och farfar eller kusinerna vill att dom kommer över som dom lämnar lägenheten. Sen så verkar han aldrig anstränga sig heller för jag vet att han kan laga helt ok mat men det enda man alltid hör är att dom ätit typ fiskpinnar med pasta eller färdiga köttbullar med ketchup. Vi lägger ganska mycket tid på att laga ordentlig och nyttig mat hemma så jag begriper inte att man inte vill göra det trevligt när man träffar sina barn så sällan utan det känns som om han bara vill träffa dom för ATT.

Nej, självklart så förstår jag att vissa delar inte är något argument för att inte låta dom åka men,när man ser till det så förstår jag varför dom inte är så sugna på att åka dit. Vi har ganska mycket fasta rutiner och regler och självklart så slipper dom inte undan vanliga basic-saker utan det jag menade var att jag aldrig kommer att tvinga dom att göra frivilliga saker mot deras vilja som t.ex att åka till pappan. Umgänget är ju till för dom och är ingenting som han kan kräva utan att vända sig till domstol. Hos pappan har dom inga rutiner, inga regler utan får göra precis hur dom vill. Om dom vill sitta uppe halva natten och titta på barnförbjudna filmer så får dom göra det och vi har fått vid ett flertalet tillfällen se konsekvenserna av det i form av mardrömmar och att dom inte vågat sova med lampan släkt eller vågat somna överhuvudtaget. Sen att låta någon som är extremt sockerkänslig ha fri tillgång till godis är också helt oförståeligt speciellt eftersom det även ligger diagnos bakom där läkaren avråder från stora mängder sockerintag. Att jag gång på gång påpekar detta för honom skiter han fullständigt i och kallar mig sjuk i huvudet som blandar mig i vad dom gör men det han gör ger ju konsekvenser i vardagen och lärarna har vid flera tillfällen påpekat att det varit extra jobbigt när dom varit iväg. Sen det värsta av allt är ju egentligen att han inte vill sätta sig in i/ få kännedom om diagnoserna utan gör bara som han själv vill och kallar mig för allt möjligt när jag försöker förklara och sätta lite riktlinjer. Jag kommer aldrig någonsin att uppmuntra dom till att åka till den hjärndöda idioten, dom har absolut ingenting att hämta där.

Nej tyvärr så finns det ingenting positivt att säga om honom så det blir svårt att komma på något utan att ljuga. Så hemskt som han har betett sig... Jag tycker ändå att jag varit samarbetsvillig under många år då vi varit separerade i. 6,5 år men nu när barnen t.o.m tvekar inför umgänget och har fått reda på att han misshandlat tjejen han haft efter mig så är det inte min uppgift att uppmuntra anser jag. Jag litar inte på honom och hans humörsvängningar och det här att han inte vill ta ansvar och göra det som anses bäst för sina barns utan bara ska ha den lätta biten är för mig helt oförståeligt!!? Vi pratar i princip aldrig om honom då han bara får mig att må dåligt. Jag har samarbetat men han gör ju i princip hela tiden tvärtemot vad man ber honom om och med inställningen att jag ska ge fan i vad dom gör när dom är där. I vanliga fall så hade jag inte brytt mig men när han går emot läkarens råd så blir jag asförbannad. Nej, jag kan inte i mitt liv förstå komma på något positivt att säga om honom då jag själv oftast tyckt att han har varit dum i huvudet. Jag träffade honom som ung (innan studenten) då jag hade en megakonflikt och hängde ihop med honom enbart för att slippa mina föräldrar. Sen när han gjorde att jag hamnat i trubbel så kunde jag inte gå till mina föräldrar och be om hjälp utan kände mig tvingad att stanna kvar hos honom.

[quogjorts 39341][quote-nick]Anonym (abc) skrev 2014-05-30 09:37:23 följande:[/quote-nick]

Jag förstår att pappan är ett praktarsel. Men det är inte din uppgift att informera era barn om det. Det är deras sak att upptäcka det på egen hand. Problemet som du drabbas av om du inte lyckas ha en neutral inställning inför barnen är att du aldrig kommer att kunna veta om barnens negativa inställning gentemot pappan beror på dig eller på pappan eller på en kombination.[/quote] Som jag skrev så pratar vi nästintill aldrig om honom, vill inte att allt det negativa om honom ska påverka våran familj för mycket men det gör det ju ändå. Jag får ofta säga till barnen att jag inte vill höra om allting som gjorts när dom varit iväg, att dom gärna får tycka att det och det har varit bra men att jag inte vill höra om det. Dom vet ju som sagt att jag inte gillar honom och varför. Det som jag irriterar mig mest på är hans nonchalanta inställning till allting, att han aldrig någonsin frågar hur det går för barnen i skolan etc utan bara gnäller på mig så fort han får chansen och ignorerar mina uppmaningar. Det här att han tror att han har så mycket att säga till om när han gett upp vårdnaden.

Men det jag skulle vilja veta är om han kan komma och kräva någonting till exempel att dom ska komma på julen eller om han snällt får finna sig i att dom kommer när dom vill eller det passar oss bättre? Jag har tidigare erbjudit honom att ha barnen på vissa högtider men då har han tackat nej. Likadant så undrar jag hur man ska ställa sig till om man bestämt att barnen ska komma till honom en viss helg och så kommer det annat ivägen till exempel kalas, skoldisco eller annat som dom hellre vill gå på. Ska man då gå enligt deras önskan och låta honom bli butter eller ska man tvinga iväg dom eftersom det är bestämt?? Jag tycker att det är jättesvårt att ta ställning till när det är ok för dom att själva välja eller om jag alltid ska försöka pusha iväg dom till honom oavsett vad!??

[quote=733400uote-nick]Anonym (acc) hono14-05-30 11:51:22 följande:[/quote-nick]

Men om han ska ha barnen regelbundet så behöver han ju vara insatt i diagnoser? Är det Bup som satt diagnoserna? Klarar han av att hantera barnet/barnen på ett adekvat sätt utifrån diagnoserna? Eventuell medicinering osv?[/quote] Ja, vi har kontinuerlig kontakt med Bup och skolan. Nej, han är inte det minsta insatt och tror att bara han ger medicinen som jag skickar med så kan han göra hur han vill sen. Han förstår inte att medicinen bara är en liten del av det hela. Han vill inte vara delaktig och lyssnar inte. Läkaren har försökt få tag i honom per telefon vid några tillfällen efter att jag uttryckt min oro men då har han inte svarat och inte ringt tillbaka. Jag erbjöd honom att delta i en del möten där andra föräldrar och barn med samma/liknande diagnoser deltog men det var han inte intresserad av med motiveringen att han ju aldrig varit med förut. Han tar ingenting på allvar medan alla andra tar det på ytterst stort allvar. Jag sitter i möten på skolan med rektorer och specialpedagoger och han kan inte ens fråga hur det går.

Jag har aldrig påpekat något om huruvida jag tycker att han ger dom mindre bra mat utan tycker bara att det är märkligt att han inte lägger ner lite mer tid på det när han träffar dom så sällan. Det känns bara som om han inte bryr sig utan käket ska gå så fort det bara går. Bup har ju försökt att få tag i honom utan resultat för att försöka förklara för honom hur han bör hantera situationen men eftersom han inte verkar bry sig och jag numer har ensam vårdnad så har dom gett upp. Det var ett tag då jag var inne på att göra en orosanmälan, det var efter att jag hade fått reda på att han misshandlat sin ex-flickvän och att barnen många gånger påpekade att det var mycket bråk och att flickvännen ofta var ledsen eller på dåligt humör. Dock så ångrade jag mig då jag inte ville utsätta barnen för soc behandling och vill inte att dom ska bli utpekade på skolan vilket är lätt hänt då jag fått veta att utredningen görs med hjälp av info runt ifrån.

Ok, så man är inte en dålig förälder om man inte bryr sig om att göra det bästa för sitt/sina barn? Eller inte ens bryr sig om att fråga?

[quote=73337972][quote-nickhonom.m (abc) skrev 2014-05-29 23:10:34 följande:[/quote-nick]Jag tycker personligen inte att en boendeförälder i vanliga fall behöver uppmuntra umgänge. Det räcker att vara neutral. Barnen kommer nämligen själv vilja åka på umgänge så länge umgängesföräldern är normal. Och det kommer helt naturligt (med lite stöttning för mindre barn). Barn VILL umgås och lära känna båda föräldrarna. Du är medveten om att du påverkat barnen i negativ riktning gällande pappan. Det är fel eftersom barnen har rätten att bilda sig sin egna uppfattning om båda föräldrarna. I ditt fall tycker jag därför att du borde uppmuntra till umgänge. Och anstränga dig för att ha en neutral inställning om pappan inför barnen. Kanske till och med klämma fram med någonting positivt om honom (någonting positivt finns det trots att han är ett as) i ett försök att sudda bort tidigare misstag.[/quote] Tro mig, dom vet hur han är, redan när äldsta var 2,5 år gick hon emellan oss och sa: Du får inte slå min mamma. Hon såg även honom slå mig när jag var gravid med det yngre syskonet och när puttade mig ner för en trappa bl.a. Det yngre barnet har fått en lättare hjärnskada troligtvis till följd av denna behandling. Han låste även in den äldsta (då omkring 2 år gammal) när han tyckte att hon var jobbig och blev rasande om jag släppte ut henne innan han gett lov om detta. När jag ville separera redan när jag var gravid med tvåan så var jag sjuk i huvudet och åkte på ännu mer stryk men ingenting av det var ju hans fel utan det var ju jag som retade upp honom. När jag sen på nytt står med en fyra månaders bebis i famnen och han står med dels en kniv, dels en kofot, vandaliserar delar av mitt hem pga att jag inte orkar längre, då har han inte en tanke på att han kan skada även sitt barn utan går bara på som en ångvält. Polisen som kom sen sa, Ta dina barn och fly och släpp aldrig honom nära igen. Där är lite bakgrundshistoria till varför jag inte kan släppa allt hat emot honom och inte litar ett smack på honom. Sen när jag får höra att historien upprepat sig med nästa tjej också så är det väl inte så konstigt att jag blir väldigt skeptisk till att släppa iväg mina flickor till honom?? Om jag som vårdnadshavare nu har ett så genomgripande ansvar så borde jag ju få skydda dom emot en så här ambivalent människa?? Vad jag förstår på barnen så är det bara kul att åka dit för att dom får göra som dom vill men dom efterfrågar aldrig mer umgänge än vad vi har i nuläget. Jag kan inte låta någonting hända mina barn och jag tror tyvärr att dom en dag kommer att uppleva hemskheter på ett eller annat sätt.

Ja, det är verkligen en hemsk situation vi har hamnat i men som du skriver så kan jag väl inte göra ett skit. Frågan kvarstår än dock om jag ska tvinga iväg barnen om dom säger att dom inte vill? Om dom nu upptäckt vilken typ han är så ska dom väl inte tvingas dit?

Jag brukar ju inte precis prata om pappan men när barnen vid tidigare tillfällen frågat om jag inte gillar honom och varför så har jag varit ärlig. Jag är alltid ärlig emot dom. Kan även säga att precis så brukar alltid min man säga till dom: Ha det nu så kul! Jag brukar alltid säga att dom ska ha det så bra, när dom ska iväg. Och jo, jag brukar lyssna på lite av det som dom berättar för jag vill veta om han skött sig också men ibland så vill dom inte säga någonting alls och då har det senare kommit fram att han sagt att dom inte ska berätta något. Klart som fasen att man blivit misstänkt när det inträffar. Vid vissa tillfällen har det senare kommit fram att dom gjort raka motsatsen till vad jag bett honom om och eftersom han vägrar att ens fråga hur det är med barnen eller vill sätta sig in i vad som händer med diagnoser/hos läkaren så förutsätter man liksom att han inte vill göra något tokigt men nää, det går tydligen hur bra som helst.

Jag kan säga som så att jag hade bearbetat det rätt bra och när pappan utan någon egentligen anledning stod för omkring ett år sedan och sa att han skärpt till sig och betedde sig ordetligt numera så kändes det så skönt för jag hoppades ju så innerligt att det var så. Sen när det inte hinner gå mer än ett par månader efter det då hans ex hör av sig och berättar i detalj att han utsatt henne för exakt samma behandling som mig så blev jag som tokig. Fanskapet stod och ljög mig rakt upp i ansiktet helt utan anledning. Hon berättar även om att hon inte gillat mycket av det dom gjort när barnen varit där men att han blivit jätteförbannad på henne när hon påpekat att man inte gör vissa saker med så pass små barn. Det hade även hänt att han dragit in henne i deras sovrum och smält till henne. Just det med att dom gick in i sovrummet och att flickvännen sen kom ut ledsen och gick ut genom ytterdörren hade barnen redan bekräftat. Nu har han en ny tjej sen ett tag och jag tror att det fortfarande försigår våld innanför deras väggar och om inte så är det väl bara en tidsfråga. Usch förlåt, här babblar jag bara på men det känns skönt ändå att få utomståendes åsikter.

Och

Ny och ny relation. När exet kontaktade mig så hade han redan den nya tjejen, det tog inte mer än några veckor efter att det tog slut mellan dom så det har väl varat i ett år nu eller snart åtminstone.

Enligt exet så lät han dom göra precis vad dom ville hela tiden. Han lät dom gärna titta på barnförbjudna filmer till långt ut på nätterna medan han själv satt och spelade nätpoker (spelberoende sen väldigt många år) i ett annat rum. Han gav dom inte mycket tid alls trots så få timmar varje månad. Vid några tillfällen när det gått dåligt på spelet och han förlorat pengar och barnen sen bett om någonting så hade han skällt på dom att dom var bortskämda. I vanliga fall så "köper" han dom hela tiden eller lockar med att dom ska få saker som han långt ifrån varje gång håller. Jag kommer aldrig att glömma att han i flera månader hade lovat dom varsin Ipad i julklapp men dom fick aldrig några. Usch vad dom var besvikna när dom kom hem sen och försökte att låtsas som om dom ju egentligen inte hade velat ha några. Barnen verkar alltid så glada över att komma hem till oss igen så det känns ju inte som om dom trivs eller tycker att det är så jätteroligt att vara iväg.