Livia är ganska enkel att ha att göra med.
Somnar vanligtvis runt 19.30 och sover till vi går och lägger oss i sängen runt 23ish. Ibland sover hon vidare och ibland vill hon amma.
Sedan ammas hon klockan 3 eller 4 och runt 5 eller 6.
Vi går upp mellan 6 och 7.
Är väldigt tacksam för hur bra hon sover, speciellt när jag läser här om hur jobbigt vissa av er har det.
Åh jag har ett litet dilemma...
Jag tycker om min svärmor (i måttliga doser) dock är hon en sådan som lever hela sitt liv på Facebook och skriver ut allt, berättar ofta om hur synd det är om henne och överdriver (allt ifrån sjukor till ja vad som helst).
Vi har egentligen en lite komplicerad familjekonstellation som jag inte brukar idas förklara men iaf så här är det:
Min pappa är alkoholist och har varit det sen jag var liten, när mamma och pappa separerade och jag fick välja boende så flyttade jag till mamma på heltid och har inte haft kontakt med pappa förrens jag fyllde 21 då jag fick höra att jag skulle få ett halvsyskon - så jag bet ihop och umgicks för att träffa min halvbror.
Kvinnan, som pappa fick barn, hade två andra barn sedan innan och jag och hennes son träffades någon gång och började umgås. Det är han som idag är min sambo dvs vi har ett gemensamt syskon och han är alltså farbror/morbror till pigan.
Kvinnan och min pappa separerade då han söp, misshandlade henne och var även elak med pojken så idag 5 år senare har jag igen tagit avstånd från pappa för nu kan jag ju träffa min lillebror iaf.
Till saken hör dock att min lillebror har ADHD och är väldigt våldsam och vild av sig plus att han blir svartsjuk om pigans farmor (hans mamma) håller henne. För ett tag sen fick han jordens utbrott och började slå och vifta bredvid svärmor och pigan, jag har förklarat många ggr till honom lugnt att han måste vara försiktig bredvid pigan då hon är en bebis och ömtålig så jag tog honom och bar in han i ett annat rum där han fortsatte skrika, vifta och hota med att kasta en pall på mig. Pigan blev såklart rädd av allt liv så jag sa till svärmor att nu kommer inte jag komma med gumman fler ggr.
Jag älskar mitt barn högst och vill skydda henne från allt och jag tänker inte utsätta henne för risken att min lillebror (hennes morbror/farbror) som är 5,5 år skadar henne.
Svärmor får gärna träffa pigan men då hos oss eller hos dem om pojken är borta.
Efter detta sitter svärmor och skriver ut "kryptiskt" på fb att hon önska att fler kunde sätta sig in och förstå hur adhd fungerar och sitter och glorifierar ADHD. Klart jag förstår att de som har ADHD har svårt att koncentrera sig/ta till sig och lägga band på sig själv men då det finns medicinering som funkar (detta vill svärmor inte ge för det (enligt henne) ökar risken för missbruk i framtiden men samtidigt lägger hon upp länkar till fakta som säger tvärtemot att det ger en minskad risk för missbruk) sen är det som att svärmor försöker vara så snäll som att kompensera att pojken har en missbrukande (elak) pappa och det gynnar ju knappast ett barn med ADHD som behöver ha det strikt och ordnat samt att man verkligen markerar när han gör fel/beter sig våldsamt.
Nu till saken om någon orkat läsa enda hit, min instagram har varit min frizon där jag kunnat lägga bilder osv utan att ha svärmor som vän där (min fb bombarderar hon med kommentarer om allt möjligt när jag lägger ut bilder) men nu har hon ju då skaffat ig och vill följa mig. Kan jag låta bli att acceptera och tror ni att hon blir sur om jag inte gör det? Jag orkar verkligen inte, då hon suger väldigt mycket energi :(
Jag känner mig som världens sämsta hustru.
Min man vill följa med sitt jobb på regionsdag i slutet av november. Tillställningen är 4 timmar bort och de ska vara borta över natten.
Jag får bestämma om han ska åka och det enda jag känner är att jag inte vill att han är så långt borta så länge. Är så rädd att någonting ska hända och han inte kan komma hem hur som helst. 
Har ni kommit på vad ni ska ge era män för nått i farsdag present? Jag har verkligen ingen fantasi så kanske har ni nån bra idé?
Det är ju olika hur beroende man är av varandra. Är det i en särskilt jobbig situation hemma nu så hade jag sagt nej. Annars hade jag bara känt att det varit skönt både för honom och mig faktiskt. Min sambo var borta i 5 dygn i somras och det gick galant. Saker kommer alltid kunna hända men då hade man nog fått ha fotboja hela livet då så man inte missar någonting där hemma!
Men som sagt, alla har vi det olika, och du ska inte känna dig dålig pga det. Känns det jobbigt att han åker ska han inte göra det!
Jag är nog väldigt olik dig på det sättet att jag tycker det är skönt när karln är på annat håll och jag får vara själv med dottern men jag tror det beror på att jag inte har någon större "nytta" av att ha honom hemma då pigan ändå inte vill vara med honom och på så vis får jag ju ingen större avlastning av honom. Sen är han en slarver utav dess like så det är jämt disk över bänkarna, smulor på bordet, kläder överallt, garderobs- och skåpdörrar som står öppna (med två katter i huset är det inte så passande för vem vill ha katter i typ skafferiet eller en massa katthår på kläder eller kökssaker) osv så blir liksom en mindre att hålla efter när han är iväg hemifrån ;)
Vad är det du är rädd ska hända? Har du berättat dina rädslor till din man och kanske ni kan komma överens om att han ska höra av sig med jämna mellanrum om han åker iväg så kanske det känns bättre eller finns det någon möjlighet att du följer med och bor i närheten på ett hotell ex? :)
Jag längtar efter att min man ska komma hem varje dag. Inte för att jag får mycket avkastning då Livia är mammig, utan för att jag älskar att umgås med honom.
Trots 15 år tillsammans har vi massvis att prata om och tycker om att göra saker ihop.
Vi är väldigt lika varandra, det enda som kan störa mig hos honom är hans snålhet. I övrigt resonerar vi likadant om städning, inredning, vem som gör vad osv.
Igårkväll testade vi välling för första gången, det gick inte alls. Han gallskrek så fort flaskan kom i närheten. Ikväll testade vi igen för vi tänkte att han kanske var för trött igår. Han tog några klunkar o sen va det samma sak.. Känns jättetrist då jag verkligen hoppats på vällingen och att han kanske kunde börja sova bättre på natten. Ser att många andra barn sover i princip hela natten medan Sixten vaknar kanske 5ggr.. Känns deppigt just nu. Någon annan som har ett barn som vägrar välling?
Ångest.. Har ringt och satt upp oss på listan för förskoleplats för nästa höst idag. Det fanns kanske en plats kvar. Jag som trodde jag va ute i god tid. Vill verkligen INTE ha alfred på en kommunal förskola så hoppas verkligen att vi får plats på den förskolan som är ett föräldrakooperativ.
Hur tänker ni andra om förskola?
Detta har säkert pratats om förut, men hur gamla är alla?
Är jag äldst med mina 32 år?