Jehovas Vittnen

"Inbördes kärlek" betyder kärleken som man visar kristna emellan. Jesu sade detta i samband med att människor utanför den kristna församlingen skulle förstå att dom var Jesu sanna lärjungar:

"Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” (Joh 13:34-35 Bibel2000)

Det yttersta beviset på att kristna älskar varandra är att man inte är nationalistisk och går in i krig där man står mot varandra och dödar varandra. Under första och andra världskriget så hade Katoliker och protestanter inga problem med att döda sina medkristna, bara för att man befann sig på olika sidor av nationsgränser.

Jehovas vittnen däremot vägrade att delta i dessa krig, där ett Jehovas vittne i USA riskerade att döda ett Jehovas vittne i Hitlertyskland t.ex. Det fanns många tyska Jehovas vittnen som vägrade att underordna sig Hitler, man vägrade att gå med i deras krigsmakt, och därför blev dom fängslade och satta i koncentrationsläger. Nazisterna hotade med döden om Jehovas vittnen inte avsade sin tro och blev delaktig i nazisternas samhälle, väldigt få gick med på det.

Samma sak hände i USA, man hånade, förföljde och t.o.m. dödade Jehovas vittnen bara för att dom vägrade att gå med i kriget och döda andra människor.

Jehovas vittnen dog alltså hellre än att döda sina medkristna i andra länder, detta är det största beviset för den kärlek som kristna ska visa varandra:

"Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner." (Johannes 15:12-13 Bibel2000)

Ett annat bevis för kärleken emellan kristna är att man inte delar upp bröder och systrar i raser, kulturer och samhällshierarkier. Som Jehovas vittne kan man umgås med alla slags nationaliteter och bakgrunder över hela jorden. Man har samma syn på moralfrågor och annat på grund av att man tar bibelns moralnormer på allvar, man bevarar den andliga enheten på samma sätt som dom första kristna:

"Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek.

Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt." (Efesierna 4:1-6 Bibel2000)

"i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter." (1Kor 1:10 Bibel2000)

Denna enhet och kärlek till varandra syns sällan hos kristenheten och i samhället i övrigt. Det handlar istället ofta om en ytlig kärlek, bara ord, och när det verkligen gäller så visar sig många vara falska och tänker mer på att rädda sitt eget skinn. Folkmorden i Rwanda t.ex. visar detta, där katoliker högg ner andra katoliker med machetes bara för att dom tillhörde fel stam. Och jag är säker på att i deras kyrkor så predikades det "kärlek", men när det kom till kritan så visade sig den sanna naturen.

Det som folk ser som en inbunden och sluten sekt är egentligen den intensiva kärlek som Jesus förespråkade där man står eniga i tankar och åsikter. Och detta för att man med fri vilja väljer att vara enig istället för att söndra församlingen.

Vissa som blivit Jehovas vittnen vägrar underordna sig detta, och upplever säkert att det är en kärlekslös behandling man får utstå när man blir utesluten, men annars om man inte bevarar enheten så blir det en kärlekslös behandling mot resten av församlingen om församlingen skulle dela sig i olika läger. Det är just detta som hänt hos kristenheten, där man splittrat sig i massor med olika läror, församlingar och samfund. En stor del i detta är för att man inte följer 1 Kor kapitel 5 när det gäller uteslutning.

Men det finns självklart undantag i samhället och i kristenheten, människor som ger sina liv till att hjälpa andra, och det är beundransvärt, men dom flesta människor i det västerländska samhället är hellre ute efter sinnliga njutningar än att älska Gud och sin medmänniska:

"Det skall du veta, att i de sista dagarna blir tiden svår. Då kommer människorna att tänka bara på sig själva och på pengar; de blir skrytsamma, högmodiga, fräcka, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, ogudaktiga, kärlekslösa, oförsonliga, fulla av förtal, obehärskade, våldsamma, främmande för allt gott, svekfulla, hänsynslösa och inbilska. De älskar njutningar mer än Gud. De bär fromheten som en mask men vill inte veta av dess kraft." (2 Tim 3:1-5 Bibel2000)

En gud som skulle acceptera att man "bara" visar kärlek mot dem som tror på samma sak som en själv ger jag inte mycket för.
Dessutom var det inte så kärleksfullt i sekten som medlemmarna vill ge sken av. Och tro mig, jag vet - jag var medlem i 38 år.

Och som sagt var - den kärlek jag upplever bland "världens" människor är långt ifrån ytlig. Tvärtom - den är osjälvisk, utan baktankar, spontan.

Det finns otaliga personer i världen som vägrar delta i krig, som lever ärligt, som gör gott - så det är långt ifrån unikt för JV.

Det här är ju ohållbart. Gud har inte haft med Bibel 2000 att göra, varken beträffande Namnet eller det myckna fusk denna översättning serverar om de messianska profetiorna. Det är inte Bibel 2000 folk i allmänhet och Jv i synnerhet talar om när de säger att Gud har skyddat sitt Ord. Detta skydd gäller avskrifterna på originalspråken, som moderna grekiska textupplagor är baserade på. Det är dessa avskrifter som Jv syftade på vid jämförelsen med en lärare som gav 100 elever i uppgift att skriva av ett bokkapitel och att alla avskrivningsfel till trots det ursprungliga kapitlet fullständigt skulle kunna rekonstrueras med hjälp av avskrifterna, även om kapitlet hade gått förlorat. (NWT 2013, s. 1727) Och den text som man är överens om som en grekisk standardtext av NT - alltså den ursprungliga texten som bevarats av Gud - innehåller INTE Namnet, utan ersättningsorden Herren och Gud. Det är uppenbart att Jv är ohederliga eftersom de inte vill veta av konsekvenserna av sina egna argument utan både vill äta upp kakan och ha den kvar. Namnets ersättande med "Herren" och "Gud" i NT gäller också i citat från GT, där Namnet fanns i den hebreiska texten.

Detta framgår å det klaraste av Rom. 10:13. Den grekiska texten har "Kyrios", Herren, inte Jehova eller JHWH.
Sammanhanget avgör detta bortom allt tvivel. Det handlar om "Herren" (Kyrios) från Rom. 10:9 t o m. Rom. 10:13. Och det är samma "Herre" som avses i Rom. 10:9, 12 och 13. Skriftbeviset från Joel 2:32 avser att just knyta an till och bevisa de tidigare påståendena om "Herren". Det är därför som Rom. 10:13 börjar med det sammanknytande ordet "Ty", som avser det tidigare nämnda. Och eftersom Paulus använt ordet "Herren" i både vers 9 och vers 12, så är det "Herren" (Kyrios) han använder i 10:13 också. Annars skulle hela argumentering spricka. Han skrev det uttal av tetragrammaton som judar använde vid denna tid, alltså uttalet "Herren". Detta gjorde Paulus inte på eget bevåg utan under den helige Andes ledning och inspiration.

Ändringar av citaten i ur-NT är ganska många och spänner över fler områden än frågan om Namnet. Det går att skriva hela inlägg bara om detta. Också Jv har erkänt att NTs skribenter  helt legitimt har ändrat i citaten från GT. Exempel på detta är den läsvärda artikeln i Vakna! 22 februari 1969 betitlad "Citerade skribenten rätt?" och artikeln "Motsäger bibeln verkligen sig själv?" i Vakttornet 1 februari 1988.

Det är inte sant att utvecklingen rörande Septuaginta (LXX) spillde över på Nya Testamentet (NT). LXX slutade inte helt med att använda tetragrammet. Detta användes långt fram i tiden i vissa handskrifter av LXX. Hade NT blivit påverkat av LXX i denna fråga skulle det ha funnits handskrifter och fragment också av NT som innehöll Namnet. Det gör det inte. Kyrkofadern Origines skrev att de äldsta och bästa LXX-texterna använde tetragrammet, men sade inget sådant om de äldsta och bästa NT-texterna.

I stället för att LXX skulle ha influerat NT när det gäller Namnet, är det i stället NT som har influerat en del kristna exemplar av LXX. Eftersom NT använde "Herren" i stället för tetragrammaton, låg det mycket nära att kristna avskrivare av LXX skulle påverkas av språkbruket i NT. Men detta skedde inte fullständigt.

Jv griper efter halmstrån när de vill nedvärdera de många avskrifterna till NT på grekiska. I inlägget som jag svarar på talades det om "300-talet" fastän det finns avskrifter av NT-delar som är avsevärt äldre, men som ändå inte använder Namnet. P46, P66 och P75 är MYCKET äldre, men de innehåller inte Namnet en enda gång. Tendensen är att man uppfattar dessa papyrer som allt äldre. En kinesisk forskare omdaterade hela P46 till det första århundradet. Denna samling av Paulus-brev innehåller förvisso inte namnet så mycket som en enda gång.

Att Namnet spårlöst skulle ha kunnat ersättas av alla avskrivare av NT är en omöjlighet. Ingen skulle kunna kontrollera en sådan process, så Namnet skulle ha bevarats i en del avskrifter även om det skulle ha funnits en komplott, vilket vi inte kan räkna med.

Att vägra gå ut i krig är berömvärt, men om kärleken inskränker sig till det är den inte mycket att skryta med. Jag har sett skräckexempel på bristande kärlek på nära håll i samband med Jv-släktingar. Med en viss överdrift kan det sägas att kärleken bland Jv åtminstone finns i munnen på talaren i Rikets Sal.

Det har blivit allt lättare att tala om krigsvägran i västvärlden, där krig numera knappast äger rum. Det krävs därför mycket mer om man vill höja sig till den kärlek Jesus talade om.

Du förvränger vad jag sade. Jehovas vittnen visar inte bara kärlek mot dom som tror på samma sak, det var du som tog upp detta skriftställe som talar om "inbördes kärlek" som du sade inte fanns hos Jehovas vittnen:

"Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” (Joh 13:34-35 Bibel2000)

Där står det tydligt om den kärlek som skulle visas inbördes. Om du inte accepterar detta skriftställe så är det upp till dig, men det är vad som står att kristna ska göra, det är Jesu ord.

Jag tror du "missuppfattar" mig medvetet och förvränger det jag säger, jag kommer inte att ställa upp på en sådan diskussion.

Jag tror inte att det är budet  att "älska varandra" som ifrågasätts!

Men tyvärr har väldigt många erfarenhet av att det inte alltid är så mycket bevänt med den omtalade, inbördes kärleken bland JV.

Kan nämna flera exempel på bristande kärlek. tar ett par exempel bara.

Ett litet JV-barn blir allvarligt sjuk, "vännerna" lyser i stort sett med sin frånvaro, kanske för att det inte blir så mycket bevänt med mötesbesöken med ett barn under behandling, och dessutom mycket infektionskänsligt.

En dag ringer det på dörren.

Men det var inte någon av "vännerna" som kom, utan i stället Svenska Kyrkans diakonissa, som kom med blommor, för att hon tyckte att familjen behövde lite tröst och uppmuntran.

Alltså, mer kärlek från Svenska Kyrkan, som ingen i familjen tillhörde, än från JV-församlingen, som de hade tillhört sedan barnsben!

Ett annat fall, ett gammalt trotjänarpar, där den ene blir sjuk i svår demenssjukdom. "Vännerna" tycker inte det är lönt att besöka den sjuke mer, och det leder till att den äkta hälften blir besviken på vännerna, och hellre gör dagliga besök hos sin äkta hälft än besöker mötena.
Vederbörande tyckte att det var väldigt klent beställt med den omtalade kärleken.

Känner till betydligt fler fall, men detta får räcka just nu.

Många har fått uppleva att kärleken, som de alltid har trott fanns i församlingen, visar sig att vara obefintlig när de på något sätt hamnar i svårigheter.

Hur ska då bibelns Gud kunna lyssna till bön ?

Tja, tror du inte han lyssnade på Jesus böner?
Läs mönsterbönen och se hur många gånger Namnet uttalas där!
Ja, är det märkligt att när Jesus säger "I skolen alltså bedja sålunda:" så nämner han inte Namnet i bönen? 

Om han finns och är allsmäktig så antar jag att han skulle höra en bön oavsett hur den tar sig uttryck?

Nej, jag förvränger inte vad du säger, utan jag ger min bild av hur det egentligen är.

Bara för att ta ett ytterligare exempel (utöver vad Oates skriver) så kan jag berätta hur jag hade det de sista ca 5 åren i församlingen. Min far, min syster, min make var alla svårt sjuka. De fick full stöttning av sjukvården, och absolut också mycket stöd av äldste i församlingarna.

Sen fanns där jag - utbränd, slutkörd tvåbarnsmor (varav ett barn med ett handikapp) med en make som i perioder var inlagd på psyket. Hur många vänner kom hem till mig för att hjälpa mig mitt i det svåra? Inga. Jag drog hela lasset, utöver ett heltidsarbete, plus den oro som följer av att för det första ha ett handikappat barn och för det andra en make som led av svår psykisk sjukdom. Lägg därtill andra svårt sjuka familjemedlemmar, och oron för dem. Jag var så TRÖTT, så trött. Men det var få som visade kärlek. Lite avlastning i det läget hade inte suttit helt fel, faktiskt.

Låter jag bitter? Vet du, det kanske jag är, men det är sanningen. De äldste satt hos min make på sjukhuset, men hos mig satt ingen.