Gör lite research, och har pratat med några nyblivna mammor. Många är nästan chockade, när allt som händer när man kommer hem efter förlossningen, det som ingen hade berättat om. Jag skulle hemskt gärna höra Era storys. Både vad gäller barnet, mamman och pappan.
Mest chockande gör mig var att:
- Bebisen inte ville ligga själv och sova sådär som dom gör i blöjreklamen. Ammade och la ifrån mig för att duscha, han var vaken inom 10 min.
- Att man vid 2 månader fortfarande satt i sängen och knappt fick något gjort! Alla mina vänner sa då "men han är ju fortfarande nyfödd" hade jag aldrig trott att en 2 månaders var nyfödd.. Då är det ju en bebis.
- Att jag inte hade tid för min man, trodde det skulle vara vi tre istället var han mest i vägen. Det släppte efter någon månad men jag hade absolut inget intresse av att vara hans fru på ett litet tag där.
- Vad det egentligen betyder att ta hand om någon 24/7. Jag har alltid förstått vad alla kommentarer om att passa på hit och dit, som andra mammor ger när man är gravid, menats på men det är inget man kan förbereda sig på så det kan folk sluta tjata om, man måste själv uppleva det, det var en stor chock och jag kunde bli lite sårad nästan av hur lite min son brydde sig om mig, låter konstigt men det var verkligen en chock!
Vi var efuoriskt lyckliga och helt slutkörda i början. Både och, samtidigt. Underbart, stort, unikt, superspeciellt. Men svårt, frustrerande och tröttsamt. Den stor överraskningen för mig var hur kul det var. Är. Jag förstod att det skulle bli fint och speciellt att få barn, men jag slogs av hur många nyanser av kul det innebär.
Att det skulle göra så fruktansvärt ont så länge när man kissade (blev klippt), kissade i duschen med kallt vatten under 5 veckor eller nåt sånt. Hade ju såklart fattat innan att man skulle bli öm och ha ont därnere, men tänkte att det säkert skulle gå över snabbt och trodde inte alls att det skulle vara så smärtsamt som det var.
Jag blev förvånad också över att värkarna inte gjorde mer ont än de gjorde. Visserligen fick jag eda efter relativt kort tid på förlossningen, så jag vet ju inte om de hade blivit värre och mer intensiva ju längre tiden gick om jag varit utan edan.
Hade inte trott att det skulle kännas så jobbigt i början att inte kunna göra det man ville när man ville för att bebis kunde börja skrika när man minst anade det och att man skulle bli så låst pga amningen. Hade illusioner om att alla bebisar sover jättemycket, men vår dotter var väldigt vaken. Visserligen sov hon ändå i ganska långa pass på natten, med ett par uppvak för amning/snuttande, så sömnbrist var det väl egentligen inte tal om även om man kan bli trött ändå av att bli väckt ett par gånger per natt.
Sen, baby blues, jag hade läst om det och att det bara skulle vara ett par dagar, men det tog en månad eller så innan jag slutade gråta för allt och inget.
Hur fruktansvärt det kan göra i början av amningen.
Att barn kan amma typ 24/7
Hur fruktansvärt orolig man blir för minsta lilla som gäller barnet.
Att stygnen i underlivet kan spricka upp och att det inte går att sy om pga irriterade slemhinnor.
Hur djävla ont det gör att kissa med ett öppet sår (där stygnen släppte)
Hur förstoppad man kan bli efter förlossningen. Kändes som jag födde en gång till när det väl blev av.
Osv...
*ont
Just det. Jag var inte beredd på vad amningshormonerna skulle ställa till med heller. Jag var sjukt irriterad på min svärmor. hon ville hela tiden komma på besök eller att vi skulle komma hem till dem, och tillbringa sommaren på deras lantställe, respekterade inte vårt behov av att vara själva som familj, och hon skulle hela tiden hålla dottern och ta över skötseln av henne (utom amningen då), det kändes som att hon försökte ta över min roll som mamma. Gud, jag hade nästan lust att lämna min stackars sambo och fly långt bort med dottern. Men det verkar ha berott på hormonerna, för när jag slutade amma slutade jag även känna agg, tack och lov. Numera uppskattar jag henne verkligen, hon ställer upp när vi behöver hjälp och är en toppenfarmor.
Det jag blev förvånad över som var jobbigt:
- Att behöva pumpa igång mjölken, då min dotter var 4v tidigt född och inte ville suga. Trodde att det bara skulle "strömma till", men tyvärr kom det aldrig igång riktigt och gav upp amingen efter tre månader.
- Att det skulle kännas jobbigt att amma offentligt/hemma hos någon annan. (Beror nog på att det aldrig rann till )
- att min flicka sov konstant i 1,5 månad, vaknade bara för att äta och somnade direkt. Lyx tycker nog dom flesta, och jag också i efterhand, men var verkligen orolig och undrade "är det normalt att hon sover så mkt"
- att man grät för minsta lilla de första veckorna.
- att kolik/missnöje/gnällighet/magont kan sitta i länge. För min flicka började det vid 2mån och har inte blivit bättre förrän nu förrän vid 5mån...
- att jag inte kände obeskrivlig kärlek till henne direkt, utan den växer sig starkare för varje dag. (Har alltid älskat mitt barn över allt annat, inte så jag menar)
Det jag blev förvånad över som var positivt:
- magen försvann typ när bebisen kommit ut!
- att smärtan faktiskt försvann direk efter hon var ute som man hört många säga.
- att sys (2stygn) inte kändes ett dugg
- att det inte gjorde ont att göra varken nr1 eller 2 direkt efter förlossningen.
- att man fixar det mesta bara man planerar bra och är ute i god tid innan man tex ska åka iväg. Hatar att komma försent :)
Att från att ha haft ett trevligt och jämställt förhållande blev vi plötsligt våra föräldrar, el varför inte farföräldrar. Han gick på jobb, blev befordrad, jobbade övertid, gjorde karriär o nästan inget hemarbete alls. Jag blev hemmafru m barn, skötte all markservice o i princip allt som hade m barnen att gör.
Vet inte varför jag skriver i imperfekt, för det är fortfarande så, han jobbar "på riktigt", jag jobbar hemma. Barnen är nu 2,5 o 4. Till hösten börjar de förskolan, får se om det ändrar nåt.
Hur jävla jobbigt det är att amma.
Att bebisar sväljer luft och får ont i magen
Att man svettas som en gris när man sover första dagarna efter FL. Helt sjukt, allt var plaskvått!
Att tredagarsgråten är som en forsande flod av känslor som man inte kan kontrollera
Att BM på BB alla säger olika om hur allt kring barnet fungerar. Den ena säger tvärt emot vad den andra sagt.
Samma sak kring mjölkstockning: -Du måste värma brösten!- Nej, du ska ABSOLUT inte värma brösten, KYL! - Du måste pumpa ur bröstet! Nej, pumpa inte, då blir det värre!! ÅÅÅH, vad frustrerande det var att ha ont, vara nyförlöst och sitta på akuten med professionella som sa emot varann... Jag var helt knäckt....