Gör lite research, och har pratat med några nyblivna mammor. Många är nästan chockade, när allt som händer när man kommer hem efter förlossningen, det som ingen hade berättat om. Jag skulle hemskt gärna höra Era storys. Både vad gäller barnet, mamman och pappan.
Jag blev förvånad över:
- att bebisen sov hela tiden.
Jag hade gjort tusen matlådor, städat allt, förberett å underlättat. Satt å glodde i väggen och hade jätte tråkigt första veckorna.
- att jag aldrig fick den berömda tredagars gråten.
- att avslaget luktade avlopp
- att de sved så inåt helvete å kissa trotts att bm sa att hon sydde lite skönhets stygn bara, de hade brustit lite i slemhinnorna typ, ooont.
- att brösten kunde bli så gigantiskt stora.
Men framförallt att jag kunde veta exakt hur allt skulle göras, att jag var så lugn och att de kändes som jag aldrig gjort annat :)
Tredje dagen: hur fruktansvärt skrämmande den var.
Att känslan 'aldrig i hela jävla livet att jag gör det här igen' som satt i läääänge faktiskt klingat av. Det trodde jag aldrig den skulle göra. Jag vet inte om det är positivt eller negativt...
Jag var inte beredd på att edan (epiduralen) kunde slå ut funktion att kunna kissa. Hände mig vid två förlossningar att edan slagit ut signalen i hjärnan att kunna utföra sina blåstömningar. Fick gå hem med kateter vilket var hemskt. Fick efter någon vecka kontakt med en uro specialist som visade miog hur man med ett rör kunde tappa sig själv behövdes bara en gång sen kunde jag kissa igen det var underbart och fick en tankeställare att man inte ska ta sina kroppsfunktioner för givet.
Vid andra förlossningen hände samma sak men sa att jag vägrade gå hem med kateter för isåfall skulle jag hellre tappa mig själv. Lyckades dock kunna kissa själv innan jag fick lämna BB. Detta är inte jättevanligt men händer några gånger i månaden för nyförlösta kvinnor sa läkaren
Scanmia, du skriver att tredje dagen var fruktansvärt skrämmande. Varför var den det?
Tack för alla inlägg 
Födde min dotter för endast en vecka sen. Jag önskar jag hade vart mer förberedd på de sinnessjuka smärtor som jag har i nedre regionerna. I vissa dagar har det känts som att ha en stor boll uppstoppad i röven. Andra dagar känns det som om ett till barn är på väg ut, fast rätt ut i ljumsken istället (det trycket är inte skönt). Att sen behandla sig själv för hemorrojder är ett kapitel för sig. Avslagets omfattning och doft var jag inte heller beredd på. Att inte kunna sitta eller knappt gå är en pina, å det är ingen tröst när folk berättar att om åtta veckor är det säkert bättre. Oj, jag glömde svettningarna från helvetet och såklart det sjukt onda med att amma med såriga bröstvårtor. Jag hade en komplikationsfri och jättebra graviditet och förlossning men allt som kom efter var verkligen en chock.