Irma01 skrev 2014-07-04 13:24:52 följande:
Nej, att ha sådana tankar är inte alls konstigt! Jag märker också en viss skillnad i "hur långt vi tänker" mellan mig och min man, och tro mig han är överlycklig över att att vi äntligen ska få barn, så det är inte där skon klämmer.
För några veckor sedan kände jag likadan, då när min man mest hjälpte sin pappa på landet med en massa saker och det tog från vår tid tillsammans, samtidigt som jag kände mig hemsk eftersom hans styvmamma ligger på hospice med en obotlig cancer, och jag tycker mycket om henne. Men jag kände mig ruvad på glädjen. Allt runt omkring handlade bara om sorg, och jag behövde komma ifrån detta också. Det blir vår enda graviditet och det kändes inte kul att inte kunna njutaav den fullt ut.
Vi satt och pratade och det hjälpte. Jaf förkalrade också hur otroligt viktig vår bilresa ner till Frankrike känns för mig, och jag insåg att det var braatt vi pratade då han hade nog inte riktigt insett detta.
Så nej, att känna på det viset är inte märkligt. Jag skulle förmodligen reagera på precis samma sätt. Det är bra att ni pratar, att du förklarar för honom att tid tillsammans är viktigt för dig, även om du förstår att han gör sitt bästa för att göra alla nöjda.
Precis som vsg svarade är det en fördel om du har bil och möjlighet attta dig till stan och till dina vänner om du känner dig ensam.
Iaf, du ska absolut inte behöva ha skuldkänslor för att du känner som du gör, det låter högst normalt! Och funderingar om hur man kommer att bli som mamma är väl mer än normalt. Jag funderar också jättemycket!
Kram vännen!
villsågärna38 skrev 2014-07-04 13:01:00 följande:
Ang det där med mat så gör alla naturligtvis som de vill men det är ju inte konstigt om vi är många här i tråden som inte tar minsta risk oavsett vad det är! Tog sex år, som bitvis ärligt talat var ett rent h-vete, för oss att få dottern så att hoppa över lite mat som gravid var en piss i Missisippi tyckte jag. Likaså denna gång då chansen att det någonsin skulle bli ett syskon om den här graviditeten inte går vägen är ytterst minimal. Likaså tar jag regelbundet uvi-prov och tömmer inte kattlådor. Tycker nån (har också fått kommentarer både då och nu) att jag är nojjig eller hispig så får de helt enkelt göra det
Ja, som sagt jag skulle aldrig säga till någon "du är hispig" för alla får väl göra som de vill.
För oss tog det också 6 år som du vet, så jag förstår precis din känsla och dina argument.
Tror att jag har blivit lite lätt skadad efter min diagnos, då jag verkligen insåg att det spelar ingen roll hur väl man tar hand om sig själv,äter rätt, tränar, röker inte, dricker måttligt osv när det visade sig att jag ändå fick en potentiell dödlig sjukdom. Man ska helt enkelt göra det som känns bäst för en! Trevlig helg!
Tack snälla du för att du delade med dig! Känns ibland som att när man kämpat för att blir gravid så får man inte riktigt känna så här utan ska vara lycklig och tacksam mest hela tiden. Ska försöka prata med min sambo lite mer lugnt när jag inte är i affekt och man har en tendes att att bli extra känslig och inte så nyanserad.
Hoppas det går så bra det bara kan med din mans styvmor och att ni får en härlig bilsemester till Frankrike! Kram till dig!