johjen skrev 2014-07-04 11:36:29 följande:
En helt annan sak som jag funderar på..
Sedan några dagar tillbaka känner jag mig nedstämd och som om tiden bara rinner i väg från mig. Visst det är underbart att redan vara i vecka 27 och hitills har allt verkat bra med bebis och detta är ju en efterlängtad graviditet men ändå känner jag mig låg på något vis. Vi bor på landet, vackert vid havet och nu på sommaren vill många komma på besök. Min sambo är egenföretagare med högsäsong april till september så jobbar ca 12 h om dagen 6 dagar i veckan under sommaren. Hans styvfar gick bort i mars och han är enda barnet och får hjälpa sin mamma mycket. Hon har precis sålt sitt hus och behöver givetvis massor av hjäp och stöd och den enda lediga dagen i veckan behöver han hjälpa henne, vilket jag förstår. Jag får helt planera min semester själv men efter mkt om och men ska vi ändå iväg på en weekend i Europa under semstern ihop med min svärmor då min sambo och hon fyller jämt. Jag är en stöttande och förstånde sambo och visste när jag gick in denna relationen att min sambo var egenföretagare och han och hans mamma är mkt tighta (tycker dock väldigt mkt om min svärmor!). Dock känner jag att vi som par knapp kommer få någon egentid innan bebis föds och ska vi har folk på besök i sommar kommer (sista sommaren som det bara är vi) jag få fixa allt och tog upp detta med min sambo igår och då blev han offensiv och vi småtjafsatde och tycker att han gör så gott han kan för att hålla alla nöjda. Han upplever att han får rucka på sina fritidsintressen och vad han vill göra på sin lilla fritid men känner ändå inte att han räcker till. Förstår honom också men blev provocerad över att han helst av allt vill utföra sina intressen som oftast inte inbegriper mig och att det är det som ger honom energi, inte att vara med mig! Min sambo är verkligen världens bästa och älskar honom högt och förstår att han inte har det lätt nu med 12 h långa arbetsdagar, gravid sambo, mamma som nyligen blivit änka och precis sålt sitt hus mm men jag måste ju få reagera och få ut mina känslor med!
Känner också en oro inför förlossning och hur det kommer bli efter det. Hur blir jag som mamma? Kommer jag gilla att vara mamma? Här sitter jag föräldrarledig på landet medan alla mina vänner bor i stan, kommer jag bli mycket ensam? Vad händer med vår relation? Kommer jag någonsin få någon egentid? Inser när jag läser vad jag skrivit att allt egentligen bottnar i min egna rädsla och att jag genomgår någon slags identitetkris från vanlig vuxen till bliviande mamma och att dessa funderingar påverkar relationen. Kommer jag duga, kommer jag fixa detta?
Ursäkta för långt och kanske förvirrande inlägg men ville mest bara få ur mig vad jag känner och höra mig för om jag är gnällig och orättvis mot min sambo..
Kram
Nej, att ha sådana tankar är inte alls konstigt! Jag märker också en viss skillnad i "hur långt vi tänker" mellan mig och min man, och tro mig han är överlycklig över att att vi äntligen ska få barn, så det är inte där skon klämmer.
För några veckor sedan kände jag likadan, då när min man mest hjälpte sin pappa på landet med en massa saker och det tog från vår tid tillsammans, samtidigt som jag kände mig hemsk eftersom hans styvmamma ligger på hospice med en obotlig cancer, och jag tycker mycket om henne. Men jag kände mig ruvad på glädjen. Allt runt omkring handlade bara om sorg, och jag behövde komma ifrån detta också. Det blir vår enda graviditet och det kändes inte kul att inte kunna njutaav den fullt ut.
Vi satt och pratade och det hjälpte. Jaf förkalrade också hur otroligt viktig vår bilresa ner till Frankrike känns för mig, och jag insåg att det var braatt vi pratade då han hade nog inte riktigt insett detta.
Så nej, att känna på det viset är inte märkligt. Jag skulle förmodligen reagera på precis samma sätt. Det är bra att ni pratar, att du förklarar för honom att tid tillsammans är viktigt för dig, även om du förstår att han gör sitt bästa för att göra alla nöjda.
Precis som vsg svarade är det en fördel om du har bil och möjlighet attta dig till stan och till dina vänner om du känner dig ensam.
Iaf, du ska absolut inte behöva ha skuldkänslor för att du känner som du gör, det låter högst normalt! Och funderingar om hur man kommer att bli som mamma är väl mer än normalt. Jag funderar också jättemycket!
Kram vännen!
villsågärna38 skrev 2014-07-04 13:01:00 följande:
Ang det där med mat så gör alla naturligtvis som de vill men det är ju inte konstigt om vi är många här i tråden som inte tar minsta risk oavsett vad det är! Tog sex år, som bitvis ärligt talat var ett rent h-vete, för oss att få dottern så att hoppa över lite mat som gravid var en piss i Missisippi tyckte jag. Likaså denna gång då chansen att det någonsin skulle bli ett syskon om den här graviditeten inte går vägen är ytterst minimal. Likaså tar jag regelbundet uvi-prov och tömmer inte kattlådor. Tycker nån (har också fått kommentarer både då och nu) att jag är nojjig eller hispig så får de helt enkelt göra det 
Ja, som sagt jag skulle aldrig säga till någon "du är hispig" för alla får väl göra som de vill.
För oss tog det också 6 år som du vet, så jag förstår precis din känsla och dina argument.
Tror att jag har blivit lite lätt skadad efter min diagnos, då jag verkligen insåg att det spelar ingen roll hur väl man tar hand om sig själv,äter rätt, tränar, röker inte, dricker måttligt osv när det visade sig att jag ändå fick en potentiell dödlig sjukdom. Man ska helt enkelt göra det som känns bäst för en! Trevlig helg!
ja det är nog olika från graviditet till graviditet. Jag har varit som värst runt v 18-19 både nu och med dottern. Var ingen hit att mucka med mig då, tände på alla cylindrar direkt alt började gråta. Ha, ha!! Blev t o m komiskt några gånger då maken började skratta av allt känslosvall och dramatik, gick visst inte riktigt att ta på allvar men han är luttrad efter alla ivfer, äggdonationsbehandlingar och tidigare graviditeter 
Jag menade absolut inte att kritisera andra i mitt inlägg förresten, jag beskrev bara vad jag gör själv!
. Tänkte bara att mitt inlägg kanske blev lite fel skriven (äh, du vet nyanser på nätet, inte lätt alla gånger!!)
(Stackars bebis alltså...)