IVF under 2014

Usch… just nu är det värsta tidpunkten på hela månaden. När det är dags för mens. Man vet att den kommer att komma som ett förbannat, rött brev på posten. Man vet att det kroppen känner är helt normala PMS, inga symptom på graviditet. Men… sen är menshelvetet sent, och genast börjar skallen fundera. Kan det äntligen vara dags? Kan det ÄNTLIGEN vara min tur att bli gravid? 

Just den här månaden är sannolikheten lika med noll. Jag blev inlagd på sjukhus för dryga tre veckor sedan för blindtarmsinflammation och blev akut opererad. En vecka senare hade jag fortfarande smärtor och fick göra ny CT som visade på ödem i buken, så jag är fortfarande sjukskriven efter det. Jag har genomgått 2 CT med kontrast, 1 VUL, en bukoperation, fått tre (!) olika starka antibiotikakurer, fått massor av morfin och ätit mängder med andra smärtstillande. Det känns helt naturligt att mensen skulle bli försenad efter allt detta, det förstår jag så väl, plus att det ska till ett enormt mirakel för att det skulle bli en graviditet. 

Men ändå finns ett hopp jag inte kan släcka förrän jag vet säkert. Dag 34 i cykeln. Min normala är 29-31 dagar. Och ni vet hur knäckt man blir när mensen slutligen kommer… Det är bara att vänta. Usch. 

Alla gravsymptom är ju i princip vanliga PMS… Jag har också vissa perioder som jag får extrema PMS jag inte brukar ha, t.ex. gått upp 2 (!!!) kupstorlekar på BH, kräkts, extrem trötthet m.m. Tror inte alls att du överanalyserar, det är ju liksom ganska omöjligt att inte tänka och fundera när kroppen är knäpp tycker jag ;) 

Här händer ingenting. Har fortfarande mensvärk, brösten är ömma och svullna, aptiten är skum, har väldigt ont i huvudet och jag mår illa till och från, men på mensfronten intet nytt. Jag och maken pratade om det för några kvällar sedan och beslutade oss för att ta tjuren vid hornen och testa på fredag. Så vet vi ju med säkerhet om kroppen spökar efter operationen eller om det faktiskt skett ett mirakel. Då är det dag 37 i cykeln, och så långt över har jag aldrig gått förr. 

Usch, kämpa på vännen. Sakta men säkert på ett eller annat sätt är vi ju ändå en dag närmare vårt barn varje dag, hur det än blir, eller hur? Pepp-kram!! 

Åh Moolie, grattis!!! Jag får rysningar! Då är det alltså officiellt? Du är gravid! Vilken alla hjärtans dag det blev för er :D 

Nickidocka: Jag tycker det är så himla svårt att besluta sig för att göra testet. HATAR HATAR HATAR att det alltid är så envist negativt. Samtidigt, ibland är det bättre att få det bekräftat än att gå på nålar i hundra år. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv… 
Jag ska nog köpa ett förbannat test i eftermiddag och få testa imorgon. Jag är på dag 37 i cykeln idag, det är 4 dagar senare än min allra längsta cykel varit på de två år jag loggat mensen. Jag var inte ens så här sen förra året när jag hade dubbelsidig lunginflammation och var sjukskriven i 3 månader. Men men, bukoperationer kanske har den effekten, vad vet jag… 
Stor kram på dig också! 

Nickiedocka: Dina ord värmer :) Hoppas hoppas. 

Trina: Tack för förklaringen, nu hänger jag med :) 
Förstår vilket dilemma det är med IVF. Jag försöker så gott det går att se det som att väntan blir kortare, men… det är klart, man vill väl alltid att det ska gå ändå. Fortsätt gärna skriva om du vill bolla lite fram och tillbaka :)

Välkommen Tiana :D 

Helt ok att bara läsa om du vill, annars är det lika ok att ställa frågor eller bolla tankar kring det hela under tiden. Jag har inte heller gjort IVF, har bara blivit remitterad. 

Nu är det inte roligt alls… Har idag köpt CB digital som jag ska göra imorgon. Tror inte alls att det kommer vara positivt, det har det aldrig någonsin varit för oss, och varför skulle det vara det nu… Ni andra känner säkert igen er, den där ångesten över att behöva få det svart på vitt att det inte blivit något den här gången heller. 

Min man försökte trösta mig förut när jag var på mitt allra sämsta humör med att om jag inte vill testa så behöver jag inte det, men… det är ju inget val. Jag menar, ju fler dagar man skjuter upp det ju mer hinner förväntningarna och hoppet byggas upp och ju längre ner sjunker man när det går åt helvete. 

Ska jobba första dagen på fyra veckor på måndag, och det ser jag inte alls fram emot. Dels är jag redan så efter på grund av den långa sjukskrivningen, dels vet jag av erfarenhet hur nere jag blir efter ett negativt test. Finns det något som suger så mycket energi och livskraft som sorgen över barnlöshet? Det är ingenting jag vill prata om heller med mina kollegor, så hur ska de kunna förstå att jag vill vara ifred och mår dåligt? Finns det ens någon som inte är i den situation vi alla är i som kan föreställa sig sorgen och frustrationen vi känner? Jag tror inte det. 

Förlåt för mitt bittra inlägg, det är ju trots allt alla hjärtans dag. Men idag uppskattar jag er verkligen extra mycket, att vi är fler i samma situation och att det faktiskt finns andra människor som förstår vad det är jag går igenom. Stor kram till er allihop, hoppas er dag blir alldeles fantastisk <3

Naaw, Moolie :') <3