Hur långt tid innan gravid igen efter Intrauterin fosterdöd?

Jag var med om samma sak för två år sedan (herregud, det känns som igår). Jag beklagar, förstår att ni måste vara förtvivlade. Vår son dog i magen i v 21, jag är förlöst i v 21+2. Jag blödde i ca två veckor och fick mens (?) ytterligare 3-4 veckor senare. Fick utslag på ägglossningstest två månader efter förlossningen. 10 månader efter förlossningen blev jag gravid igen, allt gick bra (även om jag var orolig varje vaken sekund), sitter här med en son på 7 månader. Jag berättar gärna mer om du/ni vill veta! Ni kommer att kunna leva igen, vår änglason kommer ju alltid att finnas med oss, precis som er ängladotter! Kram

Hej,

Först och främst grattis till er dotter. Jag beklagar verkligen att du/ni behövde gå igenom det. Det är inget man önskar någon, inte ens sin värsta fiende!

Jag/vi förlorade vår dotter i oktober 2013, hon föddes v 21+6, läkarna tror att det beror på moderkakan inte utvecklas rätt då blodkärlen var jättetunna och att tillförseln inte var tillräckligt bra. Vår dotter kom till med hjälp av ivf då vi hade försökt i 4 år själva. Jag har pcos och inga regelbundna mens eller egen ägglossning.

Jag fick flera komplikationer efter förlossningen, bland annat så skrapades jag några dagar efter förlossningen eftersom hela moderkakan inte kom ut. Eftersom jag hade gått med rester av moderkakan i ett par dagar, fick jag infektion. När läkarna väl fick bukt med infektionen fick jag för första gången i mitt liv svamp som håll i sig i över 10 dagar, det var för jävligt!!!

Sen fick jag mens den 24 november och nu är jag gravid i v 10 (9+3), oplanerat . Jag är livrädd för att det ska gå fel men läkarna tror inte att det kommer hända igen. Jag går på trombyl (blodförtunnande) och kontroller hos en överläkare. Men jag har hjärtat i halsgropen hela tiden dessvärre.

Det är bara fråga om du undrar något! Skickar styrkekramar till dig/er!

Tack för era svar! Känns oerhört skönt att veta att jag inte är ensam!

Det är så mycket tankar och funderingar som snurrar nu!! Främst är om jag kommer klara en graviditet igen...är så rädd att det ska bli samma sak!

25 dec 2013 förlöstes jag! Har blött ganska mycket fram tom ca en vecka sedan!

Vågar inte ha samlag över huvud taget nu...inte ens med kondom..

kände ni samma sak?

Fick ni några missfall mellan gångerna?

Det där med att ha samlag, jag kände mig också ganska osäker i början, visste ju inte riktigt hur det såg ut "där nere". Rädd att det skulle göra ont. Ville inte heller rent mentalt, kändes konstigt på något sätt. Det gick över så småningom. Trots enorma skuldkänslor (vilket jag inte skulle ha, det var ju inget jag kunde ha förhindrat), kom vi fram till att längtan efter ett barn till var större än rädslan att förlora det. Vi blev fantastiskt fint omhändertagna på sjukhuset, och läkaren sa att han aldrig varit med om ett par som hade råkat ut för detta två gånger. Men man kan ju aldrig vara säker på något i livet. Det är ju så det är. Jag gick hos kurator i ett halvår efter förlossningen och när jag blev gravid igen gick jag hos kurator varannan vecka fram till förlossningen. Jag var verkligen livrädd hela tiden, men jag fick liksom acceptera den där rädslan, den fanns där som en liten parasit. Jag gick oftare till barnmorskan och gjorde fler ultraljud (delvis pga att jag hade haft preeklampsi tidigare) den här graviditeten. Det höll väl de värsta känslorna borta. Jag var inne på förlossningen två gånger i slutet eftersom jag inte känt bebisen på ett tag. Vi fick inga missfall emellan, men det tog oss som sagt 10 månader, vilket var lite jobbigt (går ju inte att jämföra dock med dom som har försökt flera år). (Ursäkta avsaknaden av styckeindelningar, skriver från iPad)

Har också blivit lovade fler kontroller i nästa grav men just nu känns de omöjligt och rädslan vinner över längtan tyvärr!

Det sägs att det släpper med tiden och att det bara kan bli bättre?!

Jag är bara 21 år (sambon 25) vi har varit tillsammans i 2 år snart och längtade så efter vår lilla dotter!

Idag (onsdag) är de 6 veckor sedan vi förlorade henne och sorgen vi bär på tar jag och min sambo så olika. Han tar själva förlusten sämre än jag känns de som men jag lägger nog min sorg på allt annat runt om kring, som den fysiska smärtan, vänner som försvunnit, att jag blivit varslad från jobb osv... Vet inte hur jag ska hantera allt...?

Menade såklart 5 veckor!

Och torsdag...

Är för trött för detta nu!

Hej! förlorade en dotter i v.21 också, fruktansvärd upplevelse och sorg. Detta var 3 år sedan. Precis på årsdagen av hennes död fick jag missfall i v.10. Jättejobbig tid eftersom alla minnen kom tillbaka.
Nu blev jag gravid här i juli och visste inte hur jag skulle ställa mig till det, var inte alls planerat.

Är i v.28 snart och under hela graviditeten ända tills egentligen 2 v sedan så kunde jag inte ta till mig det, fastän lillen sparkar för fullt och vi går på regelbundna kolla på spec.mvc. Nu däremot så börjar jag slappna av men känns som om man är beredd att det ska hända något, helt naturligt för att skydda sig själv.
Tror att man måste tänka så att det händer inget och gör det det så är det meningen, hemskt men man måste slappna av och njuta av sin nya graviditet, jag har inte gjort det på samma sätt och får ibland ångest och tänker att tänk om jag får en förlossningspsykos elr något pga mitt bagage?

Min BM är underbar och stöttande, tror det är viktigt vid en ny graviditet att man får prata om sin sorg till det döda barnet och få kraft att njuta av det nya livet i magen.

Lycka till TS och håller tummarna att allt går vägen igen om ni beslutar er för att skaffa ett till barn.

Känner igen det där med att man inte vet riktigt hur man ska hantera allt. För mig var det en massa känslor; arg, ledsen, förtvivlad, besviken, skuld, varför?, osv. Och så jobbet, hur skulle det gå att komma tillbaka, alla kolleger och andra människor man var tvungen att träffa. Allting låg i en röra i hjärnan. Jag tyckte att min kurator hjälpte mig med det, att lägga allt på plats liksom, sortera. Min man och jag reagerade också olika, men han var min stora stöttepelare. Han accepterade det snabbare. Men ja, det blev bättre, vet inte riktigt när. För mig så övergick det i en frustration över att det tog tid att bli gravid igen. Men med facit i hand så hade jag nog inte varit redo tidigare. Så skynda långsamt TS, låt det ta den tid det tar. När ni är redo så vet ni. Att du skriver här på Fl om det är nog ett steg i sorgeprocessen.
Beklagar er förlust! Jag hade också väldigt svårt att ta till mig den nya graviditeten och barnet. Det är som du säger, en skyddsmekanism. Idag ångrar jag mig såklart, skulle ha njutit mer. Fast jag kunde nog inte ha reagerat på ett annat sätt. Tyvärr känns det som om jag förlorade den graviditeten också, eftersom jag inte kunde njuta. Alla sa "nu är du väl lycklig?". Jo, det sa jag att jag var, och innerst inne var jag ju det, men också livrädd. Så om du kan, mammas4killar, försök att njuta av den lille i magen, det är hen värd!

När det kom till samlag så var jag osäker, jag vill inte ha samlag i början för jag var livrädd att det skulle göra ont, känns konstigt osv.

Jag hade/ har fortfarande enorma skuldkänslor för min slemhinna lossnade veckan innan min dotter föddes och när jag ringde till gyn för att få undersökningstid så fick jag höra att det var omöjligt att den hade lossnat och jag vara bara nojig eftersom det var min första graviditet. Om jag hade stått på mig så hade det kanske gått annorlunda tänker jag ibland. Samtidigt så vet jag att det var inget som gick att förhindra.

Då vi hade gravidförsäkring plus så fick vi tillgång till samtal med psykolog både jag och min man. Det har varit till stor hjälp för oss, speciellt mig då jag har fortfarande skuldkänslor. Min man har accepterat det som har hänt lite snabbare och sörjer på ett helt annat sätt än mig.

Vi har alltid viljat ha barn och vår längtan var/är mycket stor och eftersom vi visste att vi var tvungna att genomgå ivf igen, bestämde vi oss för att först sörja, ta hand om varandra. För att på hösten 2014, genomgå ivf.

Planen håll inte så långe eftersom jag plussade på annandag jul och går nu in i vecka 11. Jag vill glädjas åt den nya graviditeten men samtidigt så är jag rädd att det ska gå fel att jag vågar inte glädjas. Jag har satt lite milstolpar, första är att kom till v.15 och passera den veckan utan att bli inlagd för blödningar som förra gången, sen är rutinultraljudet i v.19, sen gäller det att passera den kritiska veckan 22 ( alltså vecka 21 då dottern föddes). Efter dessa veckor tror jag att jag kommer kunna glädjas och njuta av graviditeten.

Alla extra kontroller i form av ultraljud, blodtryck osv lugnar mig och hjälper mig att ta till mig min graviditet men ibland kan jag känna att det gick lite väl för fort att bli gravid. Kanske var/är jag inte riktigt redo för en ny graviditet, då jag fortfarande sörjer vår dotter och ju närmare vi kommer hennes bf desto fler deppiga och mörka dagar har jag.

Det gäller bara att ta en dag i taget och försöka hålla huvudet över vattenytan, känner jag.

Beklagar så att er lilla dotter inte klarade sig! några dagar innan er vanja, den 18/12 kom min lilla saga till världen efter en igångsatt förlossning efter att vi dagen innan fick veta att hon blivit en liten ängel i magen. Hon föddes i vecka 23+4. 
Min mens kom tillbaka för två veckor sen. har haft två samlag sen förlossningen, första gången gick bra, var som vanligt men andra gången bröt ja ihop totalt efter bara någon minut då det blev för jobbigt psykiskt för mig, fysiskt var det inga problem eftersom vår lilla tjej var så liten och efter att ha fått en fullgången tjej för 19 månader sen kände jag att allt var bra där nere för jag hade ju något att jämföra med. efter min första dotter var ja jätterädd för samlag, att det skulle göra ont m.m.

Det här med att skaffa ett nytt barn kom upp väldigt fort för oss med och vi är överens om att vi vill ha ett nytt barn ganska snabbt men ja känner inte att ja vågar ändå..på onsdag ska vi på återbesök och får då reda på om dom fått svar på vad som gick fel och jag har sagt till min sambo att jag vill bara ha det besöket gjort och känna efter mer då hur jag vill..ja känner att jag till nästa jul vill ha ett barn i min famn men då behöver jag ju bli gravid snart och jag vet inte om jag är redo för det och för den rädslan man kommer behöva leva med då i dom månaderna..samtidigt känner jag att det för min del nog skulle underlätta att vara gravid just under sommarmånaderna för då går tiden oftast snabbare för mig än under resterande året.. 
och jag känner att kommer jag någonsin bli redo helt och hållet att bli gravid igen? och svaret för mig är -nej, förmodligen inte, och jag vill inte behöva vänta i något år till innan våra två tjejer får ett småsyskon..har en tjej på nitton månader här hemma och just nu skär det i hjärtat att se hur roligt hon tycker det är med våra kompisars barn som är tre och fyra månader gamla, tänk hur roligt hon hade tyckte att det skulle vart att få ha en lillasyster att puss och krama och peta på...
Var hos kurator idag för första gången och pratade bland annat om det här med att bli gravid på nytt.. jag vill ju ha ett nytt barn att få pyssla om samtidigt som jag inte vill ha något nytt för jag vill ju ha min lilla saga och ingen annan men hon sa till mig det att ingen kommer ju att ersätta vår lilla ängel, ingen kan ta hennes plats m.m. vilket faktiskt kändes bra att få höra för jag har känt att vi ersätter man ju saga med det nya barnet fast det gör vi ju inte, ja tillgodoser ju bara mina behov i att få pyssla om en liten krabat...
och när det gäller vår lilla saga längtar ja så till att hon får sin grav och att jag sen kan få gå dit och pyssla om den eftersom det är det närmsta till ompysslande av henne jag kommer..
Hoppas mina ord hjälte dig på traven på något..
Stor kram på dig!

Min bästa kompis var med om att barnet dog i magen två gånger på raken. Fruktansvärt- obeskrivligt.

Läkarna sa att hon borde ha väntat längre innan hon blev gravid igen efter första gången det hänt, så att kroppen fått läka ut ordentligt. Det gick mindre än ett år mellan graviditeterna.