Hur långt tid innan gravid igen efter Intrauterin fosterdöd?

Hej,

Först och främst grattis till er dotter. Jag beklagar verkligen att du/ni behövde gå igenom det. Det är inget man önskar någon, inte ens sin värsta fiende!

Jag/vi förlorade vår dotter i oktober 2013, hon föddes v 21+6, läkarna tror att det beror på moderkakan inte utvecklas rätt då blodkärlen var jättetunna och att tillförseln inte var tillräckligt bra. Vår dotter kom till med hjälp av ivf då vi hade försökt i 4 år själva. Jag har pcos och inga regelbundna mens eller egen ägglossning.

Jag fick flera komplikationer efter förlossningen, bland annat så skrapades jag några dagar efter förlossningen eftersom hela moderkakan inte kom ut. Eftersom jag hade gått med rester av moderkakan i ett par dagar, fick jag infektion. När läkarna väl fick bukt med infektionen fick jag för första gången i mitt liv svamp som håll i sig i över 10 dagar, det var för jävligt!!!

Sen fick jag mens den 24 november och nu är jag gravid i v 10 (9+3), oplanerat . Jag är livrädd för att det ska gå fel men läkarna tror inte att det kommer hända igen. Jag går på trombyl (blodförtunnande) och kontroller hos en överläkare. Men jag har hjärtat i halsgropen hela tiden dessvärre.

Det är bara fråga om du undrar något! Skickar styrkekramar till dig/er!

När det kom till samlag så var jag osäker, jag vill inte ha samlag i början för jag var livrädd att det skulle göra ont, känns konstigt osv.

Jag hade/ har fortfarande enorma skuldkänslor för min slemhinna lossnade veckan innan min dotter föddes och när jag ringde till gyn för att få undersökningstid så fick jag höra att det var omöjligt att den hade lossnat och jag vara bara nojig eftersom det var min första graviditet. Om jag hade stått på mig så hade det kanske gått annorlunda tänker jag ibland. Samtidigt så vet jag att det var inget som gick att förhindra.

Då vi hade gravidförsäkring plus så fick vi tillgång till samtal med psykolog både jag och min man. Det har varit till stor hjälp för oss, speciellt mig då jag har fortfarande skuldkänslor. Min man har accepterat det som har hänt lite snabbare och sörjer på ett helt annat sätt än mig.

Vi har alltid viljat ha barn och vår längtan var/är mycket stor och eftersom vi visste att vi var tvungna att genomgå ivf igen, bestämde vi oss för att först sörja, ta hand om varandra. För att på hösten 2014, genomgå ivf.

Planen håll inte så långe eftersom jag plussade på annandag jul och går nu in i vecka 11. Jag vill glädjas åt den nya graviditeten men samtidigt så är jag rädd att det ska gå fel att jag vågar inte glädjas. Jag har satt lite milstolpar, första är att kom till v.15 och passera den veckan utan att bli inlagd för blödningar som förra gången, sen är rutinultraljudet i v.19, sen gäller det att passera den kritiska veckan 22 ( alltså vecka 21 då dottern föddes). Efter dessa veckor tror jag att jag kommer kunna glädjas och njuta av graviditeten.

Alla extra kontroller i form av ultraljud, blodtryck osv lugnar mig och hjälper mig att ta till mig min graviditet men ibland kan jag känna att det gick lite väl för fort att bli gravid. Kanske var/är jag inte riktigt redo för en ny graviditet, då jag fortfarande sörjer vår dotter och ju närmare vi kommer hennes bf desto fler deppiga och mörka dagar har jag.

Det gäller bara att ta en dag i taget och försöka hålla huvudet över vattenytan, känner jag.