ÄngelnVanjasMamma skrev 2014-01-30 01:12:49 följande:
Har också blivit lovade fler kontroller i nästa grav men just nu känns de omöjligt och rädslan vinner över längtan tyvärr! Det sägs att det släpper med tiden och att det bara kan bli bättre?! Jag är bara 21 år (sambon 25) vi har varit tillsammans i 2 år snart och längtade så efter vår lilla dotter! Idag (onsdag) är de 6 veckor sedan vi förlorade henne och sorgen vi bär på tar jag och min sambo så olika. Han tar själva förlusten sämre än jag känns de som men jag lägger nog min sorg på allt annat runt om kring, som den fysiska smärtan, vänner som försvunnit, att jag blivit varslad från jobb osv... Vet inte hur jag ska hantera allt...?
Känner igen det där med att man inte vet riktigt hur man ska hantera allt. För mig var det en massa känslor; arg, ledsen, förtvivlad, besviken, skuld, varför?, osv. Och så jobbet, hur skulle det gå att komma tillbaka, alla kolleger och andra människor man var tvungen att träffa. Allting låg i en röra i hjärnan. Jag tyckte att min kurator hjälpte mig med det, att lägga allt på plats liksom, sortera. Min man och jag reagerade också olika, men han var min stora stöttepelare. Han accepterade det snabbare. Men ja, det blev bättre, vet inte riktigt när. För mig så övergick det i en frustration över att det tog tid att bli gravid igen. Men med facit i hand så hade jag nog inte varit redo tidigare. Så skynda långsamt TS, låt det ta den tid det tar. När ni är redo så vet ni. Att du skriver här på Fl om det är nog ett steg i sorgeprocessen.
mammas4killar skrev 2014-01-30 13:30:17 följande:
Hej! förlorade en dotter i v.21 också, fruktansvärd upplevelse och sorg. Detta var 3 år sedan. Precis på årsdagen av hennes död fick jag missfall i v.10. Jättejobbig tid eftersom alla minnen kom tillbaka. Nu blev jag gravid här i juli och visste inte hur jag skulle ställa mig till det, var inte alls planerat. Är i v.28 snart och under hela graviditeten ända tills egentligen 2 v sedan så kunde jag inte ta till mig det, fastän lillen sparkar för fullt och vi går på regelbundna kolla på spec.mvc. Nu däremot så börjar jag slappna av men känns som om man är beredd att det ska hända något, helt naturligt för att skydda sig själv. Tror att man måste tänka så att det händer inget och gör det det så är det meningen, hemskt men man måste slappna av och njuta av sin nya graviditet, jag har inte gjort det på samma sätt och får ibland ångest och tänker att tänk om jag får en förlossningspsykos elr något pga mitt bagage? Min BM är underbar och stöttande, tror det är viktigt vid en ny graviditet att man får prata om sin sorg till det döda barnet och få kraft att njuta av det nya livet i magen. Lycka till TS och håller tummarna att allt går vägen igen om ni beslutar er för att skaffa ett till barn.
Beklagar er förlust! Jag hade också väldigt svårt att ta till mig den nya graviditeten och barnet. Det är som du säger, en skyddsmekanism. Idag ångrar jag mig såklart, skulle ha njutit mer. Fast jag kunde nog inte ha reagerat på ett annat sätt. Tyvärr känns det som om jag förlorade den graviditeten också, eftersom jag inte kunde njuta. Alla sa "nu är du väl lycklig?". Jo, det sa jag att jag var, och innerst inne var jag ju det, men också livrädd. Så om du kan, mammas4killar, försök att njuta av den lille i magen, det är hen värd!
