Jag offrar mitt liv, sockret och maten går först och det känns skit.

Ska skriva riktiga svar senare, men vill tacka för alla kloka tankar redan nu.

Boktips; "Hjärnkoll på vikten".

Och/eller googla på Bitten Jonsson!

Jag tycker du ska försöka hitta andra glädjeämnen i livet än mat.
Hitta annat som piggar upp
som stressar ned
som gör dig lugn
som gör dig på språng

Och det klassiska: Börja äta med fel hand, då måste huvudet tänka på varje tugga, annars sker mycket av dålig vana, och när vi måste tänka, då minskar intaget drastiskt.

Dietist o sök samtal via vårdcentralen med psykolog om mående. Allt hör ihop o stt bara fokusera på maten håller inte. Jag tror du behöver zooma ut o tala om tankar o känslor o förhållningssätt. Man kan hantera känslor på andra sätt än med mat men det kan behövas hjälp för att hitta d vägarna. Var rädd om dig själv o sluta kräva av dig själv att du måste greja det ensam

Hej TS, har bara läst din trådstart så jag ber om ursäkt om nån redan skrivit detta. Jag tror du äter för lite... Lägg till mer protein och långsamma kolhydrater ( t ex gör en sallad med matvete, laxfile/kyckling och en god sås). Ät dig ordentligt mätt på vettig mat så kanske det inte finns plats för "skräp". Försök också planera in dagen alla mål i förväg, det är en stor nyckel till att lyckas. Ta sedan en dag i taget. Åt du choklad idag, äh skit samma, på't igen nästa dag bara :) /Från en som ska försöka leva efter sina egna goda råd

Här framför skärmen sitter en tjej i 30-årsåldern och känner igen mig såå mycket i det du skriver. Som ung var jag alltid bäst i klassen på all slags idrott, och fram till vuxen ålder höll jag mig slank. Tills jag träffade en kille vars största nöje i livet var att äta och så hamnade jag själv i träsket. Vikten ökade och fortsatte öka fram tills för ca 2,5 år sedan.

Som mest har jag vägt 152 kg. Läkarna sa till mig att jag skulle operera mig eller dö, och jag, som alltid varit motvillig till gastric bypass blev skitskraj och gick med på det. Men dietisten gav mig inte klartecken för operation, enligt henne hade jag någon ätstörning. Jag blev så förbannad på detta och tänkte "fan jag ska visa dem", och det gjorde jag.

Gick ner 20 kg på fyra månader enbart genom att lämna bort det goda. Någon enstaka gång kunde jag unna mig men det var inte ofta. Efter detta, när ilskan lagt sig, så behövde jag börja följa med mina matvanor på ett mer konstruktivt sätt. Tog hjälp av kaloriräknare på nätet och fyllde i precis allt jag åt. Vägde mig och skrev in siffrorna och njöt av att se grafen gå neråt.

När jag vägde 115 kg tog det stopp för ungefär ett år. Gick inte upp men ansträngde mig heller inte för att gå ner. Nu i oktober tänkte jag det var dags igen och körde pulverdiet för att få en snabbstart. Efter detta tipsade en vän mig om LCHF och jag bestämde mig för att prova. Nu, 2.5 månader senare, har jag gått ner 15 kg med LCHF och det går neråt varje dag. Väger nu 95 kg. Har totalt tappat 57 kg alltså.

Jag berättar detta för att jag vill utmana dig att testa LCHF. Ge det 2-3 veckor. Varför? Därför att du är sockerberoende. Precis som jag. Jag anser mig själv inte gå på diet nu med LCHF. Innan, när man käkade pulver osv var det enda man kunde tänka på allt man INTE fick äta. Jag har nu under 2.5 månaders tid inte saknat choklad eller bakverk en enda gång. Hur sjukt är inte det? Jag som var världens gottgris.

Sötsuget försvinner, du får äta (i princip) så mycket du bara vill. Känner inte att jag förlorat någonting. Det är bara fördelar. Piggare, starkare, inget sötsug, ingen ångest, kilona rasar. Detta är en livstil. Detta är mitt nya jag, och jag ångrar inte en sekund.

Vill bara önska dig all lycka till, har varit där och vill inte dit igen. Det går - jag är ett levande bevis för detta.

Och PS! Man kan visst vara attraktiv även om man är stor Utstrålar man självkänsla är man alltid vacker. Det fick jag höra även då jag vägde 152 kg och jag hade aldrig problem att få män

Läst era råd gång på gång. Tack snälla ni. Jag har tagit till mig mycket.

Läst era råd gång på gång. Tack snälla ni. Jag har tagit till mig mycket.

TS, jag känner igen mig i det du skriver. Jag är överviktig, väger 100+ (troligen närmre 120), och ätandet styr mitt liv enormt mycket. 
Under en lång tid har jag önskat att det skulle finnas ett slags viktcamp där man blir inackorderad för att sedan få träna, äta rätt osv så att man går ner i vikt. Jag behöver hjälp för att bryta mitt beteende och jag behöver komma hemifrån för att klara av det. Och jag har nu funnit det! :)

Därför vill jag tipsa dig om detta. Kanske det kan vara något som du känner skulle passa dig. Det är relativt nytt så många landsting har inte hört talas om det, men det är värt ett försök att få en remiss dit. Man kan även bekosta det själv men hur många har de pengarna? Jag sitter personligen och väntar på besked angående remiss.

Kolla in sidan www.viktcamp.se om du känner dig nyfiken på detta. 

Och vill du läsa mer om mig så har jag en blogg där jag skriver om mina problem med dels ätandet.
www.sorgmantel.wordpress.com

Ja men låt bara bli du kanske skulle göra en gasticby pass ? jag menar om du är så tjock som över 100kg så borde du ju få det. 

Många ser gastric bypass operation som någon slags universallösning. Men så är det inte. För många blir det såklart ett bra resultat av det, men för många så löser det inga problem alls. 

Förutom riskerna med själva operationen, så går många upp i vikt igen trots operationen, en del får psykiska problem och en del blir alkoholister (alkoholen blir en ersättning för det man inte kan äta)... osv. Och detta för att ingen egentligen tar tag i och hjälper personen med sitt egentliga problem. Överätandet.

När jag presenterade vikt camp för min läkare så såg hon glad ut. Hon ansåg att det var ett mycket bättre alternativ än gastric bypass i de fall där det inte är akut med en viktnedgång då såklart. Hon menade att det är bättre att få hjälp med träning, kost, beteende, osv.

Tyvärr bestämmer inte hon om jag får en remiss, men jag hoppas att de som beslutar i ärendet tycker som hon, för en operation är inget alternativ för mig.

Nej, en operation är inte aktuell för min del. Jag måste fixa detta själv. Men jag vet bara inte hur. Det är inte nåt fel på mitt förstånd, jag vet så väl hur man ska äta, men det spårar ur snabbt.

Det har ju aldrig rört sig om kopiösa mängder, här i tråden läser vi ju att även smala kan trycka i sig två Snickers på vägen hem från jobbet. Men jag gör det för ofta och absolut jag är stressad och oroad. Så det är väl en tröst på något sätt.

Nej, en operation är inte aktuell för min del. Jag måste fixa detta själv. Men jag vet bara inte hur. Det är inte nåt fel på mitt förstånd, jag vet så väl hur man ska äta, men det spårar ur snabbt.

Det har ju aldrig rört sig om kopiösa mängder, här i tråden läser vi ju att även smala kan trycka i sig två Snickers på vägen hem från jobbet. Men jag gör det för ofta och absolut jag är stressad och oroad. Så det är väl en tröst på något sätt.

Ett tips är att försöka få remiss till överviktsenheten.

De arbetar med den svåra biten varför vi äter och vilka beteenden som är kopplat till maten. Mycket KBT och ingen skuldbeläggning. Dvs de förstår mekanismerna bakom överätandet och tycker inte du är lat, har dålig självbehärskning etc.

Börja med beteende medicin och få sedan en remiss och gör en gastricby pass