Jag offrar mitt liv, sockret och maten går först och det känns skit.

Så försvann allt! Men dy har nog rätt, och en person som har ätit mängder kanske inte känner sig mätta någonsin.

Ja det var rätt revolutionerande för mig att inse att jag inte behövde äta så fort magen var lite hungrig.

Jag ger upp FL idag! Suck! Det jag ville säga var att man kanske behöver väga sina portioner till en början för att förstå hur en normal portion ser ut, äta efter schema. Men TS verkar ju inte ha problem med mängden MAT. Utan gotte i detta fall. Och som hon säger så äter hon när hon är stressad, det är väl ett beteende som byggts fram genom att det faktiskt hjälper, för stunden. Att strypa godis helt är nog en dum ide iaf för det kan sluta med att man trycker i sig mängder.

Alltid ätit fel, men förr kunde jag göra det till viss del eftersom jag alltid tränade mycket. Men har alltid varit den runda. Minns när jag fick börja cykla till kiosken som barn, då var det ostkrokar och glass som hägrade. Nu är det choklad och all annan skit. I alldeles för stora mängder.

Varför är det inte bara att bestämma sig - nu räcker det???

Jag badar inte med mina barn. Jag har ingen partner, jag är alldeles för stor för att vara attraktiv. Jag går inte i linnen eller shorts. Jag hatar flygplan för det är trångt för bältet. Jag joggar inte längre, knappt jag promenerar. Jag väger långt över 100 kilo. Jag lever, men jag vill också åka slalom, spela tennis och vara aktiv med mina barn. Jag som varit sån duktig idrottare skulle kunna vara ledare inom flera idrotter. Men jag sitter och tittar på istället.

Varför slutar man inte att äta. Varje natt grubblar jag och bestämmer mig för att det får vara nog. Och varje kväll har jag misslyckats... .-( Ibland funkar det 5-10 dagar, men sen händer något och när jag väl "slarvat" så fortsätter jag.

Vanans makt. Du har ätit för mycket så länge att alternativet inte känns riktigt rimligt.

För mig kom förändringen (efter år av små halvhjärtade försök som du) när jag var på läkarkontroll och läkaren frågade hur det kändes att aldrig få möjlighet att träffa sina barnbarn. Inte anklagande, inte det finns en risk, eller du borde. Bara frågade hur det kändes, nästan nyfiket.

För mig var det vändningen. Jag vägde så mycket och hade så dåliga värden så att jag rent statistiskt knappast skulle bli äldre än 65, vilket, precis som läkaren sa, innebar att jag nog aldrig skulle få träffa dem. Åtminstone inte se dem växa upp.

Jag hade som du åkt mycket skidor och älskar att resa. Just denna vår hade företaget bjudit alla på en resa till Åre. Jag som hade bott i Åre och har åkt oerhört mycket skidor, jag orkade två svängar, sedan fick jag vila.

Jag insåg att jag faktiskt inte hade kontroll över mitt liv och att maten hade tagit över allt. Inte så att jag hetsåt, men jag åt alltid för mycket och för många gånger. Jag vägde 150kg och bestämde mig bara. Nästa år skall jag springa göteborgsvarvet. Det är ju 50 000 andra som gör det, då skall jag också klara det. Jag hade ett år på mig.

Dagen efter handlade jag skor och träningskläder och gav mig ut. Jag skulle springa rundan i skogen på 2,5km. Jag orkade några få steg, sedan började jag gå. Jag fick sitta på bänkarna och vila, fick vila efter att ha gått uppför varenda backe, kände mig helt förnedrad.

Berättade för alla som var viktiga för mig att den här gången gäller det. Jag kommer att stå på startlinjen på varvet nästa år och jag kommer att springa hela vägen. Skickade mail och ringde, berättade att jag skulle göra det själv och bad om stöd när det gällde mat, inget trugande. Föräldrar, bröder, kollegor, kompisar, chefer, alla.

Jag sa det så självsäkert att jag inte skulle kunnat med att inte genomföra det. Om någon tvekade så log jag bara och sa: du skall få se. Vi kan slå vad. Tusen? Två tusen? Det var inte någon som slog vad med mig.

Jag berättade för alla att jag skulle träna tisdag, torsdag, söndag. Att jag ville att de skulle fråga mig när vi träffades, att de skulle vara elaka om jag misslyckats. Att insatsen skulle vara så stor att det inte gick att misslyckas. Att behöva berätta för de tio i världen jag ser upp till mest att jag misslyckats kändes inte ok.

Så, jag tränade och tränade. Käkade pulver istället för mat och gick ner nästan 30kg på kuppen. Det svåra var att komma igång efter första förkylningen och klara att fortsätta träningen under senhöst och vinter. Jag anmälde mig till att springa med Friskis & Svettis varvträning: 7km i januari, sedan ökande en km varje vecka. Vid det laget hade jag sprungit 9 km, så efter två veckor var det rekord varje vecka.

Jag klarade det. Jag sprang runt, hade inget viktmål, bara att jag behövde gå ner för att komma runt, sedan försvann som sagt en massa kilon på kuppen. Under sommaren efter tappade jag det, gick upp tio kilo, slutade träna. Anmälde mig sedan till nästa år, satte igång osv.

Nu, tio år senare väger jag strax över 100. Jag pendlar mellan 100 och 110 och skulle vilja ta mig ner till 90. Mina knän är slut, men cykling och spinning funkar. Jag är spinning- och cykelinstruktör eftersom jag vet att jag egentligen är lat. Om jag är instruktör måste jag träna och kunna hålla mina egna pass.

Så: hitta din motivation och se till att skapa nya vanor. Berätta för alla runtomkring hur din plan ser ut och se till att hålla planen oavsett regn, hagel eller snöstorm. Hade det varit idag hade jag börjat på iTrim tror jag, eller sett till att skaffa en grupp med andra i samma situation som var lika motiverade. Jag hade betalat mer pengar än jag haft råd med och gått in för att vinna.

(Hade jag råddat ett gym hade jag haft en sådan gruppaktivitet med 10-20 personer som kostade några hundra i månaden, man var tvungen att binda sig för ett år. Den som vann fick tillbaka lika dubbla kostnaden, tvåan fick tillbaka sin egen kostnad. Vikt och antalet träningspass under perioden hade gett poäng. Det finns inget som peppar så som när man får göra detta i grupp. Ensam är bra, men grupp är bättre. Komplett med underklädesbild innan och efter i studio, med tränings- och kostupplägg... Det där skall jag göra när jag blir stor - och då menar jag inte fysiskt, det har jag varit...)