• Anonym (Arg)

    Jag offrar mitt liv, sockret och maten går först och det känns skit.

    Alltid ätit fel, men förr kunde jag göra det till viss del eftersom jag alltid tränade mycket. Men har alltid varit den runda. Minns när jag fick börja cykla till kiosken som barn, då var det ostkrokar och glass som hägrade. Nu är det choklad och all annan skit. I alldeles för stora mängder.

    Varför är det inte bara att bestämma sig - nu räcker det???

    Jag badar inte med mina barn. Jag har ingen partner, jag är alldeles för stor för att vara attraktiv. Jag går inte i linnen eller shorts. Jag hatar flygplan för det är trångt för bältet. Jag joggar inte längre, knappt jag promenerar. Jag väger långt över 100 kilo. Jag lever, men jag vill också åka slalom, spela tennis och vara aktiv med mina barn. Jag som varit sån duktig idrottare skulle kunna vara ledare inom flera idrotter. Men jag sitter och tittar på istället.

    Varför slutar man inte att äta. Varje natt grubblar jag och bestämmer mig för att det får vara nog. Och varje kväll har jag misslyckats... .-( Ibland funkar det 5-10 dagar, men sen händer något och när jag väl "slarvat" så fortsätter jag.

  • Svar på tråden Jag offrar mitt liv, sockret och maten går först och det känns skit.
  • Anonym (Arg)
    Anonym () skrev 2014-01-21 16:38:15 följande:
    Om du veckohandlar då? Handla det du ska äta under en vecka, ingenting onyttigt. Tillåt inga småbesök i affären däremellan.
    En poäng där till dig. Taget! Lovar köra det ett tag och se! .-)
  • P30

    Vanans makt. Du har ätit för mycket så länge att alternativet inte känns riktigt rimligt.

    För mig kom förändringen (efter år av små halvhjärtade försök som du) när jag var på läkarkontroll och läkaren frågade hur det kändes att aldrig få möjlighet att träffa sina barnbarn. Inte anklagande, inte det finns en risk, eller du borde. Bara frågade hur det kändes, nästan nyfiket.

    För mig var det vändningen. Jag vägde så mycket och hade så dåliga värden så att jag rent statistiskt knappast skulle bli äldre än 65, vilket, precis som läkaren sa, innebar att jag nog aldrig skulle få träffa dem. Åtminstone inte se dem växa upp.

    Jag hade som du åkt mycket skidor och älskar att resa. Just denna vår hade företaget bjudit alla på en resa till Åre. Jag som hade bott i Åre och har åkt oerhört mycket skidor, jag orkade två svängar, sedan fick jag vila.

    Jag insåg att jag faktiskt inte hade kontroll över mitt liv och att maten hade tagit över allt. Inte så att jag hetsåt, men jag åt alltid för mycket och för många gånger. Jag vägde 150kg och bestämde mig bara. Nästa år skall jag springa göteborgsvarvet. Det är ju 50 000 andra som gör det, då skall jag också klara det. Jag hade ett år på mig.

    Dagen efter handlade jag skor och träningskläder och gav mig ut. Jag skulle springa rundan i skogen på 2,5km. Jag orkade några få steg, sedan började jag gå. Jag fick sitta på bänkarna och vila, fick vila efter att ha gått uppför varenda backe, kände mig helt förnedrad.

    Berättade för alla som var viktiga för mig att den här gången gäller det. Jag kommer att stå på startlinjen på varvet nästa år och jag kommer att springa hela vägen. Skickade mail och ringde, berättade att jag skulle göra det själv och bad om stöd när det gällde mat, inget trugande. Föräldrar, bröder, kollegor, kompisar, chefer, alla.

    Jag sa det så självsäkert att jag inte skulle kunnat med att inte genomföra det. Om någon tvekade så log jag bara och sa: du skall få se. Vi kan slå vad. Tusen? Två tusen? Det var inte någon som slog vad med mig.

    Jag berättade för alla att jag skulle träna tisdag, torsdag, söndag. Att jag ville att de skulle fråga mig när vi träffades, att de skulle vara elaka om jag misslyckats. Att insatsen skulle vara så stor att det inte gick att misslyckas. Att behöva berätta för de tio i världen jag ser upp till mest att jag misslyckats kändes inte ok.

    Så, jag tränade och tränade. Käkade pulver istället för mat och gick ner nästan 30kg på kuppen. Det svåra var att komma igång efter första förkylningen och klara att fortsätta träningen under senhöst och vinter. Jag anmälde mig till att springa med Friskis & Svettis varvträning: 7km i januari, sedan ökande en km varje vecka. Vid det laget hade jag sprungit 9 km, så efter två veckor var det rekord varje vecka.

    Jag klarade det. Jag sprang runt, hade inget viktmål, bara att jag behövde gå ner för att komma runt, sedan försvann som sagt en massa kilon på kuppen. Under sommaren efter tappade jag det, gick upp tio kilo, slutade träna. Anmälde mig sedan till nästa år, satte igång osv.

    Nu, tio år senare väger jag strax över 100. Jag pendlar mellan 100 och 110 och skulle vilja ta mig ner till 90. Mina knän är slut, men cykling och spinning funkar. Jag är spinning- och cykelinstruktör eftersom jag vet att jag egentligen är lat. Om jag är instruktör måste jag träna och kunna hålla mina egna pass.

    Så: hitta din motivation och se till att skapa nya vanor. Berätta för alla runtomkring hur din plan ser ut och se till att hålla planen oavsett regn, hagel eller snöstorm. Hade det varit idag hade jag börjat på iTrim tror jag, eller sett till att skaffa en grupp med andra i samma situation som var lika motiverade. Jag hade betalat mer pengar än jag haft råd med och gått in för att vinna.

    (Hade jag råddat ett gym hade jag haft en sådan gruppaktivitet med 10-20 personer som kostade några hundra i månaden, man var tvungen att binda sig för ett år. Den som vann fick tillbaka lika dubbla kostnaden, tvåan fick tillbaka sin egen kostnad. Vikt och antalet träningspass under perioden hade gett poäng. Det finns inget som peppar så som när man får göra detta i grupp. Ensam är bra, men grupp är bättre. Komplett med underklädesbild innan och efter i studio, med tränings- och kostupplägg... Det där skall jag göra när jag blir stor - och då menar jag inte fysiskt, det har jag varit...)


    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • Anonym (Också)

    Jag vet precis hur det är. förutom övervikten, för jag är normalviktig. Men igår till exempel åt jag två snickers och en påse gott och blandat på tåget på väg hem från jobbet. Kändes inte alls bra, jag mådde väldigt illa och mannen undrade varför jag tog så lite middag... Sådant händer ofta. Jag äter för mycket helt enkelt, har inte den där spärren andra verkar ha att Nej, nu räcker det. Känner ofta att jag är en mycket fet människa i en smal människas kropp. Har ingen ork och kan knappt gå uppför en trappa utan att andas som en blåsbälg.

    Har inga tips att ge, bara sympati.

  • P30

    Ni hade hunnit skriva lite under tiden jag skrev mitt mastodontinlägg! :)

    Några kommentarer:
    1. Se till att aldrig ha kontanter. Aldrig, det är väl de som blir wienerbröd?
    2. Ändra din väg hem så att du inte passerar där du brukar handla dåliga saker.
    3. Skaffa matkasse.
    4. Veckohandla.
    5. Töm köket på allt som du vet kan slinka ner.
    6. Byt ut mjölken mot vatten. Hoppas att det åtminstone är lättmjölk, men sluta att dricka kalorier helt. Vatten till allt.
    7. Skippa smörgåsarna och byt ut mot kokta ägg.
    8. Skippa helt: bröd, ris, pasta och mjöl.
    9. Undvik färdigmat.
    10. Ät dig aldrig stoppmätt. Aldrig.
    11. Ställ aldrig fram kastruller på matbordet och släng resterna eller lägg i matlåda direkt.
    12. Sluta helt med att dricka läsk, såväl sötad som konstsockrad. Du behöver bryta ditt sötberoende. Utan snabba kolhydrater ovan och utan dryck med sötningsmedel tar det en vecka tufft jobb och en vecka med sporadiskt sötsug, sedan är du fri. Upplev hur omgivningen har det när det dukas fram kaka och det inte ens är svårt att säga nej, att det känns helt ointressant. Jag lovar, du kan få det också.


    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • Anonym (hjälp)

    Du har fått några jättebra råd i tråden redan.

    Min tanke när jag läser din trådstart är: Du är beroende och som vilket som helst beroende så behöver man hjälp för att bryta det. Så  - be om hjälp. Det kan vara via läkare, via personlig tränare/kostrådgivare, dietist eller något liknande. Jag tror inte du kan bryta detta helt själv, eller - jo - såklart kan man. Men att få hjälp skulle betyda mycket!

    Och du kommer att klara det. Allt man vill,kan man =) (på lite olika sätt, men fram till målet kan man komma)


    Lycka till!

  • NenneLo

    En misstag folk gör när man vill gå ner i vikt är att de äter FÖR LITE. Ät mellanmål! Var aldrig hungrig! Tror de första veckorna utan socker är värst. Faktiskt kan du ju ha en dag i veckan då du får äta godis, utan dåligt samvete.


    2011-09-13 Loke <3 I väntan på lillebror BF 2014-03-11 <3
  • P30
    NenneLo skrev 2014-01-21 17:19:14 följande:
    En misstag folk gör när man vill gå ner i vikt är att de äter FÖR LITE. Ät mellanmål! Var aldrig hungrig! Tror de första veckorna utan socker är värst. Faktiskt kan du ju ha en dag i veckan då du får äta godis, utan dåligt samvete.
    Jag tycker inte man kan säga så generellt, ju mindre man äter desto mer minskar din vikt. Om man har problem som liknar dessa - att det är okontrollerat och impulsivt låter det rimligt att börja så i alla fall.

    Och att berätta för en knarkare att du får ta en fix en gång i veckan? Njae. På sikt, om 20 kilo eller så kanske. Inte första veckorna i alla fall, då handlar det om att skapa nya vanor och få snabba och roliga resultat.
    Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid fått.
  • SpanskaFlugan
    NenneLo skrev 2014-01-21 17:19:14 följande:
    En misstag folk gör när man vill gå ner i vikt är att de äter FÖR LITE. Ät mellanmål! Var aldrig hungrig! Tror de första veckorna utan socker är värst. Faktiskt kan du ju ha en dag i veckan då du får äta godis, utan dåligt samvete.
    2011-09-13 Loke <3 I väntan på lillebror BF 2014-03-11 <3

    Det där tror jag är högst individuellt. Särskilt om man har vant kroppen vid stora portioner måste man vara hungrig för att kunna ställa om och gå ner i vikt. Ingen lider skada av att vara lite hungrig i en timme eller två. Många överviktiga jag själv inräknad, är nästintill rädda för att vara hungriga. Man äter något så fort man känner minsta lilla hunger och då kommer man otvivelaktigt gå upp i vikt pga ett överintag av kalorier. Jag gick ner i vikt först när jag insåg att jag kan vara hungrig några timmar och det för inget. Kroppen vänjer sig vid det och vet att maten kommer tre gånger om dagen.
  • NenneLo
    SpanskaFlugan skrev 2014-01-21 17:25:39 följande:
    Det där tror jag är högst individuellt. Särskilt om man har vant kroppen vid stora portioner måste man vara hungrig för att kunna ställa om och gå ner i vikt. Ingen lider skada av att vara lite hungrig i en timme eller två. Många överviktiga jag själv inräknad, är nästintill rädda för att vara hungriga. Man äter något så fort man känner minsta lilla hunger och då kommer man otvivelaktigt gå upp i vikt pga ett överintag av kalorier. Jag gick ner i vikt först när jag insåg att jag kan vara hungrig några timmar och det för inget. Kroppen vänjer sig vid det och vet att maten kommer tre gånger om dagen.

    Iofs har du kanske rätt, är man van vid mängder kanske man inte blir mätt på vad en "vanlig" person äter?
    2011-09-13 Loke <3 I väntan på lillebror BF 2014-03-11 <3
  • NenneLo

    Så försvann allt! Men dy har nog rätt, och en person som har ätit mängder kanske inte känner sig mätta någonsin.


    2011-09-13 Loke <3 I väntan på lillebror BF 2014-03-11 <3
Svar på tråden Jag offrar mitt liv, sockret och maten går först och det känns skit.