Jag offrar mitt liv, sockret och maten går först och det känns skit.
Alltid ätit fel, men förr kunde jag göra det till viss del eftersom jag alltid tränade mycket. Men har alltid varit den runda. Minns när jag fick börja cykla till kiosken som barn, då var det ostkrokar och glass som hägrade. Nu är det choklad och all annan skit. I alldeles för stora mängder.
Varför är det inte bara att bestämma sig - nu räcker det???
Jag badar inte med mina barn. Jag har ingen partner, jag är alldeles för stor för att vara attraktiv. Jag går inte i linnen eller shorts. Jag hatar flygplan för det är trångt för bältet. Jag joggar inte längre, knappt jag promenerar. Jag väger långt över 100 kilo. Jag lever, men jag vill också åka slalom, spela tennis och vara aktiv med mina barn. Jag som varit sån duktig idrottare skulle kunna vara ledare inom flera idrotter. Men jag sitter och tittar på istället.
Varför slutar man inte att äta. Varje natt grubblar jag och bestämmer mig för att det får vara nog. Och varje kväll har jag misslyckats... .-( Ibland funkar det 5-10 dagar, men sen händer något och när jag väl "slarvat" så fortsätter jag.