Över ett år senare och fortfarande inget plus. Någon mer?

Jag förstår verkligen dina tankar och känslor, har varit där själv tills nyligen. Det tog oss 2 år och en IVF för att få ett +.

Ni har rätt till utredning efter ett år, om ni inte är väldigt unga, då kan man få vänta till två år på vissa ställen. Mitt råd är att inte vänta med utredningen, det tar oftast ett tag innan hela utredning är klar och alla moment är klara. Under tiden kanske ni ändå lyckas bli gravida Lycka till!

Jag är 26 år och mannen 27 år så för unga är vi nog inte. :)
Det tar bara emot så mycket att lyfta på telefonen och då behöva erkänna för oss själva att vi har "misslyckats". Jag vet knappt vem jag ska ringa eller vad jag ska säga. Men du har helt rätt i att vi måste ta tag i det. Jag ska nog försöka få tag på någon under nästa vecka och sen får vi väl se hur det hela slutar...

Grattis till ert +!!

Visst är det så, man vill inte erkänna att man kanske behöver hjälp för att bli gravid, som ska vara såå naturligt som "alla" ska klara. Men sedan när man väl är igång med utredning känns det bättre tyckte jag. ring kvinnokliniken eller din gyn så lotsar de dig vidare annars, olika vart man gör utredningen i olika städer kanske.

Tack.

Det är bättre att utredas och få veta eventuella fel och få hjälp än att kanske fortsätta förgäves hemma i flera år och sen inse att nej,det gick inte/kommer aldrig gå på egen hand.

Ring gynkliniken och fråga om ni kan komma,vissa landsting har tvåårsgräns,men då kan ni alltid gå privat.

Det finns mycket hjälp och många vägra till barn så det kommer lösa sig!

Har du kollat din ägglossning med teststickor det gjorde jag när vi skulle få till tredje barnet och min ägglossning skedde senare än vad jag trott så tror vi bommade några månader på det.
annars är det så olika från gång till gång vi försökte 1,5 år innan vårt första plus som blev ett MA i v.16 sen 9 månader till plusset som blev en dottern andra barnet kom till på tredje försöket 3:e barnet på 5:e och sent första försöket som blev ett utomkveds och jag blev av med en äggledare sen var jag nära att ge upp det tog 2 år innan vi plussade igen nu är jag i v.22.

Vi var också rätt så unga när vi började försöka runt 21 år så när man började frågade efter hjälp tyckte jag det var svårt att få någon som tog en på allvar, var 23 när första kom. innan jag blev med första åt vi båda två homopat medicn i tre månader för att det skulle vara balans i kroppen och då funkade det det snabbt.
Har en kompis vid samma tidpunkt som också hade svårt för att bli gravid så jag tipsade henne om min homopat och sen vart hon också gravid kort därefter

Same here, jag och sambon har ett barn som blir 6 år i år, han blev till utan planering och jag gick på p-piller, vi har nu försökt med syskon i över 4 år, i höstas bestämde vi oss för att gå på utredning, det tog verkligen emot, då vi inte trodde det skulle vara något fel på oss, mej var det heller inget fel på men sambon fick veta att han har en njursjukdom som är ärftlig, hans syster och pappa har samma, vilket gjort att han har högt bt, vilket i sin tur har gjort spermierna väldigt dåliga, vi väntar svar på andra provet han gjort men det första visade att han hade 7% rörliga av 33 milj:( normala ligger på 40%, så nu förstår vi varför det inte tatt sig, men det är jobbigt, för hans sjukdom blir inte bättre samt att vi verkligen vill ha ett syskon snart...

Det är inte ett misslyckande att inte lyckas få barn utan helt naturligt liksom andra sjukdomar och funktionsnedsättningar. Idag tycker jag dessutom att folk pratar öppet om det på ett helt annat sätt än för 10 år sedan när vi satte igång då det fortfarande var lite hyschhysch. Och det finns jättemycket hjälp att få.

Tycker inte du ska vänta en dag med att kontakta en gynekolog för att göra en utredning och ta inte en massa goja från den eller andra om att du ska slappna av eller äta vitaminer, kräv en utredning. Det bör du har rätt till när det gått ett år. Har ni tur hittar de en lösning fort och ni kanske får barn snabbare än ni tror. Eller så är ni ett av dessa par som det tar längre tid för och blir gravida i väntan på utredningen.

Tyvärr är du inte ensam. Vi har försökt sen sept-12. Jag vet dock vad felet är. Min kropp behöver hjälp med att få ägglossning och det får jag nu.
Men visst trodde man inte att hela 2013 skulle gå utan ett plus...

Det dröjde väldigt länge innan vi blev gravida. Slutade med piller, vi kanske inte direkt "låg på" varje månad, men efter 1,5 år hade inget hänt så då blev det utredning. Inget konstigt upptäcktes utan vi var ofrivilligt barnlösa. Fick rådet att gå ner i vikt, men det är ju inte så lätt. Sedan trodde jag att så länge jag inte gått ner i vikt var jag inte välkommen tillbaka till kvinnohälsan. Ännu ett år gick. På inrådan från en jobbarkompis kontaktade jag kk igen. Det hade tydligen inte varit någon tidsbestämning på återkontakt, utan det var upp till mig själv...nu bestämdes att jag skulle genomgå en laproskopi. Titthålsoperation för att fastställa äggledarnas passage. Detta gjordes på våren. Samma höst, och en mindre viktnedgång senare, var jag gravid. Fick missfall i v7. Kändes ändå bra, för vi lyckades ju faktiskt bli gravida.Hann inte få någon mens, blev åter gravid. Fick missfall igen, denna gång i v9. Fick rådet att låta kroppen ha minst en mens innan vi försökte igen. Nästan ett år efter laproskopin var jag gravid igen, och livrädd. Men den höll sig kvar. Vi fick en pojke nästan fem år efter jag slutade äta piller. Mitt råd är, sök hjälp, för vården går liksom inte och ringer upp de som inte får barn, utan hjälpen man har rätt till får man själv TA för att få. När vår son var ett halvår blev jag gravid igen, men det blev också mf. Men nu har vi en lillebror också, så jag har fem graviditeterna bakom mig. Jag har ett litet tips, somfunkat på mig. Alla de gånger jag blivit gravid har jag alltid fått orgasm, samtidigt, eller efter sambon. När man håller på att försöker så kanske man inte bryr sig om det alla gånger. Detta är helt ovetenskapligt, men man förlorar ju inget på att få orgasm, eller hur? Skriver på IPad därför är det inga stycken. Lycka till, och ring till din kvinnoklinik redan imorgon!

Jag och min man hade också svårt att få barn. Vi bestämde oss för ivf och nu ett år senare har vår efterlängtade son kommit! Jag tycker absolut att ni ska på utredning. Nuförtiden finns så mycket hjälp man kan få, det är inte ett misslyckande att be om hjälp.

Känner så väl igen de där känslorna.

Det tog oss 3,5 år att få ett plus, och då var det precis som du skriver efter att vi i många år varit så noga med att skydda oss och väntat till vi fått ordnat liv och så (ett val jag iofs inte ångrar).

Som alla andra skriver - be om en utredning! Om de inte hittar någonting alls så skickar de antagligen hem er och ber er försöka ett år till innan ni får behandling, och då kan ni börja titta på alla alternativa metoder som finns (typ dieter, kosttillskott, akupunktur och allt sådant), men begär en utredning först.

När vi var på vår utredning hade jag varit där bara ett halvår innan och fått besked att allt såg jättebra ut hos mig. Under utredningen visade det sig dock ganska snabbt att jag hade endometrioscystor på båda äggledarna (och de hade synts ett halvår tidigare, men gyn hade bara ignorerat dem för hon ville inte oroa mig). Det gick med andra ord väldigt fort från att ha varit kärnfrisk och trott att mensvärk bara var något man fick leva med till att inse att jag hade en obotlig sjukdom som gjorde det svårt att få barn. Inte alls det besked jag var beredd på, men jag är otroligt glad att vi inte väntade ännu längre innan vi sökte hjälp.

Vill också ge dig rådet att inte tänka på det som ett misslyckande utan som en eventuell sjukdom. Din kropp är inte din fiende och den vill också bli gravid, men är man sjuk eller något inte fungerar som det skall så är det bara så. Inte tänker du väl att det är ett misslyckande när någon har ont i ryggen, allergi eller t.ex. lockigt hår? Det är bara sådant vi föds med. Vi är alla födda olika, men ju mer vi vet om oss själva, ju mer kan vi hjälpa kroppen att bli så frisk som möjligt!

har du tagit p-piller/minipiller?

Jag har cerazette och fick höra av barnmorskan innan jag började med dem att det kan ta upp till ett år innan mensen ens är regelbunden, så det finns nog hopp för dig ts =).

Är isamma situation som du förutom att jag fick en missed abortion i december. Mitt råd till dig: kolla upp din sköldkörtel. För en fullgod fertilitet ska du ha ett tsh på 2 lr lägre. Själv visade det sig att jag låg på 5 vilket innebar en lägre fertilitet samt en ökad risk för mf/ma. Nu fick jag ma tidigt så omöjligt att säga om det berodde på det men man blir ju nojjig. Har precis ordnat remiss till gyn så hoppas på medicin inom kort o att jag blir gravid snabbare än sist då det tog 1, 5 år... Lycka till!

Ni är inte ensammna. Vi har försökt 1 år nu och väntar på utredning ska börja om några veckor. Hade aldrig trott vi skulle sitta här 1 år senare och ingenting.... andra som började samtidigt har nu dem flesta stora fina magar. Känns inte rättvist. Får börja inse att det nog inte kommer bli ett 2014 barn.

Dom tankarna hade jag också, "vafan vad det för mening att skydda sig ens? käka piller i onödan", jag slutade för lite mer än 6 år sen, när vi bestämde oss för att börja verkstaden.

Först nu 6 år senare så har vi en levande graviditet, beräknade i Juni. IVF misslyckades, FET misslyckades. Vi tänkte börja söka vård utomlands, i typ Finland, och tänkte att innan dess så ska jag sluta med socker helt, dra ner på kolhydrater, började jogga typ 3-4 gånger i veckan. 3 månader senare så blev jag gravid. Alltså va?

Jag har hypotyreos, fick reda på det efter första missfallet.

Ring för att boka tid att börja med utredning helst så fort som möjligt, jag vet att det tar emot.. jag ringde när jag var 22, det kändes helt fel.. "jag är uuuung, hur kan vi ha problem när vi båda är unga?" var tankarna. Men jodå, sånt händer tydligen. Men ju tidigare ni kommer igång, desto bättre

Dom kan ju hitta vad som helst, sköldkörtelproblem, problem med ordentlig ägglossning, ingen ägglossning, massor en hel djungel av diagnoser

jag blev inte gravid på 5 år.
jag tyckte det va jätte konstigt men vet NU att jag inte var redo, jag är gravid NU, det bästa som kunde hända just nu. stressa inte,se till att må bra, ha allt ordnat runt om kring dig, gör ett läkar besök, sen låt det hända, om det är meningen.