Min 3½-åring är rädd för en docka.

Just dockor är något många tycker är obehagligt. Det är bara så och inte så mycket att göra åt. Det vore väl skillnad om han var rädd för toaletter eller kylskåp eller bilar som man oftast behöver i sitt dagliga liv. En docka klarar man sig fint utan!

Sant. Det är bara det att hans sätt att reagera på ibland påminner mycket om mig själv och jag tror att min ångest hade kunnat hanteras bättre än den gjorde.

Vi var på Liseberg flera gånger per år innan dess och varje gång någon föreslog att vi skulle åka sagoslottet så fick jag ångest och i princip panik. Helt i onödan, vilket jag upptäckte när jag var 11 och vågade åka in där. Jag hade gått och varit rädd för någonting som inte fanns. Det handlade alltså inte om ett spökslott utan ett sagoslott och anledningen till att jag inte vågade åka in där tidigare än så var att jag trodde att Askungens styvmor var där inne. Inte en docka som skulle föreställa Askungens styvmor utan jag trodde att den riktiga onda styvmodern var där inne och det var henne jag var rädd för. Om någon då hjälpt mig genom att på något sätt visa mig att det inte var på riktigt och inte var hemskt eller farligt så hade jag inte behövt ha ångest vid varenda Lisebergsbesök innan dess.

Sedan kanske jag var ett extremfall. Men sonen är ju ändå min son, så risken finns väl att han ärvt mina ångesttendenser.

Ja, men var drar man gränsen? Om det varit något annat som han tyckt varit skrämmande med dockan, då? Om den varit mörkhyad? Flintskallig? Haft typ... stora läppar? Små fötter? Hade det bästa varit att lägga undan den dockan också?

Jag är också lite rädd för den där dockan. Lägg bort den. Säg att det bara är en docka, dockor är inte farliga, men om du är rädd för den så lägger vi bort den. Jag tycker nog att respekten för barnets känslor i detta fall är viktigare än den eventuella pedagogiska poängen.

Jag vet att det bara är en tidsfråga innan någon skriver i tråden att "Varför frågar du ens när du bara är missnöjd med svaren du får?" men... alltså, som sagt så har/hade jag själv mycket ångest och om det var barnversionen av mig som varit rädd för den här dockan och min mamma sagt att hon lagt undan den eller slängt den så hade jag ändå gått runt och haft ångest över möjligheten att råka hitta dockan långt inne i någon garderob eller så. Så även om dockan varit borta så hade rädslan fortfarande påverkat mig. Liksom tanken på sagoslottet gjorde varje gång det blev tal om att gå på Liseberg. Är det då inte bättre att låta barn konfrontera det läskiga (så länge det är något ofarligt) och visa att det inte är något att gå och oroa sig för istället för att gömma undan det och riskera att det dyker upp igen och skrämmer barnet? Eller skrämmer barnet bara genom vetskapen att det kanske någon gång kommer dyka upp.

Jag tror du tänker lite för mycket. Det är en docka, han är rädd, lägg undan dockan, problemet löst!

Att utsätta barn för saker dom är rädd för verkar ju inte vara en toppenmetod.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18064186.ab

Ja. Det var så jag gjorde för några månader sedan och även så jag gjort nu. För det var det som kändes rätt. Men startade tråden för att se vad andra tycker, för även om det kanske är vad som känns rätt nu för sonen (som är rädd) och mig (som vill skydda honom) så kanske det inte är vad som är bäst för honom i längden.

Fast hon var ju rädd redan innan, så vad säger att hon inte hade haft tomtefobi i vuxen ålder även ifall hon inte behövt sitta i hans knä?

Jag hade en fobi som barn och jag blev av med den först när jag vågade konfrontera den. Och det är en väldig lättnad att slippa gå runt och tyngas ner av fobi hela tiden.