Min 3½-åring är rädd för en docka.

Nej fy vad läskig! Lägg bort den på en gång! Varför i hela friden överväga att "inprincip tvinga på honom" dockan?! Inte skulle väl någon vilja möta något man är rädd för, speciellt inte ett barn!

Man skall inte vänja barn vid sånt som är ont. Det är något demoniskt uttryck över dockan men jag oroar mig mer för den som köpt dockan till barnet. Troligtvis har denne person också vant sig vid demonisk närvaro tex på arbetsplatsen. Skulle göra mig av med dockan helt och hållet, men ändå viktigare är att få bort de demoniska influenserna i livet hos den vuxne. Om du inte tror på jesus kan du få problem. Men "den som har sonen har liv", och du har ju sonen, men han kan tappa förtroende för dig om du inte beskyddar honom från dessa influenser

Usch vilken hemsk docka, lägg bort. Varför ska barnet "vänja" sig vid en docka? 

Fast majoriteten av alla barn är rädda för nått nångång och blir inte tvingade att utsättas för det utvecklar inte ångest. 

Om man inte har vapen(tex trons sköld), skall man väl inte ge sig in i striden. Choose your battles. Om man är rädd kan det vara bättre att stanna hemma. Dem av er som är fyllda av rädsla gå tillbaks till era hus, sade dem när det var dags för strid i gamla testamentet.(domarboken 7:3).

Det var när du var 11år som du vågade åka in i spökslottet och det var nog bra att ingen tvingade dig till det innan den tiden.

Just dockor är något många tycker är obehagligt. Det är bara så och inte så mycket att göra åt. Det vore väl skillnad om han var rädd för toaletter eller kylskåp eller bilar som man oftast behöver i sitt dagliga liv. En docka klarar man sig fint utan!

Jag är också lite rädd för den där dockan. Lägg bort den. Säg att det bara är en docka, dockor är inte farliga, men om du är rädd för den så lägger vi bort den. Jag tycker nog att respekten för barnets känslor i detta fall är viktigare än den eventuella pedagogiska poängen.

Att utsätta barn för saker dom är rädd för verkar ju inte vara en toppenmetod.
www.aftonbladet.se/nyheter/article18064186.ab

Jag tror du tänker lite för mycket. Det är en docka, han är rädd, lägg undan dockan, problemet löst!

Jag förstår vad du menar TS!

Jag är själv rädd för väldigt mycket med många rädslor och några fobier. Jag blev liksom du väldigt skyddad från allt jag tyckte var läskigt.

Min man däremot blev "härdad" som barn, ingen skyddade honom från ofarliga saker. Hans föräldrar har aldrig sett en poäng i att skydda någon från något som inte ens är farligt.. Min sambo har inga irrationella rädslor som jag har. Vi pratar ofta om huruvida det är bäst att överskydda barn mot allt eller helt enkelt inte skydda barn mot ofarliga saker, "härda" eller vad man kallar det.

För att bli av med rädslor är det ju känt att man måste konfrontera dom. Det är intressant att se hur jag och min man blivit så olika och haft så olika uppväxt.. Vi vet ännu inte hur vi tänker göra, men det blir nog mer åt hans håll så att säga.

Tja, jag har varit i samma situation och har ändå ingen som helst förståelse för att någon vill "härda" sitt barn.

Det förstår jag däremot, jag vill inte heller att mina barn ska leva med ångest.

Jag har också tampats med en hel del ångest, rädslor och tvång som barn/ung. En del har gått över med tiden, en del har jag lärt mig hantera och en del saker undviker jag helt enkelt.  

Sånt som jag fortfarande har svårt för är t.ex.  mörkwrt och skräckfilmer. Men mörkerrädslan har blivit bättre med åren, och inget jag måste utsätta mig för, medan skräckfilmer, spökhus och liknande undviker jag helt enkelt. Jag lever ett gott liv även utan att någonsin ha sett "Bride of Chucky" (ja, jag tycker också dockor är läskiga, men klarar iaf några "snälla" varianter döttrarna har). 

Men jag tror att hur känslig man är är medfött och en del av ens personlighet.  Vissa är mer orädda än andra. Och mina föräldrar satsade väl mera på att härda än att stötta, och det hjälpte inte, kan jag säga... det att jag fick gå ensam till och från utedasset i mörkret på somrarna i 17 år gjorde mig inte ett dugg mindre rädd för mörkret, jag blev bara bättre på att dölja det.

Det jag gärna vill ge mina barn är tryggheten att våga berätta när dom är rädda. Och att hitta sätt att hantera rädslan, så att den inte blir oproportionerlig, ett hinder i livet eller utvecklas till ångest.  För där tror jag att man kan hjälpa som förälder.  Och desto oroligare personlighet barnet har, desto mer hjälp behöver hen antagligen med att hantera sina rädslor.  

Vi har t.ex. tittat en del på Monsters Inc. För nånstans känner jag att rädslan går inte att göra nåt åt. Dörrar på glänt i mörkret är läskiga. Men kan man som barn kanske tänka att det är en grön boll som berättar skämt bakom dörren, så behöver det kanske inte vara så farligt... Sen finns det ju vissa rädslor jag nog skulle utsätta barnen för, men då handlar det om sånt som faktiskt är handikappande i vardagen. Och som sagt, kanske inte så mycket om rädslan i sig, utan hur mitt barn kan hantera rädslan och göra saker trots att hen är rädd. 

Men jag tror att det är viktigt att inte vifta bort barns rädslor, utan att respektera dem. Genom att vägra plocka bort dockan, så tycker jag att signalen är "det gör fel som är rädd". Vilket är ganska jobbigt, eftersom rädsla är en känsla, den ÄR, den är inte nåt man gör. Så det du säger åt din son är att göra nåt åt nåt han inte kan påverka. Vilket är väldigt jobbigt och ångestframkallande... Det jag tycker att ni kan göra istället, är att prata om hur ni ska hantera sonens rädsla. I detta fall tycker jag "vi plockar undan dockan så slipper du vara rädd", är helt ok. Skulle det vara att bada och duscha, så skulle det inte vara lika löttlöst. Men fortfarande, det är en skillnad mellan att säga "jag förstår att du inte gillar vatten, ska vi ta en blöt tvättlapp och torka av dig, eller vill du hålla duschen själv så att du kan vänja dig" (t.ex.) och att säga "äsch, sluta sjåpa dig, vatten är inget att vara rädd för, stå still medan jag tvättar ditt hår". 

Jag var själv livrädd för en tomtenisse-docka jag hade när jag var liten, minns jag nu efter att ha öppnat tråden. Var kanske inte riktigt så ung som ditt barn, tror jag var 6-7 år. Jag var övertygad om att den levde på natten och var livrädd för den, till slut gav jag bort den till en gammal kompis. Jag har ingen aning om varför, men jag tyckte att den såg elak ut. Har inte haft några "men" i efterhand mer än att vi skrattat åt det någon gång, jag skulle dock fortfarande inte vilja ha den i mitt hem, jag gillar den helt enkelt inte och mår/mådde jättebra utan den.

Hade mina föräldrar tvingat mig att ändå ha kvar den hade jag blivit ledsen, det känns som att det är viktigt att man är trygg i sitt eget hem/rum när man är liten och omge sig med saker man tycker om. Det är min personliga åsikt. Jag hoppas att ni hittar en lösning som passar ert barn.

Å vad mycket bättre den blev!  

(Allvarligt, den där står man ju ut med) 

Jag menade inte att kritisera dig, utan kanske mera ge perspektiv på just "barn ska härdas"-tanken, och stöd i att du tänker rätt som inte tvingar din son till nåt. 

Sen så var väl min poäng (lite sammanfattat) att vissa rädslor är irrationella, och växer inte bort, men så länge dom inte "stör" så gör det kanske inte så mycket. Att inte ha ett hem fullt med dockor och hoppa över skräckfilmerna är ju ganska små begränsningar i livet. Att vara irrationellt rädd för andra människor av olika anledningar, att inte våga vistas vanliga miljöer o.s.v. är däremot stora och besvärliga begränsningar, som är värda att jobba med.