Hej!
Ursäkta jag varit så dålig på att skriva, har haft fullt upp..
Jag känner igen det med dålig respons från föräldrar, jag berättade för min pappa när vi försökt 1,5 år och hans kommentar var typ att jag borde vänta tills jag arbetat 1år först.. Tänk om jag gjort som han tyckt, då hade vi inte ens börjat försöka ännu.. Berättade för min mamma vid ungefär samma tidpunkt och hon blev klart ledsen men sa bara att det löser sig. Sen frågade hon aldrig mer något om det, jag konfronterade henne om det för nån vecka sen och då sa hon att hon inte ville fråga för hon var rädd att göra mig ledsen. Tror hon inte jag är det ändå?! Och är det någon som ska fråga är det väl ens mamma! Sen har vi min sambos föräldrar som vet om det men vi har aldrig pratat om det, väldigt märklig situation.. Min svärmor är helt okänslig och berättar om bekantas gravida barn hit och dit..
Jag tycker absolut du ska försöka hitta någon att prata med igen, jag träffade en psykolog för några år sedan och han hjälpte mig jättemycket. Men jag har hört om många dåliga, så prova dig fram om det är möjligt!
Skönt att det är bättre med din man iaf! Jag hade också tankarna på om det var värt att leva barnlös med min sambo men tänkte det mest för hans skull, jag var ju säker på att det var något fel på mig. Men kom fram till att jag förtjänade honom även om jag inte kunde ge han ett barn ;)
Jag mår bra, lite tröttare än vanligt bara. I huvudet är det mest kaos, tycker inget är kul längre, vill inte jobba, orkar knappt med bröllopsplaneringen, mindre än 4 mån kvar och massor kvar att göra.. Vill bara lägga mig på soffan och se magen växa ;) Väntar på att få kallelse till första UL, hoppas hoppas den kommer snart, förhoppningsvis kan man oroa sig lite mindre när man sett ett liv därinne..
Kram på er!