Orka skrev 2014-02-11 20:37:34 följande:
Hejsan!
Calqyl, du undrade tidigare om någon av oss äter folsyra. Du sa själv att du slutat med det efter många försök. Själv äter jag folsyra regelbundet (inte varje dag men då och då). För mig känns det som en väldigt enkel sak att göra, och det finns ju trots allt en chans varje månad att jag kommer bli gravid. Och då vill jag ju ge mitt barn en bra start, tänker jag.
Av samma anledning dricker jag inte alkohol mellan ägglossning och mens. I början drack jag inte en droppe, men det var så jobbigt med frågvisa kollegor som trodde jag var gravid hela tiden, så då började jag "låtsasdricka". Det vill säga typ ett halvt glas vin.
För mig har det varit väldigt jobbigt med frågvisa människor. Som tur är har jag inte råkat ut för så många. För både mig och min man var det väldigt viktigt att inte berätta om våra barnplaner i början. Vi ville att det skulle bli en överraskning för våra respektive föräldrar. Men tiden gick och jag kände en allt större stress. Till slut övertygade jag min man om att vi borde berätta om våra svårigheter för föräldrarna. Det verkade dock inte som om någon av dem hade haft en tanke på att vi försöker... (kan det vara den vanliga missuppfattningen om att om folk inte har barn, ja då vill de nog inte ha några än).
Nu vet halva min släkt om att vi har svårigheter. Jag fick tillåtelse att berätta tillslut. Men på min mans sida är det endast föräldrarna som vet. Jag har också berättat för flera av mina vänner, bakom ryggen på min man. Jag höll på och spricka när han framhärdade i att vi skulle tiga. Jag höll på att gå sönder och enda utvägen var att anförtro mig åt någon jag litade på.
Ja egentligen är det en enkel sak att göra, det var mer min hjärna som hade konstiga ideer, du vet "jag blir ju ändå aldrig gravid". Nu äter jag mitt val kvinna, det är ju bra även om man inte försöker bli gravid :)
Precis efter vi bestämt att jag skulle sluta med p-piller berättade min bästa kompis för mig på en fest att hon försökt bli gravid några månader men inget hänt (hon blev gravid på första försöket med sitt första barn så 3-4 månader tyckte hon va en evighet) iaf så berättade såklart jag lite halvfull att vi skulle börja försöka också. Vi tyckte såklart det va jättekul att vi försökte samtidigt och tog förgivet att vi skulle vara mammalediga tillsammans. Häromveckan va vi på hennes sons ettårskalas..
Min äldsta syster fick reda på det när vi försökt i ca 7månader, hon hade tvillingar på 5 månader då som jag ofta hjälpte henne med eftersom jag precis var klar med studierna och var arbetslös. Hon visste att jag längtade efter barn men trodde att vi väntade på att jag skulle få jobb (vilket jag ofta sa). Så när hon lite på skämt sa "skit i att du inte har jobb" kunde jag inte hålla mig längre. Så skönt att kunna prata med någon om det (blev ju lite svårt med min kompis eftersom hon blev gravid).
Min andra syster berättade jag det för när vi försökt ett år. Vi pratade ofta om när vi ville ha barn och hon är två år äldre än mig så därför ville jag berätta så hon va beredd på att det kunde ta lång tid. 3-4 månader senare va hon gravid och är beräknad till den 26/2... Jag tog det väldigt hårt och berättade strax efter för mina föräldrar för att slippa kommentarer som "nu är det bara du kvar" osv..
Mina svärföräldrar fick reda på det när min sambo skulle iväg och lämna spermaprov, han jobbar nämligen med sin pappa så dom räknade ut det.
Jag är väldigt orättvis och vill inte att min sambo ska berätta för sina vänner eller syskon trots att jag gjort det.. Antar att det är för att jag inte känner och litar på dom på samma sätt.. Han har berättat för någon vän men har inte alls samma behov av att prata som jag.
Kanske lite väl detaljerat men hade väl ett behov av att skriva av mig ;)
Nu vill jag bara att den förbaskade kallelsen ska komma så jag får ett datum iaf!
