Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....
Jag, kvinna 38 år (utan barn) träffade för snart 4 år sedan en underbar man (43 år). Han var då nyskild och hade en dotter på 4 år.
För 1,5 år sen sålde jag min lägenhet i stan och flyttade in i hans nybyggda, fina hus 4 mil utan för stan.
Jag insåg redan från början att jag aldrig skulle kunna bli lycklig eller känna mig hemma i hans hus även om det råkar vara ett superfint hus. Han har byggt det tillsammans med sin exfru (som han var gift med i 12 år) och är väldigt stolt över sitt livsprojekt...
När det blev klart att jag skulle flytta in gjorde han verkligen allt för att jag skulle trivas. Jag fick ett eget dressingrum, vi gjorde om sovrummet och lite annat smått o gott.
Trots alla tappra försök att få mig att trivas där är jag mest olycklig. Jag skäms för att jag verkligen inte har lust att hjälpa till med något alls vad gäller huset. Jag har 0 i engagemang.
Det gör ont att veta att han och hans ex byggde huset ihopa i väntan på deras dottern...
Jag försökte verkligen komma över dessa känslor ibörjan. Huset är ju så fint och vi bor ju billigt och bra där...
Men det gick inte.
Jag känner mig som en gäst i huset.
Jag talade om detta för min sambo och nu letar vi efter ett gemensamt hus.
Tyvärr måste vi stanna i denna lilla, tråkiga kommun eftersom dottern går i skola här och hennes mamma bor här.
Nu börjar vi närma oss mitt problem...
Jag är nämligen svartsjuk på mitt sk bonusbarn.
Jag vet utmärkt att det inte är hennes fel. Hon är oftast väldigt snäll och gullig mot mig och jag känner mig som en riktig bov som känner som jag gör.
Hon bor hos oss var annan vecka och de veckor hon är hos oss går jag bara och längtar tills fredagen då de ska byta... Och de veckor vi är själva njuter jag av att få ha min kille för mig själv, tyvärr börjar jag sedan på söndagen räkna ner dagarna tills hon kommer igen.. Typ -Usch, nu är det bara 4 dagar kvar...Något jag stör mig jättemycket på. Jag vill kunna njuta av varje dag, även när hon är hos oss.
Jag blir svartsjuk när de sitter och gosar i soffan, jag blir illa berörd när hon kommer in i vår säng men det som sårar riktigt mycket är känslan av att inte vara den enda för min man. Att hon går före, att mitt liv måste formas efter henne. Att han kan sakna henne när hon inte är hos oss. När jag är lycklig.. Det känns för hemskt!
Jag blir så ledsen när jag tänker på att hans högsta önskan är att jag ska ta henne till mig och älska henne som mitt eget barn.
Något som känns omöjligt.
Jag har berättat hur jag känner men känner mig ännu mer som en en elaking när jag berättar och ser hans lidande i ögonen.
Min ex och hans dåvarande fru förökte få barn i 6-7 år innan de tillslut lyckades med IVF.
När hon tillslut kom var lyckan fullständig.
Något som gör riktigt ont att tänka.
Att deras äktenskapet inte höll och att dottern blev ett sk skillsmässobarn bidrar säkert till den totala uppmärksamhet som hon hela tiden får av min sambo.
Jag förstår honom och jag tycker att han är en perfekt pappa. Han är dessutom noga med att inte göra saker som kan få mig att känna mig utanför.
-Vilket gör att jag känner mig ännu mer som en trotsig tonåring som blir sur för att allt ljus inte kan falla på mig...
Tankar jag brottas med är att han redan har gjort allt som jag skulle velat att vi 2 skulle göra ihopa.
Min dröm var att tillslut hitta den rätta, gifta oss, bygga bo, skapa ett liv ihop, skaffa barn ihop, dela vardagens lycka och problem tillsammans... En dröm jag vet 
Nu blir jag så ledsen.. Jag har hittat min drömkille men han har redan gjort alla de där bitarna och dessutom måste mitt liv formas efter ett barn som han redan har gjort...
Jag måste desutom dras med att han pratar om de s.k. viktiga vardagsproblemen (dotterns skola, fritidsaktiviteter m.m) med sin ex.
De har en ganska bra relation, jag är dock inte speciellt svartsjuk på henne, jag känner så pass mycket kärlek från min sambo och vet att deras relation är över så det oroar mig inte nämnvärt (något positivt i alla fall).
Det har blivit så att jag håller mig undan varannan vecka då hon bor hos oss, jag jobbar länge och kommer hem när hon somnat. Detta är ett sätt för mig att få det hela att fungerar men jag vet att det sårar min sambo.
Han vill så gärna att jag deltar i deras vardag men jag blir så ledsen inombords när vi gör saker ihop.
Inom mig blöder det när vi gör familjeaktiviteter men jag är väldigt noga med att inte låta dottern ana hur jag känner. ingen annan heller för den delen... Utåt sett verkar nog allt vara väldigt bra...
-Inom mig håller jag på att gå upp i limningen när hon t.ex kommer in i vår säng och ska mysa eller när min sambo kör i 190 för att hinna hem i tid för att hämta på fritids...
Nu har vi bestämt att försöka skaffa ett gemensamt barn. Eftersom hans dotter kom till genom IVF och felet låg hos min kille måste även vi genomgå en sk IVF och det är inte säkert att det går.
Detta sätter igång obehagliga tankar hos mig...
-Är det verkligen rätt etiskt? -Tänk om det blir fel... -Vi är kanske för gamla? -Vill jag verkligen ha barn? Det är kanske bara för att jag tror att jag ska komma bättre in i familjelivet om jag också får ett barn?
Då slipper jag känna mig så utanför när han har fullt upp med sin dotter, eller inte?
-Hur ska han orka med ytterligare ett barn, han som redan är slut efter en dag med arbete, hämtning i skola, mat, läxor, aktiviteter mm...
När jag berättade att jag ville att vi skulle försöka skaffa ett gemensamt barn sa han att han ska göra allt han kan för att vi ska få ett barn men att han inte kan begära att få ytterligare ett barn... Han har ju redan fått en dotter.... trots att det inte skulle gått...
Jag förstår hur han tänker på ett vis men jag blir så ledsen 
Varför ska jag lida för att han redan har barn?
Jag vill ju att det ska vara första gången för honom med.. Jag vill att han också ska vara förväntansfull och pirrig.. Men nu börjar jag fundera på om det kanske inte blir bra ändå.
Hur ska han ha tid för båda? Tänk om jag kommer bli ännu mer svartsjuk?
Jag vet varken ut eller in längre..
Jag vet bara att jag blir galen av att hon bestämmer över hur mitt liv ska formas...
Var och hur jag måste bo, var mitt eventuella barn ska växa upp m.m
Men värst av allt är den saknad min sambo kan känna när hon inte är hos oss. En saknad som jag inte kan råda bot på. Detta får mig att känna en otroligt stor svartsjuka, sorg och uppgivenhet.
Jag tror att man kan lära sig hantera och ändra sitt sätt att tänka, men hur?
Jag vill inte vara svartsjuk på hans barn. Det är som sagt ett barn för jösse namn!
Jag vet att hon inte hotar kärleken han känner för mig.. Ändå känner jag som jag gör.. Vad ska jag göra?
Kommer det bli bättre om vi skaffar ett gemensamt barn??? När vi hittar ett gemensamt hus???
Kommer jag att förstå bättre om jag får ett eget barn?
Finns det någon annan som känner igen situationen?
-Tror ni att jag kan förändra mina tankar med hjälp av terapi eller något? Vart vänder man sig då? Vi bor utanför Malmö.
Tacksam för all hjälp!!! <3
