Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

Varför får du ont i magen?
Tror du på fullaste allvar att någon verkligen vill ha någon annans unge?
Det är något som kommer på köpet och som man får välja att acceptera eller inte. Väljer man acceptera, så behandlar man barnet väl och rättvist. Men mer än så är det inte.
Ts ställer orimliga krav på sig själv när hon vill känna det eller detta för barnet, istället för att bara acceptera läget och leva sitt liv, så kommer hon inte att känna sig så styrd utav barnet.
 

Jasså?

Klart man kan, man låter honom själv bära det bara.

De enda jag hört/läst som vill ha andras barn är i trådar här. I verkliga livet så har jag aldrig hört någon jubla. Antingen funkar det bättre eller sämre, men ingen trivs med dem egentligen.

Nej, sånt säger man inte. Lika lite som man gnuggar in i någons ansikte att man aldrig skulle ens försöka rädda dess barn, om det fanns minsta risk att man själv skulle bli skadad. 
Vissa saker vet man i det undermedvetna utan att det tvunget måste dras upp och ventileras. 

Men att acceptera och behandla barnet väl, har jag redan skrivit är en självklarhet.
Men däremot så är det hans börda att bära och inte min.
Jag väljer en man med barn, men det innebär inte att jag ska göra något med barnet, utan det vilar på pappan. Tycker jag det är kul att hitta på saker med barn, så gör jag det, annars låter jag bli.
Skulle det va så att pappan blir sjuk eller utav någon anledning inte kan ta hand om barnet, då förväntar jag mig att han antingen löser det med den andra föräldern eller ordnar tillsyn på annat vis.

Vad är det som ska komma fram?
Att jag inte älskar hen?
Att jag inte ser hen som min familj?
Vi håller ton till varann, trevliga. Vad får dig att tro att barnet förväntar sig mer än det. 
Jag förväntar mig definitivt inte att barnet ska likställa mig med en förälder varken känslomässigt eller rent praktiskt. Hen vet vart hen ska gå om hen behöver hjälp eller nåt annat.

Finns ingen anledning för honom att behöva välja då vi varken bråkar eller är otrevliga mot varann. Vår relation till varann bygger på att vi älskar samma person. Försvinner den personen (mannen) så hade vi gått åt varsitt håll utan att se oss om.
 

Varför ska hon ha ensamvårdnad?
Mannen är intresserad och engagerad i barnet. Jag är det inte, men så är barnet inte mitt heller.  

Tar hänsyn vet jag inte om det är rätt ord. Men barnet har en mamma som är "funktionsduglig", precis som pappan, det räcker för barnet (och även för mig). Jag kan luta mig tillbaks och göra, tja ingenting. 

Hade barnets mamma varit en kass mamma så hade kanske barnet haft andra behov och önskemål. Men jag undrar om det funkat att försöka fylla ut ett tomrum, då det är en speciell person som betyder mycket för barnet som fallerat i sin roll.
Men som väl är så är det inget vi behöver fundera över, eftersom mamman tar bra hand om sitt barn. 

Ja.