Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

På tok för gamla??? Vad menar du?

Jag har hur många vänner som helst som fick sitt första barn i snart 40 eller 40+-åldern. De är utmärkta föräldrar till fina barn och de flesta lever kvar i stabila relationer.

Vet du vad snittåldern är i Stockholm? Över 30. Det innebär att det finns lika många i 40-årsåldern som i 20-årsåldern som får sitt första barn.

TS: i övrigt håller jag med augustisten, »fake it til you make it«. Till viss del ska du så klart vara ärlig mot din sambo. Men inte FÖR mycket. Det är bara för frustrerande för honom. Prata och ventilera med någon annan i stället.

Jag har haft EXAKT de känslor du beskriver så jag har full förståelse. Skillnaden var dock att de var äldre så att »mysa i sängen« var aldrig aktuellt, som tur vad, det hade jag faktiskt aldrig klarat. Jag vill verkligen ha min privata sfär.

Vi har varit tillsammans i 4 år nu. De flyttade in till MIG (bättre för mig i alla fall). De allt för dåliga känslorna klingade de liksom av av sig självt tillsammans med att nyförälskelsen dämpades. Jag föredrar fortfarande de veckorna när tonåringarna är hos sin mamma men det är inte pga obehagliga svartsjuka känslor utan mer att jag helt enkelt triva bäst att bara vara två i huset. Jag är inte så nära hans barn och det blir lite vara-trevlig-och-artig-och-konversera de veckor vi är alla fyra. Men det funkar definitivt.

Ehhh, vad vill du säga med den konstiga kommentaren? Något som hjälper TS?
Jag tycker verkligen inte att TS verkar ha som första prio att skaffa ett barn, oavsett pappa. Utan att få en riktigt bra situation hemma och sen skaffa barn med DEN mannen.

Ditt tidigare svar var ungefär lika otrevligt och tämligen intetsägande vad gäller råd kring problemet.

Vad gäller fertiliteten så har du i sak rätt men MÅNGA undantag finns (jag är själv ett, då jag alltför lätt blev gravid som 43-åring) och att slängigt hänvisa till »spermier i Danmark« är återigen bara otrevligt.

Men jo, jag tycker också TS ska gå och prata med någon professionell och få hjälp i hantering och förändring av sina tankar. Det kan vara jättesvårt att på egen hand komma ur negativa tankebanor.

Jag tycker inte det finns nån troll-känsla ÖVER HUVUD TAGET i TS tråd. Många känner mer eller mindre som TS. Det enda som är lite »konstigt« är att det har pågått i 4 år. Fast det kanske det iofs inte har, de har ju bara bott ihop i 1,5 år ...

Det handlar ju säkerligen inte så ofta om ovilja till barnen i SIG. Utan att dela sin partner med »någon annan«. Det är ju så klart en personlighetsfråga, men egentligen tycker jag inte det är ett dugg konstigt problem för oss som inte är de biologiska modern och inte är mödrar öht.

När jag som 40+-åring blev ihop med min sambo var det en enorm omställning. Hela mitt vuxna liv hade jag levt med män där vi som PAR var det enda som fanns och det enda man behövde räkna in och planera för. Plötsligt skulle jag dela hem och dela min partner varannan vecka med två till (dock inte barn utan ungdomar). Innan trodde jag det skulle gå jättebra eftersom ungdomarna var söta som socker och lika trevliga. Men massor av känslor som jag inte visste FANNS dök upp när vi »tvingades på varandra« varannan vecka, och det var inte alls lätt.

Och det är exakt de känslorna TS ventilerar här. Inget att ge skit för utan bara försöka ge konstruktiva råd.

Läs gärna ordentligt. TS har ju skrivit att hon pratat MYCKET med mannen om detta.

(Några av oss andra har dock sagt att »säg inte FÖR mycket« då det så klart är jobbigt för honom också)