Någon mer som precis fått mf och vill försöka igen?

Har varit borta några dagar och inte hunnit skriva eller kommentera. Försökt läsa äldre inlägg och beklagar det som hänt för de nya på tråden :( 

Och grattis för de som plussat!

Testade till slut på ca BIM+4 och visade ett plus! : D Tack alla för ert stöd, utan era kommentarer och svar på frågor tror jag jag varit rätt så förvirrad nu och inte misstänkt graviditet! Testade negativt vid BIM-4 och tappade nästan hoppet. Ska försöka inte vara alltför orolig och önskar er alla lycka till! 
Kommer fortsätta läsa tråden trots denna enorma trötthet hehe.

Nu börjar jag få stegring på äl testen som jag brukar få dagarna innan det blir pos..kommer antagligen ha bim på nyårsafton. Hur skulle ni göra då, testa på nyår i hopp om världens bästa nyårsafton eller testa efter om det är negativt och förstör hela dagen?

Snart dags att ge sig på försök 2 efter ma då. Ska börja med äl-testet på söndag, är då på dag 9. Jag hoppas dock att den dröjer till dag 15 minst så vi hinner vara lite själva o mysa annars blir det nog inget. Fick ju inte äl föräns dag 18 på förra cykeln. Jag brukar i normala fall ha kring dag 13-14.

Hur har det varit för er andra? Har den blivit ändrad även efter första cykeln efter missfallet?

Titta vad jag fick lyckan att börja dagen med:

Jag får också såna dagar fortfarande, snart 4 månader sen vi fick reda på det på vul. Känner precis som du:(

Och nu är jag rädd att jag inte hade äl trots pos äl test för jag hade inga känningar som jag brukar ha. Vill bli gravid nu!!

Skickar en kram! Känner likadant av och till, tänkte precis som du att jag inte kommer bli hel igen förrän jag är gravid igen.. Och nu är jag det men vad hjälper det? Känner mig rädd hela tiden. Tror att det är klokt att det går en tid emellan , rent psykiskt menar jag. Är glad över mitt pluss men jag menar att det är svårt att våga glädjas eftersom det var så nyss man fick blod på pappret och flera veckors oro och sen förlorade vi vår juli bebis .

Vi kommer att må bättre båda två . Hade ett MA i v12 -99 och det är bara kvar i hjärtat som ett litet sorgligt minne. Men jag minns fortf att det skulle ha varit en majbebis. Istället fick vi en underbar tjej i augusti det året och nu kan jag tänka att utan MA : t hade jag inte fått just den underbara dottern jag har!

Jag kanske också kan hoppa in här, känner att jag måste skriva av mig nu när jag har googlat på missfall sedan det hände. 

Har haft så otroligt tuffa veckor och just nu känner jag mig bara apatisk och ledsen. För tre veckor sedan var jag på ett tidigt ultraljud, bara för att kolla att allt var ok då jag fått lite bruna flytningar. Det var inte ok, läkaren kunde inte se något foster. Jag skulle då varit i vecka 10, men läkaren säger att graviditeten avslutades i vecka 6 troligtvis.  Blev bokad till ett andra ultraljud tre dagar senare som visade samma sak.

Sedan dess har jag fått cytotec i två omgångar (senast i fredags) för att blöda ut vad som finns kvar av graviditeten. Jag tyckte att jag hade blödit mycket, jag trodde verkligen att allt var ute. Har haft så fruktansvärt ont i magen av detta att min man fick lyfta mig ur sängen på julafton.. Cytotecen däremot har inte haft någon mer verkan än kraftiga diarreer på mig.

Nu börjar det kännas så otroligt tröstlöst. Min kropp klarar inte detta själv, den klarar det inte ens med hjälp av tabletter. Jag måste vänta ända till fredag på nästa ultraljud och är det fortfarande kvar då så läggs jag in för skrapning, skulle komma fastande dit. I fredags ringde jag gyn och bölade i telefonen för att kanske få tiden tidigare.. men jag skulle ta tabletterna, därmed basta. Trots att de inte fungerat alls förra gången (19/12).

Har pendlat upp och ner i humöret (dock mest ner). Var helt förstörd när jag fick veta. Första barnet... första graviditeten... det blev inget. Nu.. det känns som att det aldrig kommer att ta slut, att jag aldrig kommer att få komma vidare för allt är kvar i magen. Jag har detta i mig och har haft det längre tid nu är vad barnet levde. Jag kan inte gå vidare så länge det finns i mig!

Samtidigt känner jag en sån press.. två av mina syskon väntar sina första barn i nästa år. Ingen annan har barn sedan innan och jag är äldst. Jag missunnar dem verkligen inte denna lyckan, det är bara det att detta är så otroligt plågsamt...

Skönt att kunna "prata" av sig med såna som känner precis likadant..

jo jag frågade i en annan tråd och det va en hel del som sa att dom bara kände av äl ibland..så jag hoppas att jag hade de:) när har du bim?