Ni som ammat ca två år (ellerr lite längre) - jag behöver råd

Mitt barn är något lite yngre men helt klart för stort för att ammas längre enligt de flesta. Jag vill bara säga heja er! Jag tror att du gör helt rätt som har ammat henne tills nu om ni nu trivs med det och tycker att det är mysigt. Jag känner också ibland att vi borde sluta med amningen, men sedan tänker jag "jaha, och varför det egentligen?".  Min son vill verkligen inte sluta och varför ska jag tvinga honom till det när jag själv precis som du ser i stort sett bara fördelar med amningen? Bara för att andra människor skulle kunna tycka att det är konstigt eller äckligt? 

Det är ingen hemlighet att jag ammar fortfarande men inte heller något jag berättar för folk eller gör offentligt längre (vilket jag kan tycka är lite sorgligt eftersom det till 100% handlar om att jag inte vill utsätta mig för omgivningens reaktioner och samtidigt gör det att andra mammor känner sig sååå konstiga och ovanliga som ammar lite större barn när vi egentligen är många som "gör det i smyg"). Min son kan däremot dra i mina kläder på ett sätt så att folk säkert kan förstå. Det kan jag leva med :) Om någon undrar får de väl fråga då. Jag kan inte minnas att någon faktiskt har gjort det. Någon gång har någon undrat när jag egentligen slutade amma och då har jag helt enkelt svarat "Nä, jag ammar fortfarande" och tittat på personen med stadig blick :). Det är mycket möjligt att det pratas bakom min rygg ibland, men i så fall är det ändå inte personer jag respekterar. Jag kommer inte med synpunkter på hur andra sköter sina barn om de inte frågar och förväntar mig detsamma av min omgivning.

Jag tycker inte att du ska stressa med att lägga ner amningen eller känna att du måste göra det. Tänk vilken trygghet det är för din dotter och vad skönt det blir för er att ha ett så mysigt sätt att ta igen lite närhet efter en hel dag på förskolan.Tids nog kommer hon ju att sluta. Jag är ingen expert men jag har för mig att 3-5 år brukar nämnas som vanlig ålder för naturligt amningsavslut om barnet själv får styra. Om hon fortfarande inte vill sluta efter det kanske du måste fundera på att bestämma det åt henne, men jag tycker faktiskt inte man är så himla stor när man är två år om man försöker tänka lite fritt, bortom hur man "ska" göra ...

Känner igen mig så mkt!! Min pojke är 15 mån och jag skäms verkligen över att jag ammar honom men han älskar det o jag har absolut inget emot det! Tycker det är skönt med avkoppling under den stunden, plus perfekt när han är sjuk osv... Men vågar inte säga det till folk för de kommer titta snett på mig o tycka det är "äckligt" och att man har en "sjuk relation till sitt barn" som jag hört... Inte så kul...

Ammade min tvåa i ca 18 månader, han ville verkligen inte sluta, men det ville jag. Önskar så att jag hade tyckt att det var mysigt, men för oss var det tyvärr bara nattamning o då typ varje el iaf minst varannan timme. Blev till slut bara arg när han ville amma o fick tvinga fram ett avslut trots att jag egentligen tycker att barnet ska få vänja av sig själv (med stöd o alternativ om det behövs).

I ditt fall skulle jag absolut fortsatt amma så länge barnet vill och du är okej med det. Kanske skulle jag börja tänka på avslut runt 3-4 om det inte hänt av sig själv innan.

Hej! Det skulle nästan kunna vara jag som skrivit ditt inlägg. Jag ammar min dotter som är 20 månader. Kväll och natt och även en gång på dagen i samband med sova middagsluren. Dagsamningen kommer få sitt stopp om en månad då jag börjar jobba igen. Får se hur det går med amningen överhuvudtaget nu när jag inte kommer vara tillgänglig på samma sätt (jag jobbar inom vården så mycket oregelbundna tider). Känns lite sorgligt eftersom min lilla tjej älskar att ligga i min famn.

Trodde nog att intresset skulle avta från hennes sida. Men hittills finns ingen antydan. Hon säger liksom din dotter"namnam", visar tydligt vad hon vill,  och riktigt myser i min famn. 

Skäms gör jag inte. Men skyltar inte heller med att ammar fortfarande. Försöker tvärtom känna mig stolt. Stolt över att våga gå emot strömmen lite, för jag vet ju att de flesta tycker att hon är alldeles för stor. Fick senast förra veckan höra, att jag måste till och sluta nu, annars kommer hon hänga i tutten för alltid. Men nejdå det tror jag inte, det ger sig någon gång. Antingen ger lillan upp eller jag. Just nu trivs vi och har fina stunder tillsammans. Jag brukar sjunga för henne medan hon ligger i min famn, och hon somnar belåten och nöjd av närheten.

Nu skrev jag bara om mig själv och några råd har jag inte- ville bara säga att vi är fler :) 

Tack alla för era svar, känns skönt ändå att få lite stöttning.

Elnvei: Tack för att du delar med dig om hur du tänker. Jag håller med om det du skriver och jag skulle önska att jag ibland var lite starkare och bara kunde säga att jag ammar fortfarande... 
Precis som du säger, om någon frågat mig  direkt om t.ex tips amningsavslut så har jag sagt att jag fortfarande ammar. Har egentligen inte fått så konstiga reaktioner mer än att "jaha, ojdå, ammar du fortfarande. Det är ju faktiskt inte så farligt, kanske kan man då själv uppmuntra någon annan att våga fortsätta.

mjb88: Ja, precis som jag då. Det är synd att man ska behöva känna såhär. Det är ju verkligen mysigt.

Alexe: Jag förstår precis vad du menar, vissa nätter har det kännts så för mig också, så har jag tänkt att jag måste sluta, men nästa dag har det kännts helt ok igen.

Lilla L: Vad fint skrivet, tack för ditt stöd, det hjälper bra även om det inte var direkta råd.
Det är verkligen mysigt. Ja för oss kommer dagamningen också försvinna nu i augusti när jag börjar jobba heltid igen, så det "löser sig" ju. 
Det är härligt att se hur underbart belåten hon är av våra amningsstunder, jag ska försöka känna mig stolt. 

Jag har inte kommit så långt ännu (min dotter fyller snart året), men tänkte säga att om amningen går som den gör nu - dvs att jag trivs med den och med att se hur mycket min dotter slappnar av när hon får bröstet - så kommer jag att fortsätta åtminstone ett par år till, eller tills hon själv väljer att avsluta. Och än så länge så har jag inga problem med att amma offentligt, men man vet ju aldrig hur det kommer att kännas om ett år. Fast en nära vän till mig ammar sin tvååring och det tycker jag inte ser ett dugg konstigt ut.

Sen kan jag verkligen förstå att det kan kännas jobbigt om ingen i din omgivning gör det och att du därmed känner dig helt ensam. Men det livet lärt mig är att om man bara "rycker bort plåstret" så blir det ofta inte så farligt som man trott. Det finns saker som jag har tyckt varit jobbigt att erkänna öppet (t. ex. att jag är scout eller när jag var gravid) men när jag väl gjort det så har det gjort det enklare för mig att identifiera mig med företeelsen. För varje gång jag berättade för någon att jag var scout så blev det lite lättare och till slut kände jag mig som en stolt scout. Jag tror att det kan vara liknande att "komma ut" som långtidsammare.

Ja, förlåt för mitt babblande och gissande. Bara en sak till: den "naturliga" åldern för ett barn att avsluta amningen sägs ligga mellan 2,5 och 7 år, och världshälsoorganisationen rekommenderar att man ammar i minst två år. Utifrån vad jag har hört från andra så verkar det vara ganska vanligt att barnet avslutar runt tre år, men det går ju inte att förutse hur just din dotter kommer att göra.

Mina råd är alltså: fortsätt amma så länge det känns bra för dig och så länge din tös vill för det är garanterat bra för henne. Det är dessutom helt naturligt, det onaturliga vore att avsluta innan hon vill det. Och om du orkar, ta mod till dig och berätta för folk att du fortfarande ammar (eller smyg inte med det i alla fall) för jag tror att det kommer att bli en lättnad för dig.

Ett litet råd - Amningshjälpen! Där finns många långtidsammande mammor som kan hjälpa till med råd och kanske kan hjälpa bort onödiga skamkänslor. Finns på Facebook t.ex, där finns en dold grupp om man inte vill att ens vänner ser.

Ni som skäms för att ni ammar "länge" - SLUTA! Var stolta i stället att ni orkar och är empatiska nog att låta era barns vilja gå före er egen.

Heja er! 

Appropå att din dotter verkar vilja amma mer: Jag har en son på snart 15 månader, jobbar heltid o ammar kvällar, nätter o ibland dagtid på helgen. Han verkar bara bli mer och mer förtjust i att amma, tidigare hade han svårt att koncentrera sig på det men ju äldre han blivit ju mer fokuserat ammar han. Kanske har att göra med att dom förstår mer o mer i den här åldern? O ang att folk kan störa sig på att man ammar länge, jag vet att det är så men försöker verkligen låta så avspänd och naturlig som möjligt om jag berättar. Tänker att säger jag det på ett sådär självklart sätt så behöver ingen bry sig eller ge "goda" råd. Förstår inte egentligen varför folk är så negativa till det, jag lägger mig ju inte i hur dom gör eller gjort.

Jag ammade min stora tills hon fyllde tre.

Hon ammade nattetid och vid middagsvilan samt när hon var sjuk.

Jag har aldrig reflekterat över det innan jag fick min trea, då var det mycket prat om att det var fel att amma efter 6 mån,,,jada jada...

När hon fyllde tre och försökte klä av mig på förskolan bestämde jag mig för att det var färdig ammat. Jag sa att mjölken var slut och trappade ner under en veckas tid. Det fungerade bra och både hon och jag var nöjda och glada.

Men skäms inte för att du ammar! Och känns det fel för er så sluta.         

Det passar din dotter och det passar dig, så amma på. Jag ammade min trea tills hon var 2 år och några månader, mest nattning och natt sista halvåret, passade oss super. Slutade för jag fick ömma bröst när jag blev gravid med fyran. Men störde mig på att alla hade åsikter kommer jag ihåg.

Hej !

Mitt råd: " Stopp o väx " - på Apoteket mot nagelbitning, på bröstvårtan..

Min dotter slutade amma vid 26 månader.
Hon är en närhetstörstande liten tjej som är mycket mammig och har mycket känslor. Att amma var tidigare det enda sätet för henne att lugna ner sig och sen brukade hon sova gott.

Jag försökte få henne att sluta flera gånger, berättade att man slutar dricka mammas bröstmjölk när man blir större - men får kramar av mamma ändå osv. Jag förklarade att mammas mjölk är gammal - men hon gick inte på det.

Till slut fick jag rådet att ta på lite "stop och väx" på bröstvårtorna ( apoteket - som egentligen sätts på naglarna mot nagelbitning).       DÅ - hon tog några tag - sen tittade hon upp på mig och sa: mammas mjölk är gammal ! Sen vände hon sig om och somnade ! Hur lätt som helst :)

Sen dess har hon inte ammat alls. Inte frågat efter mammas bröst. Det fungerar jättebra. Hon är 3 år nu ... och är fortfarande ett mycket kramig och gosig tjej men livet fungerar bra utan att amma.

Jag ville verkligen sluta amma - det var förvisso mysigt - men samtidigt behöver inte en 2-åring amningen för att få i sig näring. Jag tyckte att jag som mamma / förälder behövde hjälpa henne att hitta andra sätt att somna eller lugna ner sig på. Ett litet barn kan kanske inte automatiskt veta hur alternativen kan se ut. Ett småbarn, som alltid har ammat och tycker om det vill förstås inte sluta. Det är vi vuxna som måste försöka hitta ett sätt.

Jag fick en chock när min dotters farmor (fritidspedagog/lärare i grundskolan) berättade att det finns elever som fortfarande ammar sina mammor - det är inte så att det kommer fram bland andra barn - men i enskilda spontana samtal där barnen självt nämnt det för henne ! Jag tycker inte det är rätt - barn behöver inte mammas bröst hur länge som helst. Det finns andra sätt att komma till ro !   

Lycka till !  

    

Jag förstår: men att barn i grundskolan ammas hör ju ändå inte till vanligheterna. Hur många i en klass om 20 elever i ettan ammar? Och även om det är alla 20, vem är du att döma egentligen?
Jag tycker generellt att det är fel att klaga och säga att det finns viktigare problem, för vi kan faktiskt bry oss om fler saker samtidigt, men i det här fallet är det precis så: det finns större saker att bry sig om än hur någon annans barn kommer till ro. Hade inte vi vuxna lagt in så mycket tyckande i amningen och gjort det till en så stor grej som det är idag så hade vi sluppit alla dom här diskussionerna och kunnat fokusera på saker som spelar roll istället. Vi vuxna som läser det här kan väl börja med att sluta bry oss om hur kort eller länge nån annan ammar sitt barn.

Tack för alla era svar!

här är en långtidsammare

med mina två äldsta har jag avsiktligt slutat när dom har varit kring två år, men med minstingen blev det lite längre, när hon närmade sig tre så trappade hon självmant ner för att sluta helt strax efter sin tre års dag, och det var helt hennes eget beslut.

  

Det låter bra. Hoppas också hon trappar ner själv. 
Än så länge finns inga tendens, hihi, men men.

Det går dock att säga till henne att just nu får du inte amma (hon tycker förnärvarande att "inte" är ett roligt ord, så det underlättar), utan att hon får vänta och amma sen. Och det brukar hon acceptera.  
Fast på natten går det inte, får då sover hon och ammar i sömnen. 

jo isabella lärde sig snabbt vid vilka tillfällen det var lämpligt och när det inte var det, det sista året så blev det mest en liten mys slurk precis innan hon skulle sommna.

men när hon väl började trappa ner själv så gick det rätt hastigt och lustigt, så det kommer nog hos er med