Behöver hjälp innan jag går under
För att göra en väldigt lång historia lite kortare så har jag o mitt X varit separerade i ett par år nu. Vi har aldrig varit oense eller direkt bråkat under den tiden vi levde ihop men uppbrottet blev tufft. Jag lämnade honom och han blev mycket sårad och besviken över detta. Det fanns ingen annan med i bilden. Till en början var samarbete ok. Vi hade barnen (2st nu 8 och 9 år) vv och bytte när det behövdes samt planerade sommaren osv. Vi lämnade och hämtade mestadels genom dagis men även hemma hos varandra. Jag träffade en ny man(men lever ensam nu) och efter något år träffade han en ny kvinna. Först var allt ok även med det men sedan blev de gravida ganska så snart. Då började vårt samarbete försämras och till slut bli obefintligt. De gjorde klart för mig att jag inte hade något med dem att göra och hämtning och lämning skulle endast ske via dagis och skulle det ske hemma hos dem fick jag stå på andra sidan gatan, jag hade inte där och snoka enligt dem. Fick ibland tom lämna på dagis när jag var ledig för att de skulle hämta en kvart senare. Allt var enligt deras krav och önskningar. Passade det inte så kunde de hota med att då får barnen stanna hos dem hela helgen(när jag inte kunde hämta exakt när de tyckte och jag jobbade på dagen) eller tvärt om att då får barnen stanna hos dig hela helgen(när de visste att jag skulle jobba och inte kunde lösa det). Ganska så snart började barnen att kalla hans nya kvinna för mamma. Jag ifrågasatte det och barnen menade att annars blir hon ledsen, att hon inte kunde bli kallad för låtsasmamma el dyl, för då finns hon ju inte!? Barnen började bli mer och mer aviga till att komma till mig, många ggr fick jag höra att de skulle ju göra ngt roligt hos sin pappa "min helg" och kom ofta med detta på samma dag som jag skulle hämta och själv redan hade planer för oss. Varje gång vi skulle kommunicera så blev det bråk, ja varje gång som jag sa emot och inte samtyckte med mitt X. Fick höra saker som att jag varit en dålig mamma från dag 1, att barnen hellre ville att hans nya skulle vara deras mamma och att han tyckte synd om barnen som behövde vara hos mig. Till slut började barnen mer och mer uttrycka att de inte ville vara hos mig alls. Jag fick inte längre krama dem eller säga att jag älskar dem. Tom den yngsta som alltid varit riktigt mammig och försvarat mig inför sitt syskon tog avstånd. Fick höra saker som att fanns inte jag så spelade det ingen roll för då har de redan en annan mamma. Det värsta var när det var skolavsl el dyl, då är jag som luft. Barnen hälsar inte ens på mig. Jag tog kontakt med fam rätten och vi gick dit för samarbetssamtal och erbjöds flera eftersom de klart såg våra samarbetsproblem med X ville inte. Tog kontakt med en advokat men drog det inte längre än ytterligare ett samarbetssamtal som inte gav något då han inte ville fortsätta. En tid till gick och mitt äldsta barn började få mer och mer problem i skolan. Var utåtagerande och det fungerade inte varken under lektioner eller på raster. Var elak både mot lärare och andra barn. Skolkuratorn kopplades in men sen hände det inte så mycket där heller. Tog kontakt med min advokat igen och stämde X på boendet. Mestadels för att få allt mer strukturerat då det enda som det fanns struktur på var att vi hade vv och inget annat. Inga bestämmelser för lov eller högtider. Men även för att han intalade barnen att de själva får bestämma om allt vilket jag ansåg att de är för små för och att man inte skulle lägga ansvaret på barnen, att det inte var bra för dem att känna att de skulle behöva välja bort någon. Det blev TR, samarbetssamtal, TR, boende/umgängesutredning och TR igen..Efter utredningen så såg det inte så ljust ut för min del o min advokat föreslog förlikning. Vi förlikade och jag trodde att det kanske kunde leda till att samarbetet skulle bli bättre o barnen få lugn o ro. Så han blev boendeförälder o jag umgängesförälder fre- ons.
Det blev det inte. De skulle nu byta skola också. Jag bor kvar i den orten nuvarande skolan finns och han har flyttat en bit iväg, dock inom samma kommun. O när jag inte samtyckte blev det liv igen. Barnen som alltid haft sin trygga punkt i skolan tycker nu skolan är dålig, fröknarna dumma o att de inte har några vänner här. Vilket inte är sant. Vill även poängtera att barnen mest varit med sina kompisar när de varit hos mig. Nu har vi barnen i lite längre perioder under sommaren o när barnen nu kom till mig så är de åter igen väldigt vända emot mig. Ingenting är bra o de vill endast vara inne på sitt rum. Inte bada, inte vara med kompisar eller ens följa med till äventyrsland. Min äldsta säger att jag inte älskar henne, att hon inte är mitt barn. Den minsta är mest tyst. När jag frågar vad de vill göra så är svaret endast att de vill till sin pappa.
Jag vet inte vad jag ska göra?! Jag är en helt normal mamma som bara vill att mina barn ska få må väl. Jag tycker inte om att bråka, är inte av den typen alls. Har ett ansvarsfullt jobb. Har försökt att aldrig baktala deras pappa oavsett vad jag tycker. Även försökt att inte visa för dem att jag blivit ledsen för att inte tynga dem med skuldkänslor. Sökt hjälp via öppenvården, BUP, kriscentrum, ja det mesta för att få rätsida på allt. Försökt samarbeta o hitta vägar för det OCH försökt hålla mig stark i allt detta. MEN nu är gränsen nådd för vad jag orkar. Jag vet inte vad jag ska göra. Oavsett hur mycket jag anstränger mig eller strider för mina barn så kommer de bara längre ifrån mig.
Så jag är tacksam för råd, tips och om ngn varit i samma situation?
Vill även tillägga att det finns mycket, mycket mer situationer att skriva om men det blev redan väldigt för långt så hoppas att ni förstår innebörden av mitt problem.
Mvh
