Förvirrande för barnen att växa upp med flera språk?

Åh! Jag är gravid just nu och har tänkt en hel del på det. Talar själv 5-6 språk men då har jag även en förkärlek till språk och skrivande. Mina föräldrar talar två olika språk så jag växte ju upp med det, vill gärna att mitt barn lär sig båda språken.. Samtidigt talar pappan till barnet ett annat språk också (samt, ingen svenska alls då han bor utomlands). Jag är förvirrad och har ingen aning om hur jag ska göra!

Säkerligen, tvåspråkiga barn brukar vara senare med talet just eftersom de lär sig två språk samtidigt. Mina föräldrar pratade olika språk och jag pratade bara svenska med mamma (vi bodde utomlands då) och när mina morföräldrar kom på besök och pratade svenska med mig svarade jag på mitt andra språk eftersom svenska var mitt och mammas språk liksom. Men ja, det är säkert förvirrande.

Nej, inte vad kan komma ihåg. Jag är tvåspråkig och särskilt förvirrande har det inte varit. Vill man förenkla det för barnen så skulle jag rekommendera stödtecken. Då använder man samma tecken oavsett vilket språk man talar med barnen. De kopplar då snabbare att de båda orden betyder samma sak och kan själva teckna och därmed "tala" tidigare. 

Det där att två- eller flerspråkiga barn skulle börja tala senare än enspråkiga barn är tyvärr är en seglivad myt helt utan substans. Men så fort ämnet flerspråkighet kommer upp är det alltid någon som drar upp detta felaktiga fenomen. Det finns forskning som visar att barn som växer upp med två eller flera språk utvecklar sitt tal i samma takt som barn med endast ett språk. De två-/flerspråkiga barn som börjar talar sent, hade troligtvis varit sena med talet även om de bara vuxit upp med ett språk.

Själv har jag tre barn som växer upp trespråkigt (engelska med pappan, svenska med mig och franska i förskolan/skolan). Ettåringen säger bara några enstaka ord än, men vår äldste son som är 7 år sa sitt första ord vid 8 månader och talade med flerordsmeningar innan han var två. Dottern har också talat rent och felfritt sedan hon var riktigt liten. Det vet exakt vilket språk de ska använda med vem och har alltid gjort det.

En vanlig lösning är att varje förälder är konsekvent och alltid talar sitt eget språk barnet. Barnet lär sig då att förknippa språket med personen. Sedan blir det givetvis luckor i vokabulären i varje språk. Mina barn fyller i med franska ord när de inte kommer på det svenskar ord de söker för stunden, men de är högst medvetna om att de gör detta och gör det knappast av förvirring.

Små barn är som svampar och har inga problem att lära sig många språk. Det finns massor av länder i världen som har flera officiella språk där två- och flerspråkighet är jättevanligt.

Bra sagt!

Min son är tvåspråkig och har inte varit sen med talet, tvärtom.

Det är bara att prata sitt modersmål med barnet så lär de sig otroligt snabbt och enkelt.

Nu är han 22 månader och kan lätt särskilja vilka ord som är på svenska och vilka som är på engelska.

Inga problem. 

Inte förvirrande, det tar bara lite längre tid för de maste ju lära sig allt dubbelt.

Det går alldeles utmärkt och jag har inte upplevt att det är förvirrande för mina tvåspråkiga barn (svenska hemma, engelska i skola/dagis).

Utom när vårt dagis skulle försöka vara hjälpsamma och insisterade på att försöka lära sig svenska ord att använda med yngsta sonen. Då fick jag försöka förklara att även om det är jättegulligt att de försöker uppmuntra "diversity" så var jag orolig för att det skulle om något bli förvirrande för sonen.

För det första kan de ju inte uttala rätt (fast det hade jag inte hjärta att säga) - men framförallt så tänker jag mig att det tar längre tid för mitt barn att sortera in alla ord i "rätt fack".

Min 2.5 åring blandar fortfarande språken - när min äldsta var 3 så hade han i princip lärt sig vilka ord som hörde till vilket språk. När jag hämtade honom på dagis pratade han engelska med mig inne på dagiset men så fort vi kom utanför dörren bytte han automatiskt till svenska. Jag blev lite impad av det faktiskt 

Det finns många olika sorters flerspråkighet.

Generellt kan man säga att det finns en stor chans att hemmaspråket blir passivt (dvs att barnet förstår men vägrar svara på det språket) om det är ett minoritetspråk.

Alltså en rysk familj i Sverige där barnet går i en svenskspråkig skola.

Det motsatta har mycket större chans att lyckas. Alltså svenska familj i Sverige där barnet går i en engelskspråkig skola.

Skolans språk är nämligen oftast dominerande, i synnerhet om det råkar vara samma språk som landets språk.

Om det finns dessutom syskon i familjen, eller om det är bara pappan som talar ett minoritetspråk finns det en väldigt liten chans att barnet blir tvåspråkig.

Sist, det hjälper flerspråkighet om språken inte introduceras samtidigt.
Min dotter är 6 år och aktiv trespråkig. Utöver de 3 språken har hon haft mycket exponering till 3 andra språk (helt olika), vilket gör att hon kan härma väldigt många språk helt brytningsfritt.

Det som underlättade i vårt fall är att: hon var väldigt tidig i talet med modersmålet (pratade hela meningar vid 18 månader), hon har haft bara 1 enda språk de 3 första åren, och sen att vi bodde i ett land där undervisningspråket inte var samma språk som landets språk.
Dvs, skolansspråk blev aldrig dominerande i hemmet. Inga syskon dessutom underlättar.

Nu verkar det vara extremt lätt för min dotter att snappa upp vilket språk som helst. Det senaste språket lärde hon sig extremt snabbt flytande, i par med sina jämnåriga eller t o m bättre än några pojkar som inte är verbala. 

Jag är väldigt intresserad av flerspråkighet och har även läst ganska mycket på området. Det är väl egentligen bara här i Europa som vi har den här idén om att enspråkighet är någon sorts norm, på grund av den ganska långt gångna språkpolitiken som har förts i många av Europas länder där språket har blivit en sammanhållande faktor.

Det du nämner i början om att hemspråket kan bli passivt handlar ju i så fall om man har en situation närmast liknade diglossi? Speciellt om det talade språket  hemmet har hög status i det samhälle där barnet växer upp så finns det gott om undersökningar som visar att barnet har stor nytta av att vara tvåspråkig, och ju bättre man talar sina båda språk, desto bättre resultat får man även i andra ämnen.

Men att det är en fördel att "inte introducera språken samtidigt" det får du gärna tala om vad du har för källa på, för det har jag inte läst någonstans där man tar upp flerspråkighet. Tvärt om är oftast en definition på tvåspråkighet att man har lärt sig mer än ett språk redan "från början" så att säga (även om den definitionen ifrågasätts av b la Grosjean), så enligt den mesta forskningen på området så skulle tex inte din dotter vara flerspråkig utan parallellspråkig (vill jag minnas att det kallas?). Men om du har läst andra undersökningar än jag så skulle det vara intressant att veta vad du har för källor? Det är inte för att ifrågasätta dig personligen, utan för att jag är intresserad av området som sagt.

Jag haller med Pistou. Jag har samma erfarenhet med mina barn som ocksa ar tresprakiga. Dottern var rejalt tidig med att borja prata och barnlakarna papekar att hon pratar sa bra. Sonen var dock lite sen, men jag tror att han skulle varit det aven om han varit ensprakig. Hans pappa var ocksa ganska sen med talet.

Daremot kan mina barn vara lite "lata" ibland, och foredra spraket de kan bast har hemma. Dvs dottern pratade nar hon var liten battre svenska an tyska och svarade da ibland pappan pa svenska eftersom hon visste att han forstar svenska. Men med farforaldrarna pratade hon alltid tyska. Och sonen pratar visserligen svenska med mig men ofta tyska med var tvasprakiga aupair, som han egentligen ska prata svenska med. Han kan battre tyska och vet att hon pratar tyska med hans pappa, sa da valjer han att inte anstranga sig och  tilltalar henne pa tyska. Daremot svarar han pa svenska om hon pratar svenska med honom.

Och jag har ocksa forstatt det som Knyttan, att barn som lar sig frammande sprak nar de ar lite aldre inte far de spraken som sina modersmal. Daremot kan de bli helt flytande pa sprak som de lar sig upp till tidiga tonaren. Sa tvasprakiga kan man kanske saga att de ar vilket som. Men att det skulle vara battre eller lattare att forst lara sig ett sprak och sedan ovriga sprak, har jag inte hort.

Forskolelararna berattar ocksa att det ar sa roligt att se barnen i min sons klass (nastan alla ar tva eller tresprakiga) hur de vaxlar mellan spraken. Foraldrarna sager tex at barnet att saga hej da (pa sitt sprak) och sa vander sig barnen om och sager Au revoir at froknarna.

Här i Finland är det ganska vanligt med tvåspråkiga familjer.

Vi har en 3-årig son som är tvåspråkig. Jag pratar svenska med honom och pappa pratar finska. Vi föräldrar pratar svenska sinsemellan.

Sonen vet precis vilket språk han ska använda med vem, och han översätter dessutom "i farten" t.ex. säger jag "säg åt pappa att maten är färdig" så ropar han "isä, syömään" åt pappa. Nu har han dessutom börjat plocka upp olika engelska ord och uttryck från tv:n, så skulle vi ha möjlighet till engelskspråkigt dagis så skulle han säkert börja prata engelska också. :)

Viktigt är att vara konsekvent och att alltid använda eget språk och att aldrig säga att man inte förstår om barnet pratar "fel" språk.

Jag bor i Kambodja med en dotter som pratar tre språk flytande och utan brytning, Khmer, Engelska och Svenska. Hon har lärt sig dem simultant och blandar aldrig ihop dem olika språken.

Nu går hon i en Amerikansk skola men vi planerar flytt till Sverige snart.

Hon började att prata alla tre språken ungefär samtidigt och inte ett dugg senare än enspråkiga barn.