Förvirrande för barnen att växa upp med flera språk?

Jag haller med Pistou. Jag har samma erfarenhet med mina barn som ocksa ar tresprakiga. Dottern var rejalt tidig med att borja prata och barnlakarna papekar att hon pratar sa bra. Sonen var dock lite sen, men jag tror att han skulle varit det aven om han varit ensprakig. Hans pappa var ocksa ganska sen med talet.

Daremot kan mina barn vara lite "lata" ibland, och foredra spraket de kan bast har hemma. Dvs dottern pratade nar hon var liten battre svenska an tyska och svarade da ibland pappan pa svenska eftersom hon visste att han forstar svenska. Men med farforaldrarna pratade hon alltid tyska. Och sonen pratar visserligen svenska med mig men ofta tyska med var tvasprakiga aupair, som han egentligen ska prata svenska med. Han kan battre tyska och vet att hon pratar tyska med hans pappa, sa da valjer han att inte anstranga sig och  tilltalar henne pa tyska. Daremot svarar han pa svenska om hon pratar svenska med honom.

Och jag har ocksa forstatt det som Knyttan, att barn som lar sig frammande sprak nar de ar lite aldre inte far de spraken som sina modersmal. Daremot kan de bli helt flytande pa sprak som de lar sig upp till tidiga tonaren. Sa tvasprakiga kan man kanske saga att de ar vilket som. Men att det skulle vara battre eller lattare att forst lara sig ett sprak och sedan ovriga sprak, har jag inte hort.

Forskolelararna berattar ocksa att det ar sa roligt att se barnen i min sons klass (nastan alla ar tva eller tresprakiga) hur de vaxlar mellan spraken. Foraldrarna sager tex at barnet att saga hej da (pa sitt sprak) och sa vander sig barnen om och sager Au revoir at froknarna.