Dela med er: POSITIVA förlossningsupplevelser!
Hej!
Känner mig väldigt orolig inför att barnet på ett eller annat sätt ska ut. Troligtvis kommer jag föda vaginalt men jag vägrar acceptera det, tycker att det känns alldeles för skrämmande för att kunna tänka mig att jag ska gå igenom det. Läser mer än gärna andras förlossningshistorier, tycker att det är spännande och rörande. Men jag har trots det svårt att se att jag skulle kunna klara det.
Mitt första barn föddes med planerat kejsarsnitt på grund av att han satt i säte. Under den graviditeten såg jag verkligen fram emot en vaginal förlossning, ville kämpa fram mitt barn. Längtade efter att få uppleva det. När det sedan inte blev som jag tänkt så kände jag mig en aning snuvad på konfekten men samtidigt så tänkte jag att huvudsaken är att bebisen kommer ut och att han är välmående.
Efter snittet fick jag höra från alla möjliga håll och kanter att jag kom lindrigt undan, att jag slapp föda barn. Själv mådde jag dåligt, hade väldigt ont i snittet och tyckte att hela operationen var rätt skrämmande då jag är nålrädd. Jag ansåg inte att jag kom lindrigt undan. De som hade fött sina barn vaginalt var helt återställda en kort tid efter förlossningen medan jag själv kämpade med mitt onda operationssår. I denna veva började jag oroa mig inför en eventuell kommande förlossning. Om nu min upplevelse var så "enkel", hur är det då att föda vaginalt?
Nu när jag blev gravid igen så började orostankarna komma direkt. Jag har inte riktigt kunnat slappna av denna gång på grund av att jag känner mig stressad inför vad som komma skall. Jag ligger ofta vaken om nätterna och grubblar, känner mig inte tillfreds. Jag tog upp min oro redan vid inskrivningen på mödravårdscentralen och min barnmorska skickade en remiss till Auroramottagningen. Jag ska få komma dit i mitten av april.
Min man och jag talade ut ordentligt om detta för ett tag sedan. Jag var tydlig med att jag behöver hans fulla stöd. Tillsammans diskuterade vi om vi inte borde försöka få ett snitt beviljat. Efter det samtalet känner jag mig lugnare, det känns som att möjligheten till snitt finns nu. Trots detta så vet jag faktiskt inte vad jag vill. Snittet var jobbigt, det känns konstigt att kämpa för att få gå igenom något så tufft. Tänk om en vaginal förlossning blir enklare? Tänk om jag ångrar mig senare och känner att jag saknar något i mitt liv? Jag kan inte säga vad jag vill därför att jag inte vet hur det kommer bli. Jag känner mig extremt kluven!
Mina rädslor då det kommer till vaginal förlossning är följande:
-Att spricka. Det gör ont i hela mig då jag tänker på det. Det är omöjligt att förstå hur ett barn kan komma ut genom vaginan.
-Att behöva sys. Jag gillar verkligen inte nålar och jag gillar definitivt inte tanken på att behöva bli sydd i underlivet.
-Att bli klippt. Ja, jag tycker att den meningen säger allt. Jag vill inte att någon klipper i en del av mig som innehåller känselreceptorer.
-Att det ska bli bråttom, att barnet behöver komma ut på en gång och att jag måste krysta trots att jag inte vågar. Att det gör fruktansvärt ont att trycka på men att jag måste göra det för att rädda livet på mitt barn. Hemska tanke! Om jag inte skulle klara av att krysta och barnet skulle få syrebrist med någon bestående skada så skulle jag för resten av mitt liv klandra mig själv.
-Smärtan. Jag tycker att det gör ont och är fruktansvärt obehagligt att lämna cellprov från livmodertappen. Då de tar cellprov använder de en tops. Jag kan inte tänka mig hur det känns att ha ett stort huvud där...
Det jag är rädd för är alltså inte värkarna utan själva utdrivningsskedet med allt vad det innebär.
Jag vill gärna att ni delar med er utav era positiva förlossningsupplevelser. Jag vill inte att saker och ting ska mörkläggas utan jag vill att det ska vara ärligt och stärkande. Jag vill känna mig peppad! Jag vill åter igen längta efter att få vara med om en vaginal förlossning! Jag är nu i vecka 26 så det är lite drygt 3 månader kvar till bebisen är beräknad.
Tack!
/Michaela
