Inlägg från: Vilgot o Lillpyret |Visa alla inlägg
  • Vilgot o Lillpyret

    Dela med er: POSITIVA förlossningsupplevelser!

    Hej!

    Känner mig väldigt orolig inför att barnet på ett eller annat sätt ska ut. Troligtvis kommer jag föda vaginalt men jag vägrar acceptera det, tycker att det känns alldeles för skrämmande för att kunna tänka mig att jag ska gå igenom det. Läser mer än gärna andras förlossningshistorier, tycker att det är spännande och rörande. Men jag har trots det svårt att se att jag skulle kunna klara det.

    Mitt första barn föddes med planerat kejsarsnitt på grund av att han satt i säte. Under den graviditeten såg jag verkligen fram emot en vaginal förlossning, ville kämpa fram mitt barn. Längtade efter att få uppleva det. När det sedan inte blev som jag tänkt så kände jag mig en aning snuvad på konfekten men samtidigt så tänkte jag att huvudsaken är att bebisen kommer ut och att han är välmående.

    Efter snittet fick jag höra från alla möjliga håll och kanter att jag kom lindrigt undan, att jag slapp föda barn. Själv mådde jag dåligt, hade väldigt ont i snittet och tyckte att hela operationen var rätt skrämmande då jag är nålrädd. Jag ansåg inte att jag kom lindrigt undan. De som hade fött sina barn vaginalt var helt återställda en kort tid efter förlossningen medan jag själv kämpade med mitt onda operationssår. I denna veva började jag oroa mig inför en eventuell kommande förlossning. Om nu min upplevelse var så "enkel", hur är det då att föda vaginalt?

    Nu när jag blev gravid igen så började orostankarna komma direkt. Jag har inte riktigt kunnat slappna av denna gång på grund av att jag känner mig stressad inför vad som komma skall. Jag ligger ofta vaken om nätterna och grubblar, känner mig inte tillfreds. Jag tog upp min oro redan vid inskrivningen på mödravårdscentralen och min barnmorska skickade en remiss till Auroramottagningen. Jag ska få komma dit i mitten av april.

    Min man och jag talade ut ordentligt om detta för ett tag sedan. Jag var tydlig med att jag behöver hans fulla stöd. Tillsammans diskuterade vi om vi inte borde försöka få ett snitt beviljat. Efter det samtalet känner jag mig lugnare, det känns som att möjligheten till snitt finns nu. Trots detta så vet jag faktiskt inte vad jag vill. Snittet var jobbigt, det känns konstigt att kämpa för att få gå igenom något så tufft. Tänk om en vaginal förlossning blir enklare? Tänk om jag ångrar mig senare och känner att jag saknar något i mitt liv? Jag kan inte säga vad jag vill därför att jag inte vet hur det kommer bli. Jag känner mig extremt kluven! 

    Mina rädslor då det kommer till vaginal förlossning är följande:

    -Att spricka. Det gör ont i hela mig då jag tänker på det. Det är omöjligt att förstå hur ett barn kan komma ut genom vaginan.

    -Att behöva sys. Jag gillar verkligen inte nålar och jag gillar definitivt inte tanken på att behöva bli sydd i underlivet.

    -Att bli klippt. Ja, jag tycker att den meningen säger allt. Jag vill inte att någon klipper i en del av mig som innehåller känselreceptorer.

    -Att det ska bli bråttom, att barnet behöver komma ut på en gång och att jag måste krysta trots att jag inte vågar. Att det gör fruktansvärt ont att trycka på men att jag måste göra det för att rädda livet på mitt barn. Hemska tanke! Om jag inte skulle klara av att krysta och barnet skulle få syrebrist med någon bestående skada så skulle jag för resten av mitt liv klandra mig själv.

    -Smärtan. Jag tycker att det gör ont och är fruktansvärt obehagligt att lämna cellprov från livmodertappen. Då de tar cellprov använder de en tops. Jag kan inte tänka mig hur det känns att ha ett stort huvud där...

    Det jag är rädd för är alltså inte värkarna utan själva utdrivningsskedet med allt vad det innebär.

    Jag vill gärna att ni delar med er utav era positiva förlossningsupplevelser. Jag vill inte att saker och ting ska mörkläggas utan jag vill att det ska vara ärligt och stärkande. Jag vill känna mig peppad! Jag vill åter igen längta efter att få vara med om en vaginal förlossning! Jag är nu i vecka 26 så det är lite drygt 3 månader kvar till bebisen är beräknad.

    Tack!

    /Michaela 

  • Svar på tråden Dela med er: POSITIVA förlossningsupplevelser!
  • Vilgot o Lillpyret
    Zinjulu skrev 2013-03-23 21:40:52 följande:
    Ok! Ska berätta hur jag upplevt det med barn 1, 2 och 3!

    1:an
    Vaginal förlossning
    Tog ca 8 timmar totalt från att vattnet gick hemma, krystade i 20 minuter
    Sydde ett stygn
    En helt perfekt förlossning, hade EDA med.
    Var uppe och gick direkt efteråt och mådde hur bra som helst!

    2:an
    Urakut kejsarsnitt
    Tog ca 4 timmar totalt från första värken hemma.
    Mådde inte bra efteråt, ont vid snittet länge!
    Ville inte ur sängen, kunde knappt heller.

    3:an
    Planerad i gångsättning.
    Tog ca 1 timme från första värken.
    Helt perfekt förlossning med övervakning som gjorde mig mycket lugnare.
    Fick 1 stygn invändigt och hade ingen lustgas eller annan "bedövning".
    Kunde inte blivit bättre än denna! 

    Fråga gärna om du vill veta något annat! Annars önskar jag dig lycka till! 
    Vad skönt att höra att du haft så positiva vaginala förlossningar! Hur upplevde du krystvärkarna? Hur kändes det när barnet skulle ut? Hur var det att sys?
  • Vilgot o Lillpyret
    lövet2 skrev 2013-03-23 21:49:52 följande:
    - Att spricka. Tja, tänk dig ett gummiband. Dra ut det långsamt och det kan bli jättestort utan att gå sönder. Efteråt går det tillbaka till den ursprungliga storleken. Nu är det visserligen vanligt att få någon mindre bristning, men det känns inte eftersom huden liksom blir bedövad när den tänjs ut.

    - Att behöva sys. Huden är fortfarande lite naturligt bedövad och bm använder vanligen kylspray. Inga problem alltså!

    - Att bli klippt. Har hänt mig en gång på 7 förlossningar. Det kändes som att hon gav en liten spruta (storlek tandläkarbedövning ungefär) och jag fattade inte ens att hon klippt förrän efteråt.

    - Att måsta krysta fast man inte törs. Hände mig vid min första förlossning. Bm gav mig en lokalbedövning så jag helt tappade känseln i huden. Då vågade jag krysta.

    - Smärtan. De flesta är överens om att det som gör ont är värkarna och inte själva utdrivningsskedet. Själv har jag använt mig av psykoprofylax och på det sättet blivit helt smärtfri vid krystningen.
    Tack för att du delar med dig!
  • Vilgot o Lillpyret
    Felinne skrev 2013-05-03 01:37:12 följande:
    Vad skönt att läsa om positiva förlossningsberättelser. Jag är själv gravid för första gången (ca. v7+1) och det känns som att jag vill suga i mig all fakta jag kan. Men inte om negativa berättelser. Känns bättre att förbereda mig på något positivt i stället för att saker ska gå snett.

    Jag tycker också att det är extremt obehagligt att ta cellprov och jag blöder så himla mycket då vilket känns läskigt, även om jag inte är det minsta rädd för blod. Kommer ihåg att jag tänkte att "det ska fan inte göra ont att få in något där!" första gången. Dessutom fick jag en vansinnigt dålig läkare som sa att om det blev aktuellt med operation (mina första prover var dåliga) så var det nog bäst att jag blev sövd eftersom jag uppenbarligen inte kunde hantera det här. Så säger man ju bara inte! Jag var så jäkla förbannad på henne och det är jag fortfarande. Men det är betryggande att läsa om andra som fött barn och inte tycker att cellprov är jämförbart med det.

    Annars är det jag brottas med mest min stora rädsla för nålar. Någon som har något bra tips på vad jag kan göra för att komma över det? Eller tror ni att jag bara blir härdad av alla gånger de ska sticka mig under graviditeten? För mig är det väldigt sammankopplat med förlossning eftersom jag gissar att jag kommer behöva EDA för att härda ut och den har jag hört inte är den roligaste nålen...

    Ska definitivt köpa  Susanna Heli "Att föda utan rädsla"
    /F
    Vad gäller nålar så har jag blivit härdad. Jag var verkligen livrädd innan mina graviditeter men nu så är det något jag bara måste klara mig igenom. Jag brukar försöka andas lugnt, slappna av och gå in i mig själv. Tänker att jag klarar det och att det snart är över. Haha, det är nog lite som att föda barn. Flört

    Jag fick spinalbedövning då jag gjorde kejsarsnitt och jag kan säga det att det var det jag var orolig för innan, inte för själva snittet eller tiden efteråt. Men det gick fint! Jag fick bedövningssalva innan och så satt min man och höll mina händer medan jag andades på. Det var snabbt överstökat!

    Jag satt på Bokia häromveckan och läste i "Att föda utan rädsla". Jag tycker att den är väldigt bra! Funderar på att köpa hem den eftersom den gav så goda råd. 
  • Vilgot o Lillpyret

    Jag tackar så mycket för alla positiva historier som ni berättar! Dock lutar det åt att det blir ännu ett snitt för min del. Var på mitt andra Aurora-samtal i går och BM har nu skickat en remiss till ett gäng läkare som under en konferens ska bevilja mitt snitt. Hon verkade rätt säker på att det går igenom. Den tid jag får kan jag när som helst avboka (ända fram till operationen ska göras) och jag ska fortsätta gå på Aurora-samtal. Det känns som en väldigt bra lösning för mig!

  • Vilgot o Lillpyret

    Jag fick snitt beviljat men min lille bebis ville gärna komma ut den naturliga vägen. När vi kom in till förlossningen var jag fullt öppen och huvudet var på väg ut, krystvärkarna hade redan startat. En halvtimme efter att vi blivit inskrivna kom han ut. Allt gick bra och jag är så stolt över mig själv för att jag klarade det!

  • Vilgot o Lillpyret
    oldy skrev 2013-08-08 19:14:40 följande:
    Jag blev glad att det äntligen hände nåt här!

    Dags för min första förlossning om ca fyra veckor och har väldigt blandade känslor inför detta. Känns skönt att läsa positiva berättelser, så tack
    Lycka till! Det kommer gå så bra! Jag var ju jätteorolig innan (fick beviljat snitt) men när man väl var där och krystvärkarna for genom hela kroppen så skedde en mental omställning. Jag kände och tänkte att nu finns det ingen återvändo, nu är det bara att kämpa på och shit, vad duktig jag är på detta! Man blir grymt peppad när det står människor runt omkring en (barnmorska, undersköterska och så min man för min del) som talar om för en hur duktig man är, att man kämpar på så fint och att det hela tiden går framåt. Det är riktigt häftigt! När sedan bebisen ploppar ut och man får upp den på bröstet så stannar allt. Man behöver inte kämpa längre (förutom när moderkakan ska ut) utan nu ligger allt fokus på den nya, lilla människan som ligger där, snuttar på bröstet och ser en i ögonen. Jag rekommenderar verkligen lustgasen, den fick mig att koppla bort smärtan i och med att jag fick fokusera på att hålla i den och andas djupt.
Svar på tråden Dela med er: POSITIVA förlossningsupplevelser!