Råd som Anna Wahlgren ger och har gett till föräldrar genom åren..

Alltså allvarligt. Det vänder sig i magen.
 

Men... det spelar ingen roll hur många gånger jag läser sådana här saker, jag vänjer mig aldrig. Barnet får skrika och gråta i 45 minuter medan morsan dammsuger (och syskonet får dessutom betrakta denna bisarra uppvisning i brist på gensvar) och sedan ska barnet PRATAS med. Sättas upp i sängen och pratas med. Det är inga dåliga kortisolpåslag eller emotionella störningar man bäddar för där. Jag begriper inte hur dessa metoder ens kan vara lagliga. Trots att jag har befunnit mig i trådar som dessa ungefär tusen gånger, jag begriper det forfarande inte. 

Det är en enda lektion i hur man skapar relationsstörda indvider av sina barn, människor som inte har tillgång till sina egna eller andras känslor. Att föräldrarna möter den känsla man har med en diametralt motsatt känsla (förstå vilka dubbla signaler detta är), eller att man endas "belönas" - i form av att man blir upplockad osv - om man ler på kommando eller tystnar. Det är helt obegripligt för mig att dessa människor - som i vissa fall faktiskt är förvånansvärt bildade, det finns/fanns ju till och med en psykolog i AW-gänget - inte begriper detta grundläggande. Helt vid sidan av det helt ofattbara i att inte instinktivt plocka upp och trösta ett gråtande barn. För att sedan gå in på ett forum och uppenbarligen inte vara helt nöjd med situationen. Om man läser exempelvis det du länkade till så är det ju rätt tydligt att den här mamman sökte stöd för att det hon gjorde var rätt, fast något inte känns bra. Oavsett om det är ett uteblivet resultat eller en kuvad föräldrainstinkt som skaver, jag vet inte vilket. Men det här är ju inte föräldrar som är nöjda med metoden eftersom de pepprar forumet med ett enda jäkla rop på hjälp, varpå andra ska komma in och säga åt dem att fortsätta, att framhärda, att bita ihop. Maken till att vara frikopplad från sina mest primitiva känslor som förälder är det ju sällan man skådar.

Det är ju här skon klämmer. Fullständiga främlingar sitter och får ont i magen av att barnet inte plockas upp och tröstas, men barnets mamma står pall och dammsuger bort skriken. Det är ju några mynt där som inte riktigt har trillat ner, om man helt rationellt är kapabel att genomföra en sådan sak.

Förresten (jag är lite långsam här), jag noterade att barnet som det talas om är född i oktober förra året och alltså bara en liten spädis. Jag vänjer mig aldrig.

Alltså jag börjar fundera på vad socialtjänsten skulle säga om de stötte på en person i en utredning som inte plockade upp sitt spädbarn utan lät den skrika på det sättet så länge. Om detta skulle vara en förälder bland alla andra, någon som inte ingår i AW-gruppen. Det är ju ett otroligt illavarslande beteende, att inte ge sitt spädbarn grundläggande omsorg. För det är ju en omsorgsbrist. Det är så märkligt att detta bara får pågå utan att det blir konsekvenser.

Men jag funderar verkligen på hur kunskapen om spädbarn ser ut. När jag läste Läckbergs försvarstal gällande SHN så slogs jag av vilken märklig föreställning hon måtte ha haft om hur spädbarns rytm fungerar. Hon beskrev att hennes bebis inte kunde sova om han inte sov på henne i en timme, och således somnade djupt och pappan sedan bar bort honom. I en timme. Var hon "tvungen" att sitta med sitt spädbarn. För mig säger det något, om en sorts villfarelse om att bebisar inte ska vara fysiskt beroende av sina omvårdare. Jag undrar hur dessa föräldrar resonerar innan de får barn, hur de tänker kring det här med sömnen, eftersom de (vissa) på allvar kurar så små barn, fyramånaders till och med. Och det finns väl exempel på mindre barn än så?

Alltså: finns det en reell kunskapslucka gällande spädbarns sömn, som gör att dessa föräldrar får en totalchock när de får barn? Att de på riktigt inbillade sig att det inte skulle innebära en del vakna nätter och en sorts oregelbundenhet?

Sedan undrar jag också kring detta - som jag alltid ältar i dessa trådar - den kunskap som faktiskt finns om de neurologiska skador som barn riskerar att drabbas av när de får skrika i ensamhet. Vad dessa kortisolpåslag faktiskt gör med barnen rent neurologiskt. Det är ju inte en enda liten studie som pekar på hur riskabelt det är, utan alla studier som har gjorts i just det här ämnet. Man har kommit fram till att de höga halterna av stresshormon är direkt skadligt för små barn och att de inte utsätts för dessa höga halter när de gråter/skriker i famnen på sin omvårdare. Dvs, det är ensamheten som ger dessa skadliga påslag. Hur har dessa fakta någonsin kommenterats av AW o.co? Om det någonsin har kommenterats? Det är ju inte sällan människor som vid första anblicken är intelligenta, de är vältaliga och i många fall utbildade. Hur kan man vara så ointresserad av sådana vetenskapliga resultat när det kommer till ens egna barn?

Och även vad gäller anknytningen. Anknytningsteori är ju inte någon exakt vetenskap på något sätt men det är att räkna som ett etablerat faktum att små barn som söker tröst och närhet av sina omvårdare inte mår bra av att inte få det. Även detta pekar otaliga studier på (allt från barnhemsexemplen till Harlows apor där närhet går före mat osv) och att hävda motsatsen - att spädbarn drar "suckar av lättnad" när deras omvårdare inte ger respons är ju betraktat som vettlöst. Ur en ren kunskapsmässig synvinkel. Hur är det möjligt att missa detta, som förälder? Som hyfsat bildad (och som sagt i vissa fall till och med skolad inom psykologi) och intelligent människa?

Jag förstår att barnalstrande kan väcka en massa saker hos en människa. Brist på sömn kan göra många av oss temporärt galna, om inte annat för stunden. Jag vet precis hur det kan vara. Jag förstår att det är jobbigt liksom, men jag förstår inte hur man kan blunda för det som jag har tagit som exempel här ovan. Vad tror du? Är det detta motstånd till vetenskapen som spökar, det som AW ofta ger prov på? Jag undrar verkligen.          

Men det förstår jag, att det sker saker under ytan. Jag tror att det finns en massa ångest och desperation där och att trådarna som självklart är offentliga inte visar hela bilden. Ibland kan man ju ana en sorts känsla av att metoden inte är rätt, ett sorts ifrågasättande ("ska det verkligen vara såhär/kännas såhär??" typ) - men detta ifrågasättande drunknar ju bara i alla blinkande, kramande smileys där folk stormar in och manar till att fortsätta. Om det känns fel i magen

(postade för fort)

Om det känns fel i magen så är det ju för att något också är fel, men om man själv inte är förmögen att lyssna på den känslan (oavsett anledning) så hade det ju varit bra om någon annan kunde hjälpa en till det. Men det är inte bara spädbarnen som inte får sina verkliga känslor bekräftade, utan också mammorna (för det är ju till hundra procent mammor som skriver på forumet?). Mammornas ångest bsvaras med leenden på samma sätt som spädbarnens gråt och skrik besvaras med leenden. Det är ju något att fundera ett par varv på, om någon som ingår i den där gruppen har några procent tvivel i sig: hur kommer det sig att alla dessa känslor - spädbarnets och föräldrarnas - ska förnekas och bytas ut till något annat? Hur kommer det sig att det är så väldigt viktigt att göra det? En fråga värd att fundera på. 

Ja, men jag tänker ändå hur man rent hypotetiskt skulle reagera i en sådan utredning där man exempelvis stöter på en mamma som låter sin fyramånaders skrika och gråta i en timme, medan hon själv dammsuger utanför dörren. Jag gissar att man skulle dra slutsatsen att den här mamman behöver stöd i sitt föräldraskap, mer kunskap om bebisars behov och någon som verkligen visade henne hur man gör. Det är ju en reell omsorgsbrist att ignorera så små barn. SHN framstår som genomtänkt och "kärleksfull" på AW:s forum, men om en handläggare på socialtjänsten tog sig en titt på ett sådant fall - utan att veta vad det var för metoder som användes - så är jag rätt säker på att det hade blivit en reaktion.

Dvs, AW kommer undan med det på grund av att hon är AW, och de som ingår i hennes grupp och köper hennes metoder kommer undan med det för att det just är en "metod". Alla föräldrar har sina sätt, ungefär. Men betraktat ur ett omsorgsperspektiv så är det ju väldigt illavarslande, att ignorera så små barn under så lång tid. Jag tycker att det är märkligt att det får fortsätta, helt öppet.