Råd som Anna Wahlgren ger och har gett till föräldrar genom åren..

Vad var orsaken till det och hur reagerade föräldrarna? Jag tror som sagt ofta att många föräldrar tar till sig av kritik men vi använder alla olika försvar för att skydda oss själva. Det är svårt att säga att man hade fel när det redan har skett.

Är det verkligen vad du ser när du läser tråden? Jag ser främst kritik mot de råd och metoder du (jag utgår från att du är den du utger dig för att vara) och människor av dig utbildade förespråkar.
Jag har inte skrivit något alls om våra sovrutiner men visst, finner du det intressant kan jag dela med mig. Mina barn är idag 4 och 5 år. Vi läser ett par böcker i soffan efter tandborstning. De väljer varsin. Vi pratar och myser. Etfter ca en halvtimme brukar vi stoppa om dem i deras sängar och småprata kort, pussa godnatt och gå ut. De somnar ganska fort gissar jag (brukar inte springa in och titta) och sover för det mesta hela natten. Vaknar de handlar det vanligtvis om mardrömmar eller att den yngsta har kissat i sängen. Då finns vi självklart där och också fysiskt och tröstar och tvättar av honom och fixar rena lakan. Så här har vi haft det i några år nu och det fungerar fint.
När de var mindre och i perioder sov sämre och vi upplevde det svårt av någon orsak (vår son kom bland annat in i en ond cirkel för att vaggas tillbaka till sömns när han vaknade varje halvtimme/timme vilket också påverkade honom negativt)  fann vi lösningar som även såg till barnen. Vår son var 10 månader vid tillfället jag beskrev inom parentes och istället för att vagga gjorde vi något som liknar PU/PD från babywhisper och tassmetoden. Vi fanns alltså vid hans sida hela tiden och efter ett par dagar var det slut på vaggandet som resulterade i många onödiga uppvak i vårt fall. Vi skulle aldrig lämna en skrikande bebis ensam att hantera sina känslor (kalla det arg, frågande eller vad du så önskar. Samma sak oavsett.) Det går att hitta en balans i den enskilda familjen och förändra ritualer och rutiner utan att bortse från barnets behov. Att barnet utvecklar en grundtrygghet och på ett tillfredsställande sätt går vidare till nästa fas i utvecklingen är var fokus borde ligga på vägen dit. Är barnet lidande (eller föräldrarna) ska man inte nöja sig med "det är normalt, det går över". Då ska man kräva hjälp och en utredning, ofta finns en bakomliggande orsak till barnets sömnsvårigheter när det på riktigt handlar om det. Det är då viktigt att identifiera det verkliga problemet för att komma till rätta med det. Barnet kanske är allergiskt, fick skador vid förlossningen eller har ont av andra orsaker. Att bortse från barnets behov, tvinga in det i en mall och titta bort botar inget. Barnet kanske slutar signalera sina känslor men problemet finns fortfarande kvar och mest troligt förvärras över tid men ingen väljer ju att se..

Jag har inte orkat läsa där på ett par dagar men tråden är delvis till för att visa på exempel så idag läste jag ett par trådar men jag vet inte vad jag ska citera länka till. Allt är så sorgligt. Det är alltid samma sak i stort, barn som gråter ("frågar", är "arga") utan något som helst gensvar.  Här är det senaste jag läste:
I"morse vaknade lillkillen i vanlig ordning 06:00 med gnöl och bök. Han försöker krypa igenom spjälorna på sängen och kryper runt i sängen. (Vi har babyvakt med övervakningskamera eftersom han sover i ett rum långt från vårt rum) så därför ser vi vad han sysslar med.
Jag gick direkt dit och ramsade x4 högt och bestämt,sedan satte jag på dammsugaren och stängde av babyvakten....vid 06:30 hade han inte somnat om el lugnat sig något så jag ramsade igen och bytte dammsugaren mot Mozart ( va det ok att byta husljud?) Ingen skillnad då heller,han va ledsen men inte jätte ledsen så han fick ligga så tills 07:00. Då blev det glatt god morgon. Men han somnade aldrig om,gör det något så här första dagen vi tar nya tag? Och han va ledsen när jag gick in och tog upp honom. Han hade ju varit det i en timma så kände att jag inte kunde vänta längre. Känns ändå bra att han fick ligga tills 07:00. Gjorde jag rätt? Förändringar tills imorgon?
Vill också säga att ni som hjälper är fantastiska!!"
www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php&t=28973&start=45

Ett barn i separationsfasen..

Det är nog något av det värsta du kan utsätta barnet för just då och jag tror verkligen att det kan komma att försvåra den fortsatta processen i barnets utveckling om föräldrarna reagerar på barnets behov på så sätt som AW förespråkar. Till och med Eckerberg som skapat 5-minutersmetoden avråder från att använda den metoden i denna fas.

Intressant. Den filmen har också kommit upp i mitt huvud när jag har diskuterat detta.

Jag tänkte visa på några fler exempel. Jag är inte den som far med osanningar nämligen.

Det är säkert inget nytt för människor som har varit med ett tag men men alla andra bör också få en chans att se för att bilda sin egen uppfattning. AW och de människor som ger råd enligt hennes teorier och ibland också människor som följer hennes råd menar att man måste se till sammanhanget. Att det med andra ord finns situationer som rättfärdigar vad som tas upp i TS och resten av tråden. Vad tycker DU?

Jag har redan gett exempel på barn som får skrika i ensamhet under längre perioder  ( där timmar inte hör till ovanligheterna, speciellt under vargtimmen)  och där AW eller hennes medhjälpare ger tummen upp till detta. Detta verkar höra till vanligheterna. Gå in  i vilken tråd som helst, vilken dag som helst...Jag har gett exempel på hur AW ger råd till föräldrar att inte byta bajsblöjor eller göra rent när barnet kissar, bajsar eller kräks i sängen. Jag har gett exempel på hur "trenätterskuren" ska gå till när nattmålet ska bort för det månadsgamla barnet enligt AW. Jag har visat exempel på hur AW går längre på forumet när hon beskriver de redan hårdhänta verktygen enligt SHN-kuren. Jag har visat på exempel på barn som skakar sönder sin spjälsäng där AW menar att föräldrarna ska fortsätta som vanligt. Det som inte har visats på ännu av det jag skrev i TS (vad jag minns) är exempel på hur AW och dipl SHN-kurare tycker att man ska reagera om ett barn skadar sig själv. Denna tråd är nog mest uppmärksammad av alla och här citat ur den:

"Dock har han gråtit så mycket så han fått små prickar i huden...känns lite jobbigt i föräldrahjärtana...men annars är vi nöjda med första natten."

 

"När vi gick in i morse har han blåmärken i pannan, sängen har flyttats säkert en halvmeter ut från väggen av hans dunkande. Han sov djupt och när han vaknade var han inte riktigt så glad som han brukar. Tyst och det tog säkert en kvart innan han kändes som vanligt."

 

"I morse hade han genom att dunka huvudet i spjälsängen flyttat den 70 cm från väggen. Jag provar tanken hur det vore att med en tolvkilosvikt i sängen dunka mitt huvud i den tills den flyttat sig 70 cm. Vilka känslor skulle få mig att göra så? Idag har vi lekt med de jämnåriga barnen i kvarteret trots blåmärkena i pannan. Det är tur att vi känner grannföräldrarna bra, annars hade de säkert trott att vi misshandlat honom. Nu bjöd de oss på starkt kaffe istället. Grannar är bra"

 

"Mitt under påminnelserramsandet frågar han efter bröstmjölk. Han är avgjort hungrig, men det är inget jag tar hänsyn till eller låtsas ta någon notis om."

 

"Han har börjat gråta när vi börjar busa, det hände redan igår. Och han blir ledsen när vi går upp på övervåningen där hans rum är. Det känns jättetrist, svårt att hitta på bus och skratta när han "genomskådar oss". Vad kan vi göra åt det??"

 

"Till och från dunkar han in huvudet så jag tror både det, sängen och mitt hjärta ska brista."

 

"Vid insomnandet gjorde vi alla fel man kan tänkas göra.

Han har genomskådat skrattet vid godnattet. Alla lekar är redan sönderlekta. Allt är en väntan på att stängas in i ett mörkt rum".

 

"Någongång under skrattet lyfter min fru upp honom för att busa, han börjar störttjuta, tror att nu är det roliga slut. Vi leker vidare, men han vet att tiden är utmätt och får det aldrig ur sinnet. Förtvivlan är total när han får en avslutande godnattpuss av min fru, en judaskyss i hans tycke. Så bär jag upp honom för trappan, solfjädrar med två händer. Han vill desperat slita sig."

 

 "Jo, vi närmar oss målgång, men det känns himla jobbigt att inte ta hand om sitt sjuka barn. Bara låta honom ligga där ensam och hosta."

Hur föräldrarna peppas att fortsätta märks i tråden.

www.angelfire.com/art/ladydahmer/crap/anna.html

Ett annat exempel:

"Har precis fått hjärtat att somna efter 2 timmar och 10 minuter.

Vet inte vad jag ska ta mig till -hon gör verkligen sig själv illa! Hon dunkar sitt lilla huvud i spjälsängen gång på gång helt ohejdat. Kastar hela sig själv baklänges så att hon slår i huvudet. Skriker aj aj.

Så här kan man ju inte hålla på....jag är rädd att hon skadar sig allvarligt.

Nu är det så pass att hon rycker till så fort jag tar bort solfjädern, sen är hon beredd på att jag går. Hon tar inte till sig ramsan (brukar väl inte göra första natten). Blir bara jätte ledsen och hysterisk.

Fick nu igen sitta hos henne tills hon somnade."

Natten gick blä! USCH, jag mår så dåligt! Hjärtat har tre små blåmärken i pannan! Vet inte vad jag ska ta mig till?

"Hon sov från 03:05 till 06:45. Morgonen ska vara 07:00. Försökte få henne att somna, men hon lika hysteriskt som tidigare gallskrek när jag gick ut med ramsan. Höll på en kvart och sedan gjorde jag morgon, helt tvärtom mot vad man ska.

Som du skriver att jag ska lugna henne med solfjädern och sedan fylla på med ramsan -det är det jag gör. Jag bryter på en gång när hon gör sig illa. Jag förstår inte riktigt..... Hon är lugn så länge jag är i rummet, behöver inte ens solfjädra henne. Men så fort jag går ut början hon på en gång att dunka huvet i spjälorna. Det känns som om enda sättet att då henne att inte göra det är att inte gå ut. För hon börjar verkligen på en gång när jag går ut.

Vet inte vad jag ska ta mig till."

www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php

Inte heller detta var skäl nog att avbryta.

Ett till exempel:

"Våran storkille, snart 17 månader, har varje morgon det senaste året ägnat sig åt ensamlek. Längden har varierat mellan en timme och 1 och 45.
På senare tid har det dock blivit mer regel än undantag att han efter ca. en halvtimme börjar gråta och skrika.
Kontraspionage från våran sida har avslöjat att han kastar ut nån leksak ur spjälsängen för att sedan försöka nå den med foten som han sticker ut mellan spjälorna.
Detta resulterar i att han fastnar med sitt knubbiga lår och kan inte komma loss. Han lär sig definitivt inte av sina tidigare misstag, då han gör om samma sak i princip varje dag.
Vet inte riktigt vad man kan göra, visst går det att gå in och hjälpa honom loss och sedan låta honom fortsätta leken, men då blir ju våran påhälsning ett stående inslag i ensamleken, som inte är så "ensam" llängre"

Svar AW:

"Sätt på musik när han börjar krångla efter en halvtimme, som om ni verkligen inte hörde. Ha annat att göra! Men håll tiden för ensamleken bestämd. Så slipper han undra över när den ska ta slut. Varaktigheten ska inte ifrågasättas och ledningen är inte hans. Det orkar han inte med (som synes).

Kan han få in lilla låret så det fastnar, kan han få ut det också. Men det kräver sin man och sin möda! Och från er sida, upphöjt tålamod. Stör honom inte i det arbetet. Han har ingen anledning att lära sig av några erfareheter som andra gör åt honom."

www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php

 

 

 

Också i barnaboken går att läsa om hur AW menar att små barn ska ta hand om vad hon kallar livskriser på egen hand. Det gäller inte bara under sömn utan också under ensamlek. Många föräldrar vittnar om skrikande barn under ensamleken som inte vill sitta i en spjälsäng med leksaker under så lång tid som hon rekommenderar för barnets ålder. Rådet de ges är kort och gott "lått barnet vara, sätt på musik, överkoncentrera ej, gör ditt".  Det viktiga med AW metoder verkar aldrig vara att barnet faktiskt sover eller är nöjt och tillfredsställt utan att det är där det ska vara vid den tiden enligt schemat.

Detta inlägg var väl omoget om något? Trist att du känner ett behov av att gå ner på den nivån.

Jag kan se att det finns ett flertal förklaringar till varför AW ger de råd hon ger och till varför andra följer hennes råd. Det skapar absolut en viss förståelse men det gör det inte rätt och är inte något vi ska acceptera som vettiga råd och handlingar. Det skulle inte bara vara elakt mot barn av idag utan också mot föräldrarna som tvingas gå emot sina instinkter för att göra "rätt" och som börjar se på sina barn på ett sätt som inte gynnar barnets fortsatta utveckling eller relationen dem emellan. Ett spädbarn är inte "en sur ilsken äkta man" och bör inte behandlas som en sådan även om AW gärna gör den liknelsen. Ett spädbarn kan inte försvara sig själv, det är först långt senare vi kan ta hjälp av försvarsmekanismer och inte ens då skulle en medkännande människa säga "livskriser är upp till varje enskild människa att lösa på egen hand" och AW menar alltså att spädbarn och småbarn ska ta hand om sina "livskriser" (som  smutsig säng, känslor av ensamhet, ett behov av tröst) på egen hand. Jag kan inte komma och tänka på en enda människa i min närhet jag skulle behandla så illa och då fylls mitt huvud av vuxna människor med en grund att stå och falla tillbaka på. Jag skulle inte vilja behandla AW enligt de egna metoderna. Jag vet att vissa har sagt "låt henne själv få ligga i bajsblöjor för att känna på det" men jag hade inte låtit detta ske om hon var i min vård. Till stor del handlar det om människosyn.  Att AW sprider sådan dynga till föräldrar och ger dem dåligt samvete och hittar på en hel massa läskiga saker som barnet kan drabbas av om de inte handlar helt enligt hennes råd gör mig verkligt upprörd.
Min mor är 63 år idag och hon har berättat om vilka råd hon gavs och om hur hon försökte amma enligt schema men inte kunde ignorera sina skrikande barn. Samma sak vid sömn. Hur hon i början hade dåligt samvete för att hon gjorde "fel" men hur det sedan kändes så skönt inombords och hur nöjda barnen blev när hon började följa deras signaler. Instinkter fanns där också då oavsett datum och årtal hos friska föräldrar.Skillnaden på den tiden låg väl främst i hur vi såg på barnen som sådana, inte i hur föräldrarna kände inombords eller påverkades av råd utifrån. Där har vi uppenbarligen inte kommit så långt vilket AW forum är ett bra exempel på. Jag skulle då inte säga att det beror på att rådgivaren är född på 40-talet.

Du försvarar AW råd samtidigt som du är väldigt nedlåtande mot de föräldrar som följer hennes råd. Jag får det inte att gå ihop? Jag tror personligen inte att dessa föräldrar vaken är korkade eller helt saknar instinkter utan hamnar där av andra orsaker.