kvintett skrev 2017-10-17 23:34:59 följande:
Hej Micke,
Jag har läst det mesta av tråden, och blivit starkt berörd. Halkade in här för att jag var på väg att träffa en gift man som ville vara otrogen. Gjorde inte det, tackochlov.
Hej Kvintett!
Oj...
Jag är väldigt inkonsekvet här vad gäller vilka inlägg jag svarar på och vilka jag låter passera. Jag skyller delvis på tid. Hursomhelst så måste jag ge dig ett svar. Eller ett försök till svar i alla fall. Ditt inlägg förtjänar verkligen det.
Har du haft en så fruktansvärt usel självkänsla sedan barndomen? Hur behandlade dina föräldrar dig? Andra vuxna? Syskon? Jag kan inte tolka det annorlunda än att du har vuxit upp i en kraftigt dysfunktionell familj där du kuvats att helt utplåna dig själv för att få kärlek. Något du upprepar i vuxen ålder för att överleva (rätta mig om jag har fel). Kanske du vuxit upp i någon sekt?
Jag är lyckligt lottad till att ha haft en bra barndom. Bra föräldrar. Trygg uppväxt i en harmonisk lantlig miljö med en stabil och vänlig och omtänksam omgivning, kamrater med mera. Jag skulle nog beskriva min uppväxt som lite småborgerlig. Så långt ifrån en sekt jag kan tänka mig. Så jag fick uppmärksamhet och kärlek från mina föräldrar. Jag var också enda barnet så om du vill kan du gärna låta din psykoterapeutiska sida analysera det faktumet. Ensamma barn brukar väl anses vara lite bortskämda och alltid förvänta sig få vara i centrum av allt?
Du skriver:
"Nej...det sexuella planet är något som jag absolut inte vill tillbaka till. Ångesten, hopplösheten och skuldkänslorna över att man var kåt. Jag har aldrig känt mig så äcklig som jag gjorde då. Nu slipper jag det och det är som att få andas friskt syre för första gången på flera decennier."
DETTA! Vad handlar denna ångest om? Att du slår på dig själv på det här viset? Hur kommer det sig att du kände dig äcklig? Vad hände? När började denna äckelkänsla inför din egen existens? Vad händer om du börjar utforska vad din skräck handlar om?
Jag upplever alltid att sex är något som en kvinna ger som en belöning, eller som en morot. Jag har alltid uppfattat det så. Jag har aldrig uppfattat en kvinna åtrå mig och faktiskt vilja ha sex med mig för sin egen skull. Sex är och ha varit ett instrument för kvinnorna jag har mött.
Till en början stördes jag inte speciellt mycket av denna känsla iom att att hormonerna brusade i öronen på en tonårskåt pojke. Det "hörde liksom till" att killen skulle "pocka" och tjejen skulle "vinnas". Eller hur? Det var ju aldrig några tonårstjejer som ansträngde sig för att få en tonårskille på rygg. I alla fall inte i mina kretsar.
Men efter att åren gick blev den här känslan mer och mer förnedrande. Att man skulle förtjäna sex. Eller att "sex gavs" som morot för något annat. Jag var aldrig åtråvärd. Att ha sex med mig var aldrig åtråvärt i sig. Det var ett instrument.
Problemet var ju helatiden min sexlust. Att behöva genomlida den och försöka hantera den. Men när man efter en lång vandring längs med en "förnedringens boulevard" en dag till slut känner att man inte alls längre behöver eller vill ha sex. Det är som att andas frisk luft efter ett liv i en jordkällare.
Jag ser i övrigt ingen anledning eller poäng i att gräva djupare i det här. Varför rasera något som fungerar idag?
Jag förstår att du inte vill rota i det här för att det ligger en enorm smärta begraven, men du stympar dig själv genom att inte lyfta fram i ljuset dina låga tankar om dig själv, för att förstå, och komma vidare. Du beskriver hur du fullständigt utplånar dig själv för att kunna känna en smula trygghet. Det har inte med sex att göra, din självutplånande hållning lyser igenom i allt du skriver. Du kallar utplåning kärlek, det är inte kärlek. Du fortsätter att lägga locket på, och jag förstår dig, men den goda nyheten är att rädslan är ditt största hinder. Vad tror du är grunden till att du gör dig själv så illa, och helt förnekar din smärta? Är det kärleksfullhet mot dig själv? Hur kommer det sig att du unnar alla andra människor kärlek, alla utom du?
Jag förstår att jag uppfattas så - självutplånande. Speciellt här i den här tråden iom att ni enbart ser en del av mig. Jag hoppas däremot att de som träffar mig i "det riktiga livet" har en helt annan bild av mig.
Att jag unnar min omgivning saker som jag inte tillräknar mig själv. Är det egentligen konstigt? Varför är det konstigt? Det är lätt gjort nu att sjunka ner i en ravin av filosofiskt resonemang om meningen med livet osv.
Men låt mig säga så här:
Jag uppfattar vår samtid som enormt egocentrerad. Det är jag. Det är nu. Det är mig. Det är mitt. Osv. Jag vänder mig emot det och jag uppfattar det som vämjeligt faktiskt (om jag skall vara helt ärlig). Det resonemanget ger mig inget som helst tillfredställelse. Om jag istället skall försöka se vad som skänker mig tillfredställelse så är det att försöka göra det bästa jag kan för min omgivning. Och jag hör, ser och möter varje dag människor i min omedelbara omgivning som upplever orättvisor, avsaknad, tillkortakommanden, brist, förlust m.m.
Jag lever hellre för andra än för mig själv. Det är väl så jag ser på meningen med livet. I alla fall mitt liv.
Och nej...jag är inte religös eller aktiv i någon kyrka eller samfund.
Du kommer att gå stärkt ur krisen om du vågar öppna locket, och du kommer inte att dö av det du får syn på. När du har mött trollen, kommer de inte att kunna skada dig mer. De är fula och äckliga, ja, men de är inte du.
Du behöver inte utplåna dig själv för att överleva och få kärlek. Jag råder dig att söka upp en terapeut som du känner dig bekväm med. Forskning har visat att terapiformen är underordnad, det är kemin mellan terapeuten och klienten som är avgörande. Det är förövrigt helt avgörande att man känner förtroende för terapeuten, annars ska man omedelbart lämna.
Ja...jag är väl inte rädd för några troll egentligen. Det finns säkert "troll" och orsaker till att jag lever mitt liv som jag gör och att jag tänker som jag gör. Men jag ser ingen anledning till att rota i det.
Och det liv som jag lever, som du uppfattar som självutplåning, handlar inte om att försöka få och förtjäna kärlek. Jag försöker inte det. Kärlek är något man får när och om man är värd det. Kärlek är också något som man kan förnimma och uppfatta på många olika sätt. Inte bara i handfasta bevis från en partner. Inte bara i ordagranna yttranden. Det finns andra sätt.
Jag tror att det, som i det mesta, handlar om inställning och dina val. "är glaset halvtomt eller halvfullt?".
En belöning kan exempelvis vara att känna solen värma pannan när man ställer sig på entretrappan och skall låsa ytterdörren en tidig morgon. Man kan välja att känna så istället för att sucka över att vindrutan skall skrapas.
I inlägg efter inlägg talar du om din frus behov. Vad du själv behöver på ett djupare plan, sopar du snabbt och konsekvent under mattan. Bara du får några ynka smulor så intalar du dig själv att du är nöjd. Skilsmässan kom som ett brev på posten, efter år av självutplåning från din sida. Nu är du nöjd om hon är nöjd.
Låt mig slutligen även kommentera här:
Den här tråden startade iom att jag uppmärksammade min frus otrohet och hela den känslostorm som föddes då. Alla tankar runt det som hände då och efteråt. Det är ju för drygt fem år sedan.
Det jag har skrivit här omfattar ju bara en del av mitt liv. Och det liv som jag levde och hade levt tillsammans med min fru. Jag har valt att utelämna mycket för att inte röja mig eller henne. De flesta som följt den här tråden har fått en mycket negativ bild av min fru och pga av den en-dimensionella beskrivningen. Ingen av er har hört hennes version. Ingen av er har fått möjlighet att se hur vi levt tillsammans i stort. Ingen av er har fått en fler-dimensionell bild av min fru. Ingen av er har fått ta del av alla de exempel på hur fantastisk hon är som människa. Här har bara otroheten och efterspelet ältats. Och det är mitt fel.
Jag borde väl ha insett det från början att det här nog skulle eskalera i en självömkan. Det är det sista jag vill.
Allt gott till dig med. Lycka till med framtida bekantskaper. Oavsett om dom är upptagna eller inte.
