• sorgsen01

    Ge mig lite hopp..

    Hej,

    Vi (jag o min sambo) är en av de som har svårigheter att få ett barn. Slutade med mina p-piller för 13 månader sedan och ännu har inget hänt. Fram tills nu har jag kunnat hantera detta (dock med några nedstämda dagar runt mens och en del gråt), har hela tiden tänkt att 1 år är liksom inget konstigt, men nu när vi gått över den "gyllende" 1-årsgränsen och klassas (vad jag förstått) som ofrivilligt barnlös har allt brustit. Jag kan inte se mening med livet, klarar inte av att gå till jobbet och knappt gå upp ur sängen. Det enda jag gör är gråter, gråter o gråter. Det har gått så långt att jag från och till känner att jag inte orkar leva mer. Jag ser bara mörker. Ringde idag för en tid till utredning, fick en om två månder vilket känns som en evighet.

    Men min fråga till er som också kämpade över 1 år, hur gick det? Blev ni gravida på egen hand eller fick ni hjälp? Och hur lång tid tog det? Vad var fel (om något var fel vill säga)?   
     
    Många styrkekramar till er andra som också kämpar 

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-01-17 21:35
    Jag såg nu att det finns i princip trådar med exakt det jag söker i "äntligen gravid".

  • Svar på tråden Ge mig lite hopp..
  • AnnelieW78

    Jag och mitt ex försökte bli gravida i 1,5 år innan det äntligen gick, men vi sökte aldrig hjälp för det. Så vi blev gravida på naturlig väg trots att det dröjde:). Tyvärr slutade det i missfall men efter det hade jag absolut inga problem att bli gravid:)!

  • sorgsen01

    Tack för lite hopp Glad. Det känns alltid skönt o höra att det faktiskt går trots att det tar lite tid.
    Hoppas det går bra för er nu.  

  • AnnelieW78

    Det här var flera år sedan, jag har tre barn nu och verkar plötsligt bli gravid hur lätt som helst:)! Det var precis som om kroppen behövde lite tid att fattar hur den skulle göra för att bli gravid ! Lycka till och tappa inte hoppet:)

  • Leya81

    hej...

    jag vet precis hur du känner, vi försökte ett år och anmälde oss sen till ivf, väntade ett år till...tiden rullade på, vi försökte oss på insemination men gick inte. inget fel på oss direkt, mannen hade lite för få simmare men dem som fanns var bra. efter lång väntan fick vi vår ivf tid...plockade ut en massa ägg flera blev befruktade men bara ett gick att använda...det var nervösa dagar...nu är hon är vår lilla dotter på snart ett halvår...

    För mig hjälpte det att prata om det så ofta jag behövde, hagla ur mig när jag bara såg magar överallt...när man könde sig som mest okvinnlig för att man inte blev gravid...det hjälper plus att tänka att det blir barn oavsett, antingen av sig självt ivf donation eller adoption, kan ta tid men barn kommer du att få. jag ställer gärna upp om du vill hagla ur dig till någon, ibland kan det vara skönt att prata med någon annan än sin partner eller nära runtomkring...bara säga till om du vill ha en mailadress eller nummer:) alla behöver någon som stöttar tills du sitter där själv och bara tänker på bajsblöjor och nattvak osv;) den dagen kommer... kram en som vet hur det känns och som vet vad som väntar:)

  • sorgsen01

    Leya81: tack för dina råd o fina ord. Jag ska ha dig i åtanke om jag känner att jag behöver någon att prata med. Det känns verkligen underbart att det finns människor där ute som ställer upp för folk de inte ens känner.
    Just det här som du säger om att prata med sin partner tycker jag är delvis ett problem. Min kille är sådan att han håller inne sina känslor o vill helst inte prata om problemet alls. Vilket dessvärre gör att allt blir så mycket jobbigare för mig. Ibland kan det liksom vara skönt o höra att han faktiskt är lika ledsen som jag o att jag kämpar inte ensam. Även fast jag vet att detta tär på honom också. Har fått för mig från att ha läst andra trådar här att min kille inte direkt är unik med att hålla inne med känslor dock.

  • EllaEk

    Nu vill jag inte låta bitter men vi har försökt i åtta år o Ja det här vart tungt, speciellt under ivf behandlingar men jag har alltid lyckats ta mig upp igen... Har försökt o se alla "goda" ting m o vara barnlös, såsom sovmorgon, vin, resturangbesök osv kanske låter Töntigt men på det viset har jag fått mig själv på bättre humör :) Och ja kan berätta att vi inte gett upp än :)

  • EllaEk
    EllaEk skrev 2013-01-20 00:26:02 följande:
    Nu vill jag inte låta bitter men vi har försökt i åtta år o Ja det här vart tungt, speciellt under ivf behandlingar men jag har alltid lyckats ta mig upp igen... Har försökt o se alla "goda" ting m o vara barnlös, såsom sovmorgon, vin, resturangbesök osv kanske låter Töntigt men på det viset har jag fått mig själv på bättre humör :) Och ja kan berätta att vi inte gett upp än :)

    Ge aldrig upp och försök se allt det vackra omkring dig.
  • nericia77

    Förstår din längtan, och jobbiga tid.

    För åtta år sedan fick jag utomkveds å förlora en äggledare. Jag hade även vikten emot mig, två månader innan vi skulle börja med ivf så hade jag gett upp, insåg att vi kunde inte få barn, någon vecka innan ivf så vart jag gravid. Å nu fyra år efter det när jag än en gång "gett upp" å orkar inte tänka på graviditet igen så är jag gravid .

    Så mitt tips, ge inte upp men jag tror på att inte tänka för mycket på det, slappna av. Men det e lättare sagt än gjort, jag vet. Lycka till å hoppas det blir ett + snart.

  • Hysterika

    Försökte i 2 år och testade bidrottningsgele för 2 av mina kompisar testade d och blev gravida. Jag sökte efter utredning och andra gången när dom skulle göra gynundersökninh så visade ett kiss prov att ja va gravid.

  • Lydisen

    Vi försökte också på naturlig väg i lite mer än 1 år, men när ens kompisar och bekanta blev gravida en efter en så började vi misstänka att vi kanske inte kunde bli gravida själva. Vi sökte hjälp på rmc i malmö, kom på utredning febr -08, april -08 fick vi veta att vi var ofrivilligt barnlösa pga manlig i fertilitet (spermierna simmade inte så fort som de skulle göra och antalet låg lite i underkant). Vi blev uppsatta i ivf-kön, sommaren kom emellan och sept -08 fick vi äntligen börja. Första försöket resulterade inte i någon graviditet trots fint återfört embryo, vi tog det jättehårt (trots att vi visste att många inte blev gravida på första försöket). Men på vårt andra försök ett par månader senare så fick vi i början på febr -09 veta att vi var gravida och på kontrollen i vecka 8 sågs ett tickande hjärta, okt -09 föddes vårt efterlängtade barn. Nu kämpar vi med att få ett syskon. Vi blev gravida på första syskonförsöket i höstas men det slutade i missfall. I onsdags fick jag återfört ett fint embryo som jag nu ruvar på och den 25/8 är det testdag. Jag håller med ovanstående skrivare, sök hjälp om ni båda är med på det. Jag hoppas att det tar sig för er någon dag och att ni får ert efterlängtade barn. Det är en stor sorg att vara ofrivilligt barnlös. Kram

  • styrka

    Håll ut, det kommer att gå, ge ALDRIG upp. Jag och min man försökte själva i 2 år, sen sökte vi hjälp. Inga fel hittades på någon av oss och på första ivf blev jag gravid och födde världens sötaste son! det jag kan ångra är att vi inte sökte oss till ivf tidigare då hade jag sluppit lixom dig att gråta och gråta i månader över att mensen kom som ett brev på posten varje månaden, som ett hån! mitt i all skit när man väntar på ett plus känns allt så svart och tugnt, jag behövde någon att dela alla känslor med, ivf kliniken var precis det stödet jag/vi behövde. Du är inte ensam och jag lovar att du kommer att få barn på ett eller annat sätt!
    Styrke kramar / från en som varit i dina skor 

  • Eija

    För oss är det snart tre år sedan vi slutade med preventivmedel. Vi sa inte då att vi försökte utan såg det mer som att "blir det barn så blir det". Men det blev det inte. Periodvis under dessa år har jag varit väldigt engagerad och testat efter varje mens sen andra perioder har annat i livet tagit mer plats och jag har inte tänkte så mycket på att vi aldrig tycks bli gravida. Vissa dagar känns allting becksvart, andra dagar tänker jag inte mycket alls på det. Under dessa tre år har nästan alla mina vänner blivit gravida och fått smått. Många är gravida just nu. Även om jag verkligen gläds med dem gör det ändå lite ont i hjärtat. Nu har vi i alla fall bestämt oss för att söka hjälp, så fort semestern är slut och fertilitetskliniken öppnar igen ringer vi och bokar tid för utredning. Vet inte varför vi inte gjort det tidigare, har bara inte orkat ta tag i det. Eftersom vi är relativt unga har jag ändå haft hoppet om att vi ska bli gravida på naturlig väg. Jag tycker inte att du ska deppa ihop, 1 år är inte lång tid. Tänk så mycket som måste stämma för att det ska bli rätt!

Svar på tråden Ge mig lite hopp..