Ge mig lite hopp..

hej...

jag vet precis hur du känner, vi försökte ett år och anmälde oss sen till ivf, väntade ett år till...tiden rullade på, vi försökte oss på insemination men gick inte. inget fel på oss direkt, mannen hade lite för få simmare men dem som fanns var bra. efter lång väntan fick vi vår ivf tid...plockade ut en massa ägg flera blev befruktade men bara ett gick att använda...det var nervösa dagar...nu är hon är vår lilla dotter på snart ett halvår...

För mig hjälpte det att prata om det så ofta jag behövde, hagla ur mig när jag bara såg magar överallt...när man könde sig som mest okvinnlig för att man inte blev gravid...det hjälper plus att tänka att det blir barn oavsett, antingen av sig självt ivf donation eller adoption, kan ta tid men barn kommer du att få. jag ställer gärna upp om du vill hagla ur dig till någon, ibland kan det vara skönt att prata med någon annan än sin partner eller nära runtomkring...bara säga till om du vill ha en mailadress eller nummer:) alla behöver någon som stöttar tills du sitter där själv och bara tänker på bajsblöjor och nattvak osv;) den dagen kommer... kram en som vet hur det känns och som vet vad som väntar:)